Läs mina artiklarDenna blogg tillkom 2011 när jag reste runt i världen för att undersöka hur situationen för klimatflyktingar är i dag. Resorna resulterade som bekant i boken Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld.
Bloggen är nu vilande fram till nästa stora resa. Men bläddra gärna tillbaka i tiden för rapportering från Pakistan, Egypten och Kenya med mycket text och bilder. Annars kan du följa det jag skriver och publicerar i media på www.shoraesmailian.com.
Den här bloggen har legat nere länge. Den uppkom en gång i tiden när jag begav mig ut i världen för att undersöka hur det ligger till med klimatförändringar och migration. Finns det klimatflyktingar? Finns de i dag, eller kommer de att finnas i framtiden? Omvägar genom Mellanösterns revolutioner och många skrivmånader senare har bloggen och resorna resulterat i boken Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld (bilden till höger) som släpps om några veckor. Mer om boken kan du läsa här. Där kan du också beställa den.
Tack till alla som har följt min resor genom en varmare värld. Kanske kommer bloggen igång igen under en annan resa. Men tills dess kan ni följa mig på shoraesmailian.com för att läsa texter och artiklar.
Och skulle ni ha lust att komma på releasefest inträffar den måndagen den 5 november kl 18–23 på Roxy (Nytorget 6, Stockholm). Då är ni välkomna att fira att boken äntligen släpps! Jag och Magnus Linton samtalar om kaosklimatet och flyktingströmmarna. Musik från skivor och kanske också en hemlig live-gäst. Och boken kommer förstås att finnas till försäljning på plats. För att göra er lite mer nyfikna kan ni läsa baksidestexten här nedan redan nu!
/Shora
Ur askan– Om människor på flykt i en varmare värld
Översvämning i Pakistan, torka på Afrikas horn, ett Arktis som smälter bort … De extrema väderhändelserna löper som ett flimmer genom nyhetsrapporteringen. Bakom dem finns ansikten. Redan nutvingas människor lämna sina hem, men oftast befinner de sig så långt bort att vi inte ser dem. I Ur askan kommer vi nära 2010-talets klimatflyktingar. Vi får möta Alia som såg en flodvåg slita med sig två barn men lyckades rädda sin egen son. Um Abdullah trivs bäst när hon får vara ute och skörda tillsammans med sin make och sina barn, men familjens mark hotas av det obönhörligen stigande havet. Jilo vandrade i en och en halv månad från sin by till ett slumområde för att undkomma torkan som ödelade mark, dödade djur och skapade svåra konflikter mellan grupper.
Vem blir klimatflykting? Vem bär ansvaret? Och vem ska ta emot dem som flyr? I personliga reportage från Pakistan, Egypten och Kenya skildrar Shora Esmailian individerna bakom de människoströmmar som rullar genom en värld under uppvärmning.
Tre dagar har gått sedan fotbollsmassakern i Port Said. Föga tvivel råder om att polisen och/eller militärjuntan hade ett finger eller hela sina händer i slakten. Motivet är uppenbart: al-Ahly ultras har varit föremål för den egyptiska polisens hat i flera år, i synnerhet sedan de gav ett avgörande bidrag till massornas seger över polisstyrkorna den 28 januari 2011, när Tharir intogs för första gången, och efter kravallerna runt inrikesministeriet i november och december. Eller som 37-åriga Abeer Fouad uttryckte det i går kväll, medan tårgasmolnen svepte förbi oss: ”Polisen gjorde ingenting under matchen i Port Said därför att de hatar al-Ahly, som länge sjungit sånger mot polisen från läktarplats och stridit mot dem under revolutionen.”
De två stora fotbollsklubbarna i Kairo Ahly och Zamalek står enade i sin kamp mot regimen.
Dessutom finns en lång rad indicier på polisens och/eller militärjuntans direkta inblandning. Baltagiye – betalda regimligister – tycks ha bussats in till arenan, polisen uppmuntrade al-Masry-supportrar att springa in på planen, portarna var öppnade, medan utgångarna genom vilka al-Ahlys spelare och fans försökte fly hade bommats igen. Allt detta stred mot normala säkerhetsrutiner vid egyptiska matcher, som alltid är hårdbevakade.
Ytterligare teorier är att regimen iscensatte massakern för att 1.) legitimera bibehållandet av undantagslagarna, och 2.) underblåsa kaos så att folk ska längta tillbaka till Mubaraks tid. Men enligt samma mönster som rått sedan revolutionens första utbrott tycks sådana avsikter komma på skam: vreden efter Port Said riktas allmänt mot regimen. Till och med ultraopportunisterna i Muslimska Brödraskapet skyller på polisen, men avstår i vanlig ordning från att kritisera SCAF; de revolutionära grupperna och massorna på gatan vill – också i vanlig ordning – gå längre och kräver en total omvandling av den egyptiska statsapparaten. Abeer Fouad igen: ”Det är vår mänskliga rättighet att protestera mot SCAF. Vi vägrar erkänna SCAF och kräver att de omedelbart ska lämna över makten till en civil regim. Vi kommer att fortsätta att demonstrera tills de gör det.”
Kravallerna har hittills skördat tolv dödsoffer, hälften i Suez – en ständig upprorshärd; skådeplatsen för de första dödliga sammandrabbningarna i januari 2011 – och hälften här i Kairo. 1 700 är enligt egyptisk media skadade.
Ambulanser och ”folkets ambulanser” – motorcyklar med shabab – åkte skytteltrafik hela kvällen mellan fronten, fältsjukhusen på trottoarerna och Kairos sjukhus. De flesta skadades av den extremt starka tårgasen; mängder av avsvimmade unga män fraktades bort för behandling. När den är som värst fräter gasen på huden, flår ansiktet, täpper till ögonen och andningen.
Kairos informella sektor anpassar sig blixtsnabbt till ny efterfrågan: det vimlar av försäljare av gasmasker, munskydd, palestinasjalar, näsdukar. Landets sorgliga situation ställs på sin spets när gatubarn sover tungt på trottoarkanten mitt i tumultet av demonstranter som flyr tårgasen.
Några shabab tar en paus några led bakom fronten för att be.
I skrivande stund råder ett spänt lugn i kvarteren runt ”Dakhleyya”, maktkomplexet av inrikesministerie, polishögkvarter och andra institutioner ett stenkast från Tahrir. Stämningen är hårdare, mer desperat, aggressivare än exempelvis förra våren: revolutionen står och stampar vid statsapparatens murar, utan någon uppenbar väg framåt. Om Tahrir för ett år sedan – och återigen under förra veckans demonstrationer – hade inslag av familjekarneval präglas nu gatorna runt Dakhleyya av ett testosteronflöde som inte når sitt mål. Ett tecken är de uppflammande sexuella trakasserierna och incidenterna av ofredande. Shora utsattes i går, liksom många andra kvinnor.
Oavsett om kravallerna tar ny fart när mörkret nu lägger sig, här i Kairo eller i Suez eller någon annan av städerna, står det klart att fotbollsmassakern landat som ytterligare ett bevis för att revolutionen inte nått sitt mål, att den egyptiska regimen förblir beredd att slakta sitt eget folk, att staten måste raseras i grunden. Hindren för framsteg är dock många och höga: Brödraskapets dominans i parlamentet – en kontrarevolutionär kraft som på sin höjd kan pressas underifrån till ett milt ifrågasättande av statsmakten – de sekulära krafternas svaghet och, framför allt, frånvaron av en revolutionär ledning. Men allt flyter. Om inte annat lär massakern få ännu fler människor att demonstrera nästa revolutionära märkesdag, den 11 februari, årsdagen av Mubaraks avgång.
Kairo är en smått surrealistisk stad: dagen efter kravallerna städar butiksägare upp gatorna runt Dakhliyee, sopgubbar tar bort taggtråd, en grönsaksförsäljare ställer upp jordgubbar i prydliga rader, kommersen pågår precis som vanligt…och runt hörnet ligger fortfarande tårgasen som ett gift i luften.
Text och foto: Shora Esmailian och Andreas Malm
Gästinlägg av Andreas Malm:
Somliga ville att det skulle bli ett firande: för ett år sedan inträffade den egyptiska revolutionen, nu har vi fest. Det fanns till och med planer på att släppa ner karameller från militärflygplan på massorna därnere. De skrotades i all tysthet, liksom samtliga SCAF:s förberedelser för patriotiska glädjeceremonier. I stället intog folket Egyptens städer än en gång, med ny beslutsamhet att föra den ofullbordade revolutionen mot seger. För ett år sedan var det Mubarak, nu är det SCAF som måste bort. I övrigt har inte mycket ändrats.
Demonstrationerna i Kairo på årsdagen av revolutionens utbrott den 25 januari (i onsdags) var enligt vissa de största hittills under hela det revolutionära år som gått. Miljonerna pressade in mot Tahrir i en trängsel utan like. Det fortsatte på fredagen, med mindre men fortfarande jättelika marscher in mot denna 2010-talets mittpunkt, och det fortsätter även i dag, i form av små improviserade tåg och det återigen enorma tältlägret: till hälften ett festivalområde med popcornstånd och mingel, till hälften en kommandocentral där kaderaktivister surrar fast strategierna och smider planer på nästa steg.
Det är svårt att förmedla den otroliga strömkraft som flödar genom Kairos gator. Trots alla bakslag – SCAF:s semidiktatur, massarresteringarna av aktivister, Brödraskapets valseger – får man, mitt i folkvimlet, en känsla av att denna ett år gamla revolution snarare vinner än tappar i kraft. Det är en märklig upplevelse, och den inger hopp och energi för ett decennium framåt eller två.
I stället för en sammanhållen text om demonstrationerna – se Shora i dagens Sydsvenskan – eller analys av revolutionens motsättningar och möjligheter – vi återkommer senare i frågan – publicerar vi här några bilder som förhoppningsvis kan reflektera något av den mänskliga elektricitet som fortsätter att strömma genom, och ut från, Egypten. Tro inte för ett ögonblick att revolutionen var någonting som hände. Den skrivs i presens.
SCAF hade önskat sig ett firande den 25 januari: det blev den hittills största massprotesten mot SCAF, som under ett års tid gett det egyptiska folket tusen och ett skäl att resa sig mot den nygamla regimen. Här är ett.
De unga koptiska aktivisterna i Maspero Youth Movement, uppkallad efter statstelevisionens byggnad där kopter flera gånger hållit långvariga protester mot diskriminering och utsattes för en regelrätt massaker i oktober, sjunger från sin bil i demonstrationen från Shubra till Tahrir den 25 januari. De fraktar en obelisk in mot torget, med namn på revolutionens martyrer inskrivna. Nu reser sig obelisken i Tahrir-torgets mitt.
Alla 12 demonstrationer till Tahrir den 25 januari var uppkallade efter någon av årets martyrer. Tåget från Shubra, en enorm proletär stadsdel – med sina uppskattningsvis fem miljoner invånare har den fler än exempelvis hela Norge – med hög andel kopter, bar namn av Mina Daniel. Han var en ung koptisk, socialistisk aktivist, mördad i Maspero-massakern. Demonstranter bar masker med hans ansikte.
Mina Daniels ansikte på röd fana.
”Frihetens bro: revolutionens martyrer”. De som gett sina liv i kampen gör det möjligt för det egyptiska folket att ta sig över till andra sidan. Ett år gammal vibrerar revolutionen av vördnad inför martyrerna, krav på att mördarna straffas – hittills har inte en enda polis eller soldat fällts för mord på någon av de tusen demonstranter som dött under året – och, inte minst, beslutsamhet att driva kampen till sitt slut.
”Folkets dom”. Från vänster till höger: Tantawi, Mubarak, Al Adly, samtliga i galgen. Den man som i dag styr Egypten måste alltså leva med en permanent uppmaning till hans avrättning i landets symboliska centrum, Tahrir. Snacka om att de arabiska diktaturernas tradition av extrem ledarkult fått ett abrupt slut.
Permanent revolution, permanent demonstration: en av Egyptens oberoende tevekanaler splittar mellan livebild från Tahrir och såpopera.
Marschen från Giza-moskén till Tahrir i går, fredagen den 27 januri. Knappt en sekund efter att bönen var över höjdes slagorden: ”yaskot yaskot hokm el-askar”, ungefär ”ge er av, ge er av, militärrådet (SCAF)”. Tiotusentals tågade i fyra-fem timmar in mot Tahrir, utan att förlora energi eller röststyrka.
Blickarna! Skönheten!
Grymma guzar från Giza. Demonstrationen utgick från området nära Cairo University och präglades följaktligen av unga studenter och aktivister.
Marschvägen kantades av Kairos enformigt grå eller på sin höjd sandfärgade betongbunkrar, från vars innandömen familjer i mjukiskläder dök upp på balkonger och hälsade tåget med hurrarop, vinkningar, flaggviftning och segertecken. Gatans svar: ”enzil, enzil, enzil!” Kom ner!
Kairo vintage.
På killens tröja: ”yaskot hokm el askar”.
Om det är något människor i Kairo utstrålar är det självförtroende: känslan av makt att förändra framstår som ett kollektivt rus som kan ta människor var som helst.
Mosheir = marskalk = Tantawi.
Fortsatt outsinlig plakatkreativitet. Här Tantawi och Mubarak i olika former av omfamningar.
”FUCK SCAF POLICE ACAB”. Anarkoakronymen ACAB – All Cops Are Bastards – pryder hundratals väggar runtom i Kairo. Även i detta tåg gick block av ultras – i Sverige skulle de gå under namnet ”fotbollshuliganer” – som jämte vänstern varit de hårdaste gatukombattanterna under höstens strider mot SCAF.
Giza-marschen leddes av aktivister från Revolutionära Socialister, den trotskistiska kadergrupp som gått i första ledet i de egyptiska massmobiliseringarna alltsedan solidariteten med den andra intifadan 2000. RS har på senare tid utsatts för en islamistisk hetskampanj och anklagats för att planera statens förstörelse. Resultatet har hittills varit en unik medlemstillströmning. RS är starkast bland studenter, men har täta kontakter med landets fackföreningar, inte minst genom Demokratiska Arbetarpartiet. Vänsterns förmåga att växla in sin revolutionära förtruppsroll i reell politisk makt har dock hittills varit katastrofalt obefintlig. Här leder en av RS mest kända profiler, arbetaradvokaten Haitham Mohammadein, talkörerna på den långa vägen in mot Tahrir.
Kamrat Haitham in action.
Klistermärket på den här mannens tröja: RS symbol och texten ”yaskot yaskot hokm el askar, ehna shaab khat el ahmar (vi är folket, the red line)”.
Brödraskapet hade varnat för att anarkister i vendettamasker planerade att skapa kaos i Kairo: svaret blev att långt fler än tidigare satte på sig masken, denna symbol för vårens zeitgeist.
Parlamentsvalet hade kunnat bli ett slut på den revolutionära processen, men ingenting tyder nu på att så blivit fallet. Parlamentet betraktas här närmast som ännu ett föremål för revolutionär makt, som inte kommer att uträtta något av vikt utan ett bestående tryck underifrån.
Erhal yani emshi!
Den här stålmannen ledde talkörer i fem timmar.
Snart framme vid Qasr el-Nil-bron.
Qasr el-Nil: scenen för de berömda sammandrabbningarna den 28 januari, när Mubaraks poliser sköt med vattenkanoner mot bedjande demonstranter, körde in i andra, stötte emot massor av kroppar och till slut tvingades vända om. Vägen till Tahrir låg fri.
Framme på Tahrir inträffade något mycket intressant. Den tiotusenhövdade massan exploderade av ilska framför Muslimska Brödraskapets scen, öste flaskor och stenar mot Bröderna, vrålade ”förrädare” och ”gå ner”, försökte sabotera högtalarsystemet, höjde föraktets skosulor och gjorde allt för att överrösta talarna. Brödraskapets oförlåtliga synd i Tahrirs ögon var 1.) att fira i stället för att fortsätta revolutionen, 2.) att försöka dränka anti-SCAF-slagorden i Koransång på extremt hög ljudnivå, 3.) att ha ingått en allians med SCAF, och 4.) att, i största allmänhet, sätta sina egna maktintressen före revolutionen. Attacken mot Brödraskapets scen var alltså inte primärt ett uttryck för sekulär anti-islamism – även om den fanns väl företrädd också – utan en motsättning mellan de som är nöjda med revolutionens resultat och de som vill ha mer. Det var första gången Brödraskapet blev så öppet angripna av så ursinniga folkmassor. Styrkeförhållandena må vara ogynnsamma – i praktiken kommer Brödraskapet att kontrollera parlamentet de närmsta åren – men det inger hopp att de revolutionära energierna tar sikte på detta opportunismens och den praktiska kontrarevolutionens mäktigaste parti.
Ilskan mot Ikhwan var nästan chockerande vanartig: till och med när Bröderna och deras allierade imamer bad om respekt för islam flödade föraktet, flaskorna, fuck you-signalerna.
Mina Daniel igen. Observera att mängder av muslimer bär honom som mask. Tahrirs ande lever: även som antisekterism.
Betydelsen av sociala medier och ny teknologi kan diskuteras i oändlighet – jag tycker personligen att exempelvis Paul Mason överdriver deras betydelse i den annars enastående briljanta Why It’s Kicking Off Everywhere – men det råder ingen tvekan om att Kairos multitud använder dem till att dokumentera sitt liv utan avbrott.
”Jag är revolutionens flicka. Revolutionen kommer inte att dö. Revolutionärerna kommer inte att dö.”
Text och foto: Andreas Malm
För elva år sedan såg de inget annat alternativ än att fly sitt fädernesland. De lämnade torka och svält från Magady in till stadens utkanter.
De tio massajfamiljer som nu lever invid en skogsdunge, inte långt ifrån Nairobis största slumområde Kibera, kan inte fullt ut leva det nomadiska liv som massajer gjort i hundratals år, men de försöker. Just när jag är på besök är några av kvinnorna ute med korna och några pojkar vallar får och getter.
Jag bjuds in att sätta mig i skuggan, undan solens allra varmaste strålar. Barn med köttbitar i händerna samlas nyfikna omkring oss medan fåglarna sjunger.
– Till skillnad från andra massajer som vi känner i Nairobi har vi en god relation till markägaren. Många massajer har blivit vräkta, men så fort vår markägare vill bygga på eller sälja delar av marken flyttar vi på oss. Om vi hade pengar skulle vi köpa loss en bit mark för att leva på den, säger klanens överhuvud Parsoloi Wuala som denna dag är den enda av männen som har på sig den traditionella massajutstyrseln.
År 2000, efter en lång period av torka, började de sin 14 dagars vandring mot huvudstaden. Vid starten hade Parsoloi Wuala 2000 boskap. Väl framme i Nairobi hade endast fem överlevt.
– När vi lämnade vårt hem var det så varmt och torrt. Nästan alla mina djur dog på vägen, på grund av att den långa och torra färden. Djuren slickade på den torra jorden hela tiden utan att hitta något att äta.
Det var männen som tog beslut om att migrera: kvinnorna var inte delaktiga.
– En dag så var vi här, vi hade inte mycket att säga till om det. Och nej, vi tycker inte om att vara uteslutna från beslutsprocessen, men vad ska vi göra?, frågar sig Paulina Narukugera medan hon ammar sitt barn.
Familjerna skulle stanna tillfälligt, bara tills regnen kom. Då skulle de återvända. Men väl i staden märkte de att tillgången till skolor och sjukvård var mycket bättre.
– I vår by åt barnen bara en gång om dagen på grund av bland annat torka. Att vandra till närmaste sjukhus tog tre dagar. Barnen kunde inte börja skolan förrän sent, eftersom det var så långt att gå till skolan, säger James Mpaake som har vit skjorta och ett traditionellt massajbälte på sig, och fortsätter:
– Här äter våra barn två, ibland tre gånger om dagen och de kan gå till skolan som inte ligger så långt härifrån.
Kimanisho Wala (bilden nedan) som står intill med sitt 10 månaders barn i famnen nickar instämmande.
– Vi drömmer om att våra barn ska få en utbildning, en bra utbildning så att de kan leva ett bättre liv än vad vi gör.
Vid varje lov skickar familjerna sina barn tillbaka till det ursprungliga hemmet för att de ska umgås med andra massajer och lära sig de speciella traditionerna; alla vuxna önskar att barnen ska bära massajernas kultur och livsstil vidare.
Varje gång markägaren säger till och familjerna måste flytta på sig river de sina manyata – de traditionella husen som kvinnorna bygger av träpinnar, lera och kodynga (bilden nedan). Det är också kvinnorna som bygger upp dem på den nya platsen, samtidigt som de har hand om alla hushållssysslor, barnen, mjölkningen och vallandet av korna.
– Vi hugger inte ner träden när vi ska bygga våra hus, vi tar pinnar som redan ligger eller bryter loss några pinnar från ett träd, säger Paulina Narukugera.
– Eftersom vi lever av skogen tar vi hand om den och gör allt för att bevara den. Vi vet att ett nedhugget träd tar 20 år att växa upp igen. Och om det inte finns skog förstörs marken och våra djur har inget gräs att beta på. Vi är rädda om skogen, vårt sätt att leva är hållbart, förklarar James Mpaake.
Jag undrar om de inte saknar sitt nomadiska liv, som ungefär en miljon massajer lever i gränslandet mellan södra Kenya och norra Tanzania.
– När det regnar saknar vi det, men inte när det är torka, säger Paulina Narukugera.
På stormarknaden Nakumat i centrala Nairobi packar inte kunden sina egna varor vid kassan. En vänlig kvinna eller man, som antagligen är underbetalad, packar varorna åt kunden och överlämnar perfekt jämnt packade påsar med ett leende till dig.
I dag handlade jag inte mer än 2 vattenflaskor, en tvål, lite frukt och en liten chipspåse i Nakumat. Hem kom jag med de här:
De korta regnen som årligen ska falla över Östra Afrika nådde Kenya i oktober i år. De stora dropparna förvandlade Nairobi till en grön huvudstad. Dammet har till viss del lagt sig, jorden återfått sin järnröda nyans och de små skogsarealer som finns kvar är återigen lummiga (den extrema avskogningen har lämnat endast tre procent av landet ursprungliga skogar kvar). Men på många håll var regnen förödande. Stora delar av Kenya svämmades över då den torra och skryngkliga marken inte kunde absorbera så mycket vatten på en och samma gång. Broar sköljdes bort och tusentals människor blev hemlösa. Enligt Röda korset har så många som 40 000 människor drabbats av översvämningar. Nu varnar hjälporganisationer för att koleran kan spridas snabbt i och med översvämningar.
– Vi vet inte längre vad som är korta regn och vad som är långa regn, säger en taxichaufför och berättar att även Nairobi drabbades av smärre översvämningar.
De långa regnen, som skulle ha kommit i mars till juni, var just de som uteblev och den värsta torkan på 60 år bredde ut sig över Afrikas horn tidigare i år. 13 miljoner människor drabbades av torkan och hundratusentals somalier flydde till grannlandet Kenya och flyktinglägret Dadaab. Det är livets ironi att dessa fattiga, utsatta människor med minst marginaler än en gång skulle behöva flytta på sig. Som en av de mest trångbodda områdena drabbades just Dadaab av översvämningar. På sina håll fick folk flytta på sina tält undan vattenmassorna i lägret.
Själv har jag redan tillbringat en vecka i Nairobi. Intensiva skrivveckor innan resan gjorde att jag knappt hann förbereda mig för Kenya. Men första veckan i Nairobi försvann med en blinkning. Jag har hunnit få kontakter i slumområden som Kibera och Mathare. Till det senare har många från norra Kenya och södra Etiopen flytt undan torkan i år. Susan, en äldre kvinna som av de yngre aktivisterna kallas ”mother” då hon utstrålar sådan pondus, ska försöka få familjer att ställa upp på intervju.
– Men det blir inte lätt, folk som kommer från landsbygden, speciellt i norr, är mycket rädda. Många av dem saknar papper trots att de är kenyanska medborgare. De är rädda att bli utslängda från Mathare och tillbakaskickade till torkan, säger Susan över några pannkakor och sött te på ett fik i närheten av Mathare.
När några nyvunna vänner berättar att hela norra, nordvästra och nordöstra Kenya i folkmun kallas ”Somalia” eftersom de delarna ända sedan befrielsen från britterna 1964 varit så ignorerade och bortprioriterade av regeringen förstår jag varför familjer skulle vara rädda för att prata med en utlänning.
ps. De korta regnen verkar inte vara över helt och hållet. I lördags förvandlades himlen från klar sol till skyfall, bara sådär. Bilden nedan är tagen från mitt rum på hostelet jag bor på. ds.
Det finns många anledningar till att det snart är 2 månader sedan den här bloggen uppdaterades. Den största anledningen är intensivt fältarbete.
I början av juni lossnade allt äntligen i Egypten vad gäller min forskning kring klimatförändringar och migration. Äntligen fick jag tag på en bra översättare och en chaufför som kunde ta mig varje dag från Alexandria till Nildeltat, Egyptens brödkorg.
Det gick segt i början. I ett revolutionärt tillstånd som det i Egypten fungerar inte allt som det ska. Forskare och myndigheter är inte på plats, ingen – och då menar jag verkligen ingen – svarar på mejl och det är sällan någon väljer att svara på ett okänt nummer i mobilen. Samtidigt är människor extra misstänksamma mot någon utifrån: vem är du? Vad vill du? Hur hittade du oss?, och så vidare.
Jag var också tvungen, tror jag, att åka till stora delar av deltat för att förstå deltats ekologiska system och alla problem de står inför, på grund av såväl den globala uppvärmningen som lokala belastningar. För det är inte bara havet som stiger och hotar att skölja över deltat under detta sekel (se filmklippet nedan); själva Nildeltat sjunker på grund av den Höga dammen i Aswan. När inte sediment får flyta fritt från floden till havet och när de säsongmässiga översvämningarna kontrolleras och uteblir sjunker deltat – samtidigt som havet stiger.
Men efter många veckors intensiva studier, en mycket tålmodig chaufför och dito översättare är jag nu åter i Sverige med sammanlagt 20 intervjuer från Pakistan och 50 från Egypten. Familjen Halawani tog de sista dagarna i deltat emot mig med öppen famn och delade med sig av allt från oro till drömmar till tomater.
Syrien kom jag inte iväg till, av många anledningar. Och så länge situationen ser ut som den gör i Syrien är det ingen bra idé för mig att åka dit. Ett tredje land i Syd, en tredje problematik som orsakas av den globala uppvärmningen får bli ett projekt senare i år.
Till Benghazi i Libyen åkte jag en sväng innan jag tog farväl av alla kära i Egypten, som jag redan saknar enormt mycket. Mer om det jag såg i Libyen kan du läsa i mina artiklar på min hemsida.
Gästinlägg av Andreas Malm:
Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.
Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.
Det föll väl ut. Trots relativt diffusa krav – snabbare rättegångar för familjen Mubarak, frihet åt alla gripna aktivister, stopp för militärdomstolar, avveckling av undantagslagar, en rad andra reformer för att nedmontera den gamla regimapparaten – samlades drygt 100 000 på Tahrir-torget och nästan lika många i Alexandria enligt våra källor där; demonstrationer hölls även i Suez, Luxor, Aswan och på flera andra platser. De aktivister vi har talat med är mycket nöjda. Fredagens massdemonstrationer gjorde en sak solklar för den egyptiska allmänheten: islamisterna har nu ställt sig i direkt motsättning till den revolutionära processen, som i stället drivs vidare av de sekulära krafterna ensamma. (Se även denna artikel mer läsning)
Vänstern har här en central närvaro. En av de många scenerna på Tahrir i går tillhörde den Socialistiska Folkalliansen, en koalition av främst vänsteraktivister och intellektuella, många av dem före detta medlemmar i det nu svårt misskrediterade officiella vänsterpartiet Tagammu. Nära dem rörde sig aktivisterna från Revolutionära Socialister (RS). De tillhör den trotskistiska strömningen International Socialist Tendency, vars mest kända ansikte är brittiska Socialist Workers Party (SWP), det största partiet till vänster om Labour. Flera av våra bästa vänner här i Egypten tillhör RS; andra är hang-arounds. Vi är djupt imponerade av deras arbete. RS är ett rent kaderparti, som fram till Mubaraks fall opererade underjordiskt, med ständiga gripanden och förföljelse från underrättelsetjänsterna; fram tills nyligen räknades deras medlemmar bara i några hundra. Men deras kvalitativa roll har in i denna dag vida överstigit deras kvantitet.
Från och med de propalestinska demonstrationerna efter den andra intifadans utbrott år 2000, via antikrigsrörelsen 2003, till Kifayas demokratimanifestationer 2005 – de kampcykler som röjde vägen för 2011 – drev RS en konsekvent masslinje i samarbete med islamister, nationalister och liberaler. I synnerhet var de direkt avgörande för att överbrygga den tidigare avgrundsdjupa klyftan mellan vänstern och Brödraskapet. Det kan låta motsägelsefullt att se detta som en politisk förtjänst, med tanke på den roll Brödraskapet spelar i detta ögonblick, men då bortser man från revolutionens dynamiska logik: en revolution är ett historiskt förlopp med olika faser som tarvar skilda strategier. Mubarak hade knappast fallit utan medverkan från Brödraskapet. Det var en allegyptisk koalition som genomförde revolutionens första fas i januari-februari, och vägen dit röjdes under det föregående decenniet, när RS bröt med den antiislamistiska politik som drevs av Tagammu (liksom även Kommunistpartiet). Under paroller om försvar av sekulära värden allierade sig Tagammu under 1990-talet med Mubarak-regimen mot islamisterna, och förlorade därmed all oppositionell trovärdighet. Det var en förödande strategi. RS tillämpade i stället den nyligen bortgångne SWP-ideologen Chris Harmans paroll ”ibland med islamisterna, aldrig med regimen”. De försvarade Brödraskapets aktivister mot Mubarak när denne kastade dem i sina fängelsehålor, samarbetade om solidaritetsdemonstrationer på universiteten och etablerade det förtroende som utmynnade i att de två grupperna kunde bygga upp Tahrir i samarbete med en hel flora av andra strömningar.
Två enkla bevis för RS nyckelposition i ungdomsrörelsen heter Gigi Ibrahim och Hossam el-Hamalawy. Båda hörde till de allra mest citerade och uppmärksammade bloggarna/twittrarna under januarirevolutionen. Gigi Ibrahim blev en smärre världskändis när Time Magazine satte henne på sitt omslag som en frontfigur för den revolutionära generationen och Vanity Fair hyllade den bildsköna trotskisten; hennes twitterflöden följdes av tiotusentals. Hossam el-Hamalawy hade redan tidigare lånats in av Al-Jazeera English som expertkommentator, citerades nu regelmässigt av New York Times och användes för Q&A-chatt om revolutionen av Washington Times. Det är oklart i vilken grad sådana världsmedia var medvetna om att det var revolutionära marxister de lyfte fram, men RS inflytande på Tahrir har naturligtvis inte undgått mer initierade observatörer. Vi känner dem som unga kvinnor och män – få är över 40 år, fler runt 20 – med självlysande engagemang, ödmjuk attityd, marxistisk beläsenhet, självuppoffrande heltidsaktivism och revolutionär idealism. Vi ser ingenting av den sekterism som ofta präglar SWP; tvärtom har RS hela tiden arbetat tillsammans med andra grupper, synbarligen utan försök att ta över dem. Det är precis så här ett kaderparti ska fungera: som ett kärl av erfarenheter och kommunikation, där aktivister samlas för att stärka sig själva så att de kan stärka de breda rörelserna. Ut ur kärlet rinner en strömning som enbart har sitt värde i sin förmåga att få andra krafter att lyfta.
RS allra viktigaste funktion har således varit att fungera som kurirer och spindlar i nätet i organiseringen av strejker och fackföreningar alltsedan textilarbetarstrejkerna i Mahalla 2006. De spelar denna roll med briljans även nu, när oberoende fack växer fram överallt. Sedan Mubaraks fall har RS följt idén om den permanenta revolutionen, eller som el-Hamalawy skrev i ett uppmärksammat blogginlägg – läs det i sin helhet här – den tolfte februari: ”Ockupationen av Tahrir-torget kommer nu att avslutas. Men vi måste ta Tahrir till fabrikerna. När revolutionen fortsätter är det ofrånkomligt att en klasspolarisering äger rum. Vi får inte sluta här… Vi håller nyckeln till hela regionens befrielse, inte bara Egyptens… Framåt med den permanenta revolutionen, som ger makt till folket genom direkt demokrati underifrån…” Ett led i denna strategi är att bygga upp en proletär klassmakt i form av Hizb al-Amali al-Demokratie, det Demokratiska Arbetarpartiet. Det lanserar sig som just den genuint proletära kraften, i motsats till de intellektuella – i Sverige skulle skällsordet kanske vara ”rödvinsvänstern”, men här dricker man som bekant inte rödvin – i Socialistiska Folkalliansen. Vissa inom RS är dock tveksamma till detta partibygge, som de menar borde ske först efter att starka fackföreningar byggts upp; somliga RS-aktivister väljer därför att inte gå in i partiet, men det förefaller inte vara en potentiell splittringsfråga. Både RS och Arbetarpartiet riktar i alla händelser det mesta av sin energi på att bygga fackföreningarna.
Däremot tycks det oss som att Arbetarpartiet har vissa arbetaristiska tendenser. Det väljer medvetet att inte delta i demonstrationer som dem i går, för att i stället helt koncentrera sig på facklig politik. Det betyder att revolutionen i sin redan klassiska form – massdemonstrationer på centrala torg efter fredagsbönen – lämnas i händerna på Alliansen, liberalerna och nationalisterna. Kampen mellan de sekulära och islamisterna handlar till stor del om vem som bäst representerar revolutionens ideal, och det förefaller vara ett strategiskt misstag av Arbetarpartiet att ställa sig vid sidan om, för att bara koncentrera sig på fabrikerna. RS deltar dock i högsta grad, och var som vanligt drivande i att organisera gårdagens demonstrationer. Folk på Tahrir slet deras tidning ”Socialisten” ur händerna på dem.
Det allt överskuggande hotet kommer dock, i det här läget, inte från borgare i abstrakt allmänhet, utan från islamisterna. Den permanenta revolutionens konkreta dynamik i Egypten yttrar sig i att RS och övriga progressiva krafter nu tar strid mot Brödraskapet, som sedan Mubaraks fall entydigt ställt sig på militärstyrets sida och motsatt sig alla nya revolutionära initiativ. Risken är överhängande att Brödraskapet och salafiterna – med öppet eller dolt stöd av militärstyret och vissa NDP-rester – vinner parlamentsvalet i september. För att förhindra en sådan kontrarevolutionär seger, med potentiellt förödande konsekvenser, måste de sekulära grupperna hinna ena sig, organisera sig, bli kända av väljarkåren, slå rot i den egyptiska landsbygden och slumstäderna och presentera program som slår an i de breda lagren. Det är en oerhörd utmaning, med tanke på att Brödraskapet och salafiterna haft decennier på sig att göra allt detta: när Anwar Sadat inledde Egyptens högersvängning med nyliberalism och fredsavtal med sionismen på 1970-talet tog han dem till hjälp för att slå ner vänstern. Allt sedan dess har de levt i en märklig oppositionssymbios med regimen. I dag är de kontrarevolutionens stomme, som mycket väl kan ta över landet i höst, och för att det inte ska ske kan vänstern och liberalerna tvingas ingå allians i valet. Vissa RS-aktivister viskar redan om att det är nödvändigt. Det sker de facto på gatorna redan nu, i demonstrationer som dem i går: RS-aktivisterna förhandlar med de liberala grupperna (exempelvis Muhammed el-Baradeis anhängare) om vilka krav som ska resas, hur demonstrationerna ska organiseras och så vidare – medan islamisterna manar till bojkott. Revolutionen rör sig oavbrutet, med skiftande frontlinjer och strategier. Fler bakslag kommer att komma, men gårdagens demonstrationer var en framstöt i rätt riktning.
Text och foto: Andreas Malm
Shora al Youm 