Hektiska dagar i Karachi

Publicerat: 22/03/2011 i Arbetarkamp, Klimatförändringar, Klimatflyktingar, Migration, Pakistan, Resan

Slängdes in på ett bröllop när jag landade i Karachi för några dagar sen och var tvungen att som på bröllopet i Lahore gå upp och ta bild med bruden och brudgummen efter att brudens bror insisterat i en halvtimme. Han är en facklig aktivist som fick sparken från sitt jobb på det halvstatliga telekommunikationsföretaget PTCL på grund av sin fackliga aktivism. Bristen på vegetarisk mat gjorde att jag i stället satte i mig massa sötsaker i respekt för gästvänligheten.

Bor hos en underbar familj med mamma, pappa (som är socialist) och fyra barn i åldrarna 15 till tre som knappt låter mig jobba. En gång i halvtimmen kommer de in och frågar om jag har jobbat klart de dagar jag har suttit hemma och skrivit. Men de är jättecharmiga och det är kul att ha så mycket liv omkring sig. Igår kväll fick jag äran att bjuda hela familjen och en annan kamrat – Khalid – på middag på det iranska årets första dag. Barnen ville hemskt gärna gå på barbeque och jag fick äntligen beställa Palak panir som till min stora besvikelse var lite spenat, fem ostbitar och otroligt mycket chili. Drömmen om Palak panir kvarstår! Innan middagen passade vi på att åka ner till stranden. På bilden nedan är hela familjen. Från vänster: Khalid (LEF:s ordförande) som är på besök från Lahore, pappa Naser, Ali 13 år, Zoya 3 år, Momel 15 år, Zeinab 11 år och mamma Rani. Otroligt fin familj som jag kommer att sakna mycket!

Hamn- och megastaden Karachi är hem för över 15 miljoner människor med en sjuhelvetes trafik (jag har varit med om den andra trafikolycka här i Karachi, den första var i Mardan). Häromdagen tog det mig en och en halvtimme att åka från västra sidan av staden till norra och större delen av tiden var vi stillastående i diverse bilköer. Det är vår här, växterna är gröna och staden har en hel del palmer. På dagarna är det just nu 40 grader celsius med 30 procent luftfuktighet, svetten rinner konstant när man är utomhus.

Dagarna har varit intensiva här. Jag har hunnit vara i ett tältläger ”Tent City”, Tältstaden, i Musharraf Colony i utkanten av staden tre gånger för intervjuer. Jag har där blivit rörd till tårar av den otroligt vidriga situationen människor tvingas leva i, människor som verkligen inte har någon som helst skuld till den globala uppvärmningen, men är de första att drabbas. När jag var där häromdagen och satt och svettades i ett tält under min tre timmars intervju med en familj gjorde jag klart för dem att jag inte kunde äta i den här värmen när de frågade om jag ville ha lunch. Det var en ursäkt för att slippa äta av deras mat som inte ens räcker till dem. De får en matranson för en månad som räcker i två veckor… Jag försökte stå på mig när de kom med grytan och det typiska brödet här i Pakistan. De insisterade och sade:
– Vi har inte råd att använda så mycket smör och steker aldrig brödet i smör, men eftersom du är vår gäst har vi gjort det för dig.
Jag kunde inte annat än att äta med tårar i ögonen.

Trots att de är offer är de inte handfallna. Människorna i det 6 000 personers stora lägret har organiserat sig och valt fram representanter i en 12 personers stor kommitté som kämpar för de boendes rättigheter. Här nedan är bild på ordföranden Gulshar Kosa som berättar om hur han med familj flydde undan översvämningarna från deras hemby Alai baksh kosa först upp till ett berg för att sedan ta sig till Karachi.

Har också åkt till byn Sajawel två timmar utanför Karachi där LEF har hjälp till att bygga upp husen. Otroligt vacker by precis vid Indusfloden, nu med färdigbyggda lerhus. Frågan är hur det kommer att gå om det blir kraftiga monsunregn i området igen.

Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.

Hann med ett kort besök på en fredskonferens för fred mellan Indien och Pakistan där fredsaktivister från båda länder deltog och diskuterade sina krav och vikten av att få igång fredssamtalen igen.

Dessutom har jag varit en sväng i Baluchistan och staden Habb för att besöka helvetet på jorden: fartygsskrotning. Jag intervjuade fackligt aktiva arbetare om deras situation. Att komma in på fartygsskrotningen var som att stiga in i orchernas värld.  Längre blogginlägg om allt detta kommer senare!

 

kommentarer
  1. […] Hektiska dagar i Karachi […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s