Arkiv för februari, 2011

Samma slitna uttryck i ansiktet. Samma ivriga berättarlus om de vidriga förhållandena. Samma utstrålning av stolthet.

Det är inte mycket som skiljer de iranska tegelbruksarbetarna från de pakistanska. Flashback från en stad i nordvästra Iran i november 2004 rullar förbi i mitt inre under vår korta pratstund. Det går inte att se dessa människor utifrån etnicitet eller kön. Klasstillhörigheten, och den speciella stolthet som jag bara har sett hos arbetare, är det mest påtagliga.

De är fem stycken tegelbruksarbetare, en av dem facklig ledare. Jag får hela tiden påminna mig själv att jag sitter i Lahore, Pakistan och inte i Iran. Mansoora är den enda kvinnan i sällskapet. Hennes djupblåa sjal med de stora vita blommorna slinker återkommande ner för ena axeln när hon engagerat gestikulerar med händerna som för att förstärka orden, som om hennes berättelse inte var vidrig nog.

Manssora är änka och har två små barn. Hon behöver inte ens berätta det, jag vet redan hur det går till på tegelbruk: lön betalas ut enligt ackord. Och den bittra sanningen är att fler tegelstenar blir tillverkade om barnen också arbetar.

Men Mansoora berättar det som gör så ont att höra.
– Min man är död, vad ska jag göra? Jag och barnen måste arbeta.
För 1 000 tegelstenar ska en tegelstensarbetare få 500 pakistanska rupiers (ca 45 kronor) enligt den av regeringen satta minimilönen. Eller fem rupiers per tegelsten. Tillsammans med sina barn lyckas Mansoora tillverka 600 tegelstenar varje dag.
– Men jag får inte ens så mycket betalt som minimilönen. De ger mig 300 rupiers för 600 tegelstenar.
Eller två rupiers per tegelsten. Kanske för att hon är ensamstående kvinna. I Iran, liksom i Pakistan, arbetar förvisso hela familjer med det tunga yrket, men det är bara mannen som har arbetskontrakt med förmannen eller företaget.

Baba Jan, en äldre man som inte kan vara en dag yngre än 70 år, berättar argt vidare:
– När jag blev sjuk frågade jag om jag kunde få ekonomisk hjälp. Men de vägrade och sa att min sjukdom inte hade med de att göra och att jag fick klara mig själv.

Majoriteten av tegelbruksarbetarna i Iran är kurder. ”Eftersom vi står längst ner på samhällsstegen är det vi som får ta de jobben”, som en kurdisk tegelbruksarbetare berättade för mig och Andreas Malm under vår reportageresa till Iran som resulterade i den här bilagan och den här boken på svenska och den här boken på engelska. Då, november 2004, berättade ”Kommunard”, en mager man med insjunkna kinderna, om hur deras boendesituation såg ut.
– Vår boendesituation är ohållbar! Under säsongen blir det som stora läger vid bruken, det finns ingen hygien och inget rinnande vatten.

I dag, februari 2011, tar Mansoora exakt samma ord i munnen:
– Vi har inget vatten, inga toaletter och ingen hygien.

Men en sak skiljer dem åt. Till skillnad från de iranska får de pakistanska tegelbruksarbetarna organisera sig i fria fackföreningar. Och berättar den fackliga ledaren med de grova händerna:
– På de tegelbruk där det inte finns en fackförening här i Pakistan är lönen mycket sämre än de där arbetarna är organiserade.

Press Club Lahore

Publicerat: 27/02/2011 i Arbetarkamp, Pakistan

Det finns ett hus i centrala Lahore med namnet Press Club. På vägen dit kör vi förbi amerikanska konsulatet där tält är uppsatta och kläder hänger på tork. Jag gissar att protesten handlar om den CIA-agent som mördade två civila pakistanier i januari på öppen gata. Rättegången mot honom startade för drygt en vecka sedan.

Det är vår här. Träden som kantrar vägarna med den galna trafiken som inrymmer cyklister, motorcyklar med hela familjer, trehjulingstaxi, åsnor med kärror, bilar och lastbilar är gröna. Dagarna är soliga och ganska varma här i Lahore. Kvällarna är kyliga och precis som i Mellanöstern är det kallare inomhus än utomhus.

I ena hörnet av rondellen ligger Press Club och jag önskar att vi hade något liknande i Sverige. Det är bara att knalla in där om man är ett politiskt parti, be om att få hyra hörsalen, skriva ett pressmeddelande och sen sköter Press Club allt annat. De skickar pressmeddelandet om mötet till landets alla journalister, sätter upp det på den stora anslagstavlan och ordnar högtalare och annat som kan behövas under en presskonferens. Vid ingången går jag förbi en journalist med en mikrofon i handen som stressad kollar vilka presskonferenser som äger rum i dag.

Jag var på Press Club med Labour Party Pakistan, LPP, som i morgon klockan 15 lokal tid har kallat till en presskonferens angående den textilarbetarstrejk och protest som kommer att äga rum på tisdag i staden Faisalabad. Men de ska gå längre än så. På presskonferensen kommer LPP också presentera sin lösning på problemen i Pakistan.

Faisalabad ligger två timmar utanför Lahore och upp emot 10 000 arbetare och aktivister förväntas delta i protesten. Konflikten handlar om jobb, krav på en minimilön på 15 000 pakistanska rupiers per månad (ca 1400 kronor) och krav på frigivning av fyra fackliga aktivister som greps för ett år sedan. Här till höger är affischen med bilder på de fyra aktivisterna. Lägst ner på affischen finns en uppmaning: tjänar du mindre än 7 000 rupiers i månaden (ca 700 kronor), den av regeringen satta minimilönen? Ring då 0321-4298094 så hjälper LPP att organisera protester.

Vi åker vidare till LPP:s kontor. Partiet bildades 1997 efter 17 års arbete för att bygga upp den med rötter i landets arbetarrörelse. I dag har de drygt 7 000 medlemmar och ger en gång i månaden ut tidningen Mazdoor Jeddojuhd, Arbetarkamp eller kanske den bättre översättningen till engelska: Workers Struggle. I samma hus sitter även Labour Relief Campaign som organiserat en stor del av hjälpinsatserna till de översvämningsdrabbade samt den oberoende NGO:n Women’s Workers Help Line som sedan år 2000 organiserar arbetarkvinnor.


Det finns mycket att göra för de aktiva medlemmarna. Därav långa listor av arbetsfördelning om möten, flygbladsutdelning, mobilisering och annat.

Revolutionära tider kräver revolutionärt liv. Förvisso är jag i Pakistan för att främst skriva om klimatflyktingar, men jag kunde inte dra mig för att gå på ett politiskt möte om revolutionerna i Mellanöstern. Mötet anordnades inte långt ifrån där jag bor i Gulberg på ett pyttelitet fik vid namnet Cafe Bol. Den ungefärliga översättningen av Bol är ”tala ut”. Fikets namn kommer från en av kampanjerna 2008 när demokratirörelsen i Pakistan stod på topp och människors ilska och engagemang till slut tvingade den dåvarande presidenten Pervez Musharraf att ta av sig militäruniformen och bli civil. Mer om detta superintressanta ämne senare.

Drömmen om Palak Panir

Publicerat: 27/02/2011 i Pakistan, Resan

Har hittat en superlångsam uppkoppling längst inne i hörnet på hostelets kök. Jag får nog egentligen inte vara här och undrar vems internet jag snyltar på…

Jag är nog inte den enda vegetarian som på indiska restauranger i Sverige ALLTID beställer Palak panir. Innan resan till Pakistan föreställde jag mig all Palak panir jag skulle få äta i här. Men ack så fel jag hade och jag förtjänar nog det eftersom det var fantastiskt ignorant av mig att tro att indisk mat = pakistansk mat = bangladeshisk mat. Tre kvällar i rad har jag ätit Daal (linsröra) med bröd (de har inte garlic naan här vad jag förstår). Det tog två middagar att inse att lite yoghurt skulle mildra min inte så rutinerade mun. Kvällens sällskap var den ganska så proggiga engelskspråkiga Dawn som trycks här i Lahore.

Just nu kan jag inte ha det bättre. Internet i köket och arbetsplats i rummet!

26 timmar efter att jag startade min resa i Åkeshov, Stockholm var jag framme på mitt hostel i Lahore i går kväll. Hostelet drivs av organisationen ASR Resource Center – Institute of Women’s Studies Lahore och ligger i Gulberg-området vilket är ganska centralt. Jag verkar vara den enda gästen här och mitt sällskap är vaktmästaren Razzaq, hans fru Rihana och fem barn som bor på övervåningen. Min totalt bristande urdu (jag får fram några ord som är samma som persiska) och Razzaqs engelska ordförråd som inte sträcker sig till mer än tio gör det tyvärr svårt att kommunicera om djupare saker än tiden för frukosten och elavbrott.

I eftermiddags, på väg hem från ett bröllop på ett lyxhotell, öppnade sig himlen och hagel stora som pingisbollar föll ner samtidigt som blixtrar sken upp den rosafärgade solnedgångshimlen och åskan dånade i över en timme. Väl tillbaka på hostelet räknade jag tvångsmässigt blixtarnas avstånd till en kilometer.

Elen gick mitt i detta bloggande och den höga musiken från grannhuset försvann under två timmar för att nu komma igång igen.

För att göra en mycket lång historia mycket, mycket kort:
Pakistan har en lång historia som sträcker sig ända till 2500 f kr. Då beboddes området av Indusfolket. Med de fem miljoner människor som bodde här mellan 2500-1500 f kr växte ett av världens första civilisationer fram runt Indusfloden som rinner genom hela Pakistan, från norr till sönder. Samma flod som sommaren 2010 skulle komma att ödelägga miljontals människors liv i landets värsta naturkatastrof sedan den bildades 1947.

Många imperier har kommit och gått i området, bland dem Mongolera som var ett av tre imperier som lyckades ha hela subkontinenten under sitt styre. Det första området som de brittiska imperialisterna lyckades kolonisera fullt ut av det nuvarande Pakistan var Sindh-provinsen i söder. Året var 1843 och koloniseringen fortsatte, delstat för delstat. Men inte utan motstånd: 1857 års folkliga uppror sägs ha tvingat britterna till vissa eftergifter. Men det skulle dröja till 1885 för muslimer och hinduer att organisera sig tillsammans i det så kallade Indiska kongresspartiet för att sätta press på britterna. Till en början var muslimer och hinduer eniga i sin strävan efter befrielse. Även efter Muslimska förbundets bildande 1905 ingick de en pakt med sina indiska motsvarigheter om att kräva förändringar i konstitutionen utan större resultat.

Rödskjorterörelsen, 20 månaders långa strejker och arbetaruppror över religionsgränserna till trots bestämde sig britterna för att ge upp subkontinenten på sina villkor. Ett förslag från han som skulle komma att bli Pakistans grundare, advokaten Mohammed Ali Jinnah eller Quaid-iAzam (den store ledare), fångade kolonisatörernas intressen: en stat för Indiens muslimska befolkning (ja, inte alla så klart eftersom de inte skulle få plats, men en stat med majoriteten muslimer). Kartorna togs fram och på äkta imperialistmaner ritades sträck som delade storindien till Västpakistan, Östpakistan (nuvarande Bangladesh) och Indien.

Den 14 augusti 1947 var det dags. Den moderna historiens största massmigration ägde rum under delningen av Indien och Pakistan. Över åtta miljoner människor beräknas ha lämnat hus och hem, nära och kära i den mer eller mindre tvångsförflyttning det innebar för de flesta. Vissa hann bara låsa dörren innan de flydde i panik. Nyckeln var det enda de fick med sig.

Många kom aldrig fram. Muslimer, hinduer och sikher mördades på vägarna och de fullproppade tågen. Ingen har de exakta siffrorna, men upp emot en miljon människor beräknas ha dött 1947. ”En tragedi föds” är orden den pakistansk-brittiske författaren Tariq Ali tilldelat Pakistans födelse i sin fantastiska bok över landets historia Pakistan – mellan diktatur och korruption (Ordfront 2010).

Migrationsforskning har lärt oss en sak: miljontals fattiga, svarta människor kommer inte att invadera Europa. Den absoluta majoriteten av migrationen i världen sker till närområden från migranternas ursprungliga hem. Och de flesta återvänder hem när det går efter till exempel en naturkatastrof. Men vad händer med migrationsflöden och människors liv när det inte finns något kvar att återvända till? Vad händer när havet slukar marken under dina fötter? Vad händer när så mycket saltvatten sköljs över jordbruksmark att det blir obrukbart? Och vad händer när öknen breder ut sig som mattor över mark som en gång i tiden gick att odla mat på?

Det är dessa ämnen som ockuperar mina tankar för tillfället och som jag ska försöka söka svar på under min resa. Om världen bevittnade den största migrationen i modern tid när Indien och Pakistan delades, vad kommer att hända med människors liv nästa gång Indusfloden svämmar över såsom den gjorde 2010? 20 miljoner människor beräknas ha drabbats av översvämningarna den sommaren, två miljoner är fortfarande flyktingar.

Karachi

Publicerat: 26/02/2011 i Pakistan, Resan

Varmt, disigt, fuktigt och klibbigt. Landade i Karachi klockan åtta i går morse efter två timmars sömn på nästan 20 timmar. Flygplatsen var liten och påminde om Teherans gamla flygplats, jag tror till och med att heltäckningsmattorna hade samma mönster. Lite krångel i passkontrollen gjorde att min röda resväska var den enda kvar på det avstannade bandet samtidigt som huvudet bultade av huvudvärk. Fick tips om ett fik på sjunde våningen nära flygplatsen och blev serverad lagom urvattnad kaffe av en mycket trevlig servitör på Mujahid Brothers Cafeteria.

På väg ut fastnade jag så klart för klistermärken uppsatta på väggen som uppmanar flygplatspersonal anställda av PIA – Pakistan International Airlines – att rösta för sin framtid. Samtidigt gick en man i uniform förbi. På bröstfickan på sin blåa skjorta fanns en pin med texten ”UNITE”. Konflikt har handlat om jobb och det fackliga motståndet har förenat alla arbetare under PIA-flagg, från maskinister till piloter. Den har delvis varit utdragen, men efter fyra intensiva dagar i slutet av februari och 250 inställda flyg vann PIA-personalen striden mot sittande partiet Pakistan Peoples Party, PPP (Benazir Bhuttos parti. Efter att hon mördades i december 2007 tog hennes man Asif Zardari över och är nu landets president ofta anklagad för korruption). PPP försökte under striden att infiltrera facket med den nya organisationen Peoples Unity för att splittra arbetarna, utan framgång. Klistermärkena sattes med all säkerhet upp av dem.

För en utmärkt analys över vad som hände och vilken stor betydelse just den här strejken kan komma att betyda för framtida strider de pakistanska arbetarna tar sig an, läs Farooq Tariqs text om segern här. Tariq är talesperson för Labour Party Pakistan.

Desperat över några bänkar att kunna lägga upp benen på gick jag tillbaka till flygplatsen. Men passade först på att ta några bilder från sjunde våningen. Fantastisk utsikt.

Det var bara en sak som förstörde den.

 

Separationsångest

Publicerat: 23/02/2011 i Resan

Jag är sjukt taggad på resan och ser fram emot den – har väntat på att den ska börja så länge nu. Men önskar att jag kunde packa ner de här två fantastiska människorna för att ta med mig.

 

 

Resfeber

Publicerat: 23/02/2011 i Klimatflyktingar

Nu är allt klart!

Bokkontrakt på Natur & Kultur gör mig fortfarande så stolt och biljetterna inför min minst tre månaders långa resa är inhandlade. Jag ska alltså åka till Pakistan, Egypten och Syrien för att undersöka situationen för klimatflyktingar från tre olika perspektiv och inshallah skriva en bok. Under resan kommer jag att blogga här och skriva artiklar om ämnet.

I morgon torsdag börjar resan från Stockholm och på fredag eftermiddag är jag framme vid min första anhalt: Lahore, Pakistan. Mina kontakter, som är fantastiskt generösa, kommer att plocka upp mig på flygplatsen och jag ska till en början bo hos dem i Lahore innan jag börjar resa runt i Pakistan för att höra de översvämningsdrabbades berättelse om hur livet är nu, hur det var innan, vilka drömmar de hade innan den värsta naturkatastrof sedan landet bildades 1947,  som ledde till att miljontals var tvungna att fly sina hem, och vilka förhoppningar de har inför framtiden.

Och så klart kom resfebern i dag. Jag vet inte hur jag ska få ner allt det här

i den här?

Thawra!

Publicerat: 17/02/2011 i Lycka, Revolutioner

Revolutionerna avlöser varandra i Nordafrika och Mellanöstern och jag är snart på väg dit!

Välkommen till min nya blogg. På den här bloggen kommer du att i ett halvår framåt kunna följa med mig på min resa till Pakistan, Egypten och Syrien där jag ska samla in information om klimatflyktingarnas situation. Men jag kommer så klart inte att kunna hålla mig från att undersöka det postrevolutionära Egypten och människors kamp för att bygga upp ett helt nytt samhälle.

Jag ska också försöka tipsa om artiklar som kommer i min väg om allt från den globala uppvärmningen till massorna som reser sig i Arabvärlden och i Iran.

Och vem vet, revolutionen kanske kommer till Pakistan medan jag är där!