Lahore, hagel och migration

Publicerat: 26/02/2011 i Klimatförändringar, Klimatflyktingar, Migration, Pakistan, Resan

26 timmar efter att jag startade min resa i Åkeshov, Stockholm var jag framme på mitt hostel i Lahore i går kväll. Hostelet drivs av organisationen ASR Resource Center – Institute of Women’s Studies Lahore och ligger i Gulberg-området vilket är ganska centralt. Jag verkar vara den enda gästen här och mitt sällskap är vaktmästaren Razzaq, hans fru Rihana och fem barn som bor på övervåningen. Min totalt bristande urdu (jag får fram några ord som är samma som persiska) och Razzaqs engelska ordförråd som inte sträcker sig till mer än tio gör det tyvärr svårt att kommunicera om djupare saker än tiden för frukosten och elavbrott.

I eftermiddags, på väg hem från ett bröllop på ett lyxhotell, öppnade sig himlen och hagel stora som pingisbollar föll ner samtidigt som blixtrar sken upp den rosafärgade solnedgångshimlen och åskan dånade i över en timme. Väl tillbaka på hostelet räknade jag tvångsmässigt blixtarnas avstånd till en kilometer.

Elen gick mitt i detta bloggande och den höga musiken från grannhuset försvann under två timmar för att nu komma igång igen.

För att göra en mycket lång historia mycket, mycket kort:
Pakistan har en lång historia som sträcker sig ända till 2500 f kr. Då beboddes området av Indusfolket. Med de fem miljoner människor som bodde här mellan 2500-1500 f kr växte ett av världens första civilisationer fram runt Indusfloden som rinner genom hela Pakistan, från norr till sönder. Samma flod som sommaren 2010 skulle komma att ödelägga miljontals människors liv i landets värsta naturkatastrof sedan den bildades 1947.

Många imperier har kommit och gått i området, bland dem Mongolera som var ett av tre imperier som lyckades ha hela subkontinenten under sitt styre. Det första området som de brittiska imperialisterna lyckades kolonisera fullt ut av det nuvarande Pakistan var Sindh-provinsen i söder. Året var 1843 och koloniseringen fortsatte, delstat för delstat. Men inte utan motstånd: 1857 års folkliga uppror sägs ha tvingat britterna till vissa eftergifter. Men det skulle dröja till 1885 för muslimer och hinduer att organisera sig tillsammans i det så kallade Indiska kongresspartiet för att sätta press på britterna. Till en början var muslimer och hinduer eniga i sin strävan efter befrielse. Även efter Muslimska förbundets bildande 1905 ingick de en pakt med sina indiska motsvarigheter om att kräva förändringar i konstitutionen utan större resultat.

Rödskjorterörelsen, 20 månaders långa strejker och arbetaruppror över religionsgränserna till trots bestämde sig britterna för att ge upp subkontinenten på sina villkor. Ett förslag från han som skulle komma att bli Pakistans grundare, advokaten Mohammed Ali Jinnah eller Quaid-iAzam (den store ledare), fångade kolonisatörernas intressen: en stat för Indiens muslimska befolkning (ja, inte alla så klart eftersom de inte skulle få plats, men en stat med majoriteten muslimer). Kartorna togs fram och på äkta imperialistmaner ritades sträck som delade storindien till Västpakistan, Östpakistan (nuvarande Bangladesh) och Indien.

Den 14 augusti 1947 var det dags. Den moderna historiens största massmigration ägde rum under delningen av Indien och Pakistan. Över åtta miljoner människor beräknas ha lämnat hus och hem, nära och kära i den mer eller mindre tvångsförflyttning det innebar för de flesta. Vissa hann bara låsa dörren innan de flydde i panik. Nyckeln var det enda de fick med sig.

Många kom aldrig fram. Muslimer, hinduer och sikher mördades på vägarna och de fullproppade tågen. Ingen har de exakta siffrorna, men upp emot en miljon människor beräknas ha dött 1947. ”En tragedi föds” är orden den pakistansk-brittiske författaren Tariq Ali tilldelat Pakistans födelse i sin fantastiska bok över landets historia Pakistan – mellan diktatur och korruption (Ordfront 2010).

Migrationsforskning har lärt oss en sak: miljontals fattiga, svarta människor kommer inte att invadera Europa. Den absoluta majoriteten av migrationen i världen sker till närområden från migranternas ursprungliga hem. Och de flesta återvänder hem när det går efter till exempel en naturkatastrof. Men vad händer med migrationsflöden och människors liv när det inte finns något kvar att återvända till? Vad händer när havet slukar marken under dina fötter? Vad händer när så mycket saltvatten sköljs över jordbruksmark att det blir obrukbart? Och vad händer när öknen breder ut sig som mattor över mark som en gång i tiden gick att odla mat på?

Det är dessa ämnen som ockuperar mina tankar för tillfället och som jag ska försöka söka svar på under min resa. Om världen bevittnade den största migrationen i modern tid när Indien och Pakistan delades, vad kommer att hända med människors liv nästa gång Indusfloden svämmar över såsom den gjorde 2010? 20 miljoner människor beräknas ha drabbats av översvämningarna den sommaren, två miljoner är fortfarande flyktingar.

kommentarer
  1. […] rum i Downtown Kairo och sitter och mejlar i dag medan jag snorar ner dator… Är sliten mellan mitt egentliga projekt och allt som finns att ta reda på här sedan revolutionen. Längtar efter att träffa aktivister […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s