Splittringen fortsätter

Var på en konferens i går kväll i en av Kairos arbetarklassområden, Imbaba. Människorättsaktivister och advokater hade kallat till ett möte om den egyptiska arméns arresteringar, snabbdomstolar och tortyr sedan den 25 januari.

De smala gränderna, mängder av människor och sopor ute på gatorna påminde Imbaba om mukhayam Balata i utkanterna av Nablus på Västbanken. Samma sort rikshaw som i Pakistan åkte runt och verkade vara någon sorts lokal taxi i Imbaba.

Mötet hölls hemma hos en familj, i vad som verkade vara deras vardagsrum. Alla möbler var bortburna och stolar uppradade framför en panel. I just detta område är det många familjer som blivit utsatta på ett eller annat sätt av militärens våld genom arresteringar. En advokat från Hisham Mubarak rättscenter berättade om att situationen i dag för fångar inte har förändrats jämfört med under Mubaraks regim och att militärdomstolar är oacceptabla.
– Militärdomstolar är inga rättegångar, de är charader för att utföra order från militären, sade advokaten Ahmed Rageb.

Korta, starka vittnesmål framfördes av mödrar, fäder och systrar om hur de inte hittat sina söner, döttrar, syskon efter att de gripits under olika demonstrationer och sit-in sedan den 25 januari, då revolutionen startade. Att när de väl hittat dem har de redan fått flera års fängelse och blivit torterade. Många av dem grät och sa att ingenting har förändrats sedan Mubaraks tid. En ung kvinna (bilden nedan) gick upp för att berätta om sexuella övergrepp hon utsatts för under arresten av militären.

En officer marscherade in efter en stund, sade att alla som filmade och fotograferade skulle arresteras. Började ifrågasätta konferensen och frågade deltagarna varför de drar in utländska journalister i interna affärer.
– Varför knackar ni inte på militärens dörr om ni har klagomål?
Flera av mammorna till gripna  ställde sig upp och skrek:
– Det har vi gjort. Vi har inte fått svar från er.
De fortsatte att avbryta honom, skrek att deras barn måste sättas på fri fot. Kaos utbröt. Några unga män sprang in i rummet och började kasta stolar på alla som såg ut som aktivister och journalister. Folk flydde ut genom fönstren. En aktivist från området tog oss i handen, sade ”direkt ut till vänster” och hjälpte oss att fly från en bakgatan.

Senare på kvällen kom ett pressmeddelande från Imbaba-borna där de berättade att officeren inte var från Imbaba, att de ber om ursäkt för tumulten och bjuder tillbaka aktivisterna till att fortsätta diskutera denna mycket viktiga fråga. På den här sidan sammanställer aktivister kontinuerligt arresterade sedan den 25 januari.

Splittringen bland det egyptiska folket går att ta på nu. På Tahrir verkar inte mycket hända i dag. Efter att militären rensade torget häromdagen har de planterat gräs och blommor mitt på torget och satt upp plakat med texten ”armén och folket enade”. Några aktivister sade till mig i går att det kommer nog att dröja några veckor till innan en stor demonstration äger rum på Tahrir.
– Revolutionen behöver ny energi  ”momentum”. Just nu förhörs Mubarak och hans söner är gripna. Folk är glada över det, de kommer inte att komma ut i massor just nu.

Hittills har revolutionen fått igenom krav efter krav efter styrkeuppvisningar på Tahrir. Förra fredagens krav på att Mubarak ska ställas inför rätta har i alla fall till viss del hörsammats.

Annonser

Kontrarevolutionärer intar Tahrir

De hade bestämt sig för att vara kvar på Tahrir för att sätta press bakom sina krav om att Mubarak måste ställas inför rätta och att améchefen Tantawi ska avgå, trots den repression de mötte på lördagsmorgonen då minst två demonstranter sköt ihjäl och många skadades. De var vanliga människor. Av att döma av utseende tillhörde de arbetarklassen och inga ligister som armépropogandan försökte framställa dem som. Människor som var beredda att försvara revolutionen och som har lite att förlora.

När jag kom ner vid 16-tiden till Tahrir i dag var det spänt. Mitt på torget fanns några tält och människor samlades i grupp för diskussioner. Mobilkamerorna var som vanligt ute för att filma folk som med höga röster och stora gester pratade med varandra. På gatan dirigerade aktivister trafiken och mellan bilarna fanns också grupper av människor. Jag visste inte vad som väntade, men trots att det inte var lugnt någonstans kändes det som lugnet före stormen.

Jag passerade den nedbrända bussen som stått på torget vid Qasr al Nil-bron sedan i fredags kväll.

Tittade bort mot egyptiska museet till öster och såg en hord av unga män marschera snabbt in till Tahrir. De skrek ”Barra, barra”, ut, ut. Därefter följde en större demonstration med mer folk ackompanjerad av armén – soldater och officerare till fots och några stridsvagnar längst bak i demonstrationståget. Folk ropade  ”Eed wahda” (ett slagord som var populärt de första veckorna av revolutionen och som syftar på att folket och armén hand i hand, är enade) och jag tänkte att den här armén är smart, de skickar in civila första innan de själva går in.

Plötsligt dök hundratals soldater upp från ingenstans, de slog en järnring runt mitten av rondellen där tälten stod och andra soldater sprang in och bokstavligen rensade torget på människor och tält. Det tog bara några sekunder.

Samtidigt på andra delar av torget passade militären på att arrestera aktivister. En av de hade slagits blodig i munnen och höll på att föras bort, det är killen till höger i bilden nedan. Tumult utbröt vid varje arrestering.

Innan torget var helt rensat fanns det fortfarande folk som var kritiska till armén kvar och mycket arga (första bilden bilden nedan) och diskussionerna fortsatte här och var (mannen i skägg på andra bilden här nedan var emot militärens agerande). De startade ett litet demonstrationståg som snabbt motades bort. Men de flesta på torget jublade och applåderade så fort militären gick förbi.

Det tog inte mer än en och en halvtimme för militären att rensa torget, ta bort taggtråden och barrikaderna och kalla dit renhållningen för att städa gatan. Till och med den nedbrända bussen fraktades bort. Sedan trycktes alla upp mot utkanterna av torget. I några minuter var det helt tomt med endast soldater i mitten. Sedan kom trafiken igång igen och militären fortsatte att gripa folk. Strax innan hade två feta män som påminde om säkerhetstjänsten som ville gripa mig i Pakistan börjat ställa massa frågor, så jag bestämde mig för att gå hem.

Innan jag gick hem såg jag en gammal kvinna stå och ropa ”ahsan, ahsan”, bättre, bättre till soldaterna. Lite längre bort fortsatte soldater att arrestera aktivister och demonstranter.

I dag bevittnade Tahrir kontrarevolutionärernas bokstavliga frammarsch.

Lycka och förtvivlan på Tahrir

Medan fredagsbönens sång ljöd från minareterna i Kairo downtown promenerade jag mig ner till Tahrirtorget i fredags, den 8 april 2011. Jag visste att det hade kallats till demonstration, och som alla andra stora demonstrationsdagar här och i andra arabländer där striden om demokrati och frihet nu står hade även denna fredag ett namn: rensningens och ansvarsskyldighetens fredag. Kravet var att den före detta presidenten Hosni Mubaraks anhängare rensas bort från statsapparaten, att han och hans familj ställs inför rätta och att de pengar de har stulit från det egyptiska folket i decennier nu betalas tillbaka.

Klockan 13 var jag inne på torget efter att ha blivit kroppsvisiterad och identifierad av en kvinna i slöja som log vänligt och sade Ahlan wa sahlan, välkommen! Jag valde att gå in från den östra ingången, precis framför det välkända egyptiska museet, eftersom köerna var lite mindre där än i andra ingångar. Direkt till vänster stod en scen med talare och en stor grupp av människor som ropade slagord. Sedan en scen till och en scen till. Ja, runtom hela torget kunde jag räkna till sammanlagt tio scener, vissa mindre, andra större.

Det första talet jag lyssnade på handlade om att ställa Mubarak inför rätta. En man hördes (men syntes inte på grund av folkmassorna) säga att folket skulle strejka och ta tillbaka Tahrirtorget ända tills Mubarak och den gamla regimen stod inför rätta. Nästa talare påminde om Egyptens exportavtal med Israel och frågade sig varför Egypten exporterar så billig gas och olja till Israel.

Från den tredje scenen hördes en ung man som visserligen kunde förstå att vissa saker tar längre tid än andra – som att sätta nya minimilöner och se till att de efterföljs – men ”hur kommer det sig att politiska fångar från Mubaraks regim fortfarande sitter inne i fängelserna?” På nästa scen stod en kvinna och talade om revolutionen och de som attackerar den:
– Den sittande regimen har fått legitimitet av oss, av revolutionen. Hur kan de attackera revolutionen och kriminalisera arbetarstrejker?

Jag gick runt storögd och kände mig glad, ja rentav lycklig! Är det så här en revolution ser ut? Kvinnor och män, gamla, unga och barn, män i stora skägg och renrakade killar, tjejer i niqab och kvinnor i tajtare kläder än jag skulle sätta på mig. Leenden överallt, musik och dans här och var. Lekande barn och föräldrar som höll dem hårt i armen så att de inte skulle komma bort i folkmassorna. Leenden, leenden och åter leenden vart jag än vände mig om. Samtidigt som gravallvarliga, politiska slagord och tal avlöste varandra.

Jag träffade Fatma, en tvåbarnsmamma som höll upp ett plakat medan en av hennes söner tejpade ihop ett annat.
– Jag är här för att tillsammans med alla andra sätta krav på den nya regeringen. Det finns fortfarande folk som sitter vid makten som har kopplingar till den gamla regimen. De måste ställas inför rätta! Deras dolda makt måste ut i ljuset. Vi måste rena staten, sade Fatma och fortsatte att berätta om den dröm hon när för sina barn:
– Jag vill att de ska leva i frihet. Att de ska ha ett hem, en utbildning, bra ekonomi. Vi har lidit så mycket under Mubaraks regim, han förstörde allt. Jag trodde aldrig att det skulle bli revolution i Egypten, men nu har vi återfått vår värdighet.

Jag vandrade vidare. Tittade på de egyptiska, tunisiska, palestinska och libyska fanorna som vajade i vinden. Tänkte: hur orkar folk vifta med flaggor i flera timmar? Såg att egyptiska medier rapporterade om att upp emot en miljon samlats på Tahrir. Guardian skrev om att det är den största demonstrationen sedan Mubarak avgick den 11 februari. Gick förbi en stor röd banderoll med vit text som löd: folket vill att den gamla regimen ställs inför rätta. Som granne hade den en annan stor banderoll som manade till en tredje intifada i Palestina. Satte mig för att ta en cigg bland niqabklädda kvinnor. Ingen verkade bry sig. Blev i några minuter vän med tioåriga Shayma som var lycklig och nyfiken.

Vandrade vidare till huvudscenen där man ropade ut att 1,5 miljoner människor nu var på torget. Nu gick det inte längre att röra sig framåt. Aktivister började hålla varandra i handen för att bilda två korridorer bland massorna – en som gick åt ena hållet och en som gick åt andra. Män pressades mot min kropp, men inte enda gång kände jag äckliga händer eller flås i nacken som jag hade gjort i trånga situationer i Pakistan.

Jag tittade upp på huvudscenen där talarna avlöste varandra. Någon viskade i mitt öra att Muslimska brödraskapets närvaro var större i dag än under andra demonstrationer på Tahrir och att de syntes mycket mer från huvudscenen.
Några som såg ut som advokater spelade upp en lång rättegång mot Mubarak och satte honom bakom lås och bom; en ung kille hade på sin en Mubarakmask och gallren var gjorda av papp. Det blev för varmt och magen kurrade. Tog mig med mycket möda ut ur trängseln och ut från Tahrir. Det kändes som att gå ut ur ett festivalområde, tillbaka till tälten för att äta lite, liksom.

Hittade ett fik på en av sidogatorna som leder in till Tahrir, en gata jag sett strider utspelas på, direktfilmat av Al Jazeera English under januari och februari. Mötte en demonstration i rörelse. På demonstranternas plakat stod att de tänker fortsätta strejka för sina rättigheter och att strejker inte är olagliga. Armén införde för några veckor sedan en lag om att strejker som stör ekonomin och ordningen är just olagliga… Jag undrade vilka strejker som då är lagliga?

Mätt och belåten återvände jag till Tahrir. Genom visiteringen igen. Fortsatte att le för mig själv och tänkte för miljonte gången på hur vackert det här är. Revolution alltså – det är som den egyptiske författaren Alaa al Aswani säger: ”Revolution förändrar människor”.

På väg in hörde jag och såg en helikopter som cirkulerade över Tahrir i flera timmar. Väl inne på Tahrir hördes den inte på grund av alla tal, slagord och sånger. Drogs till den delen av torget, nästan framför moskén, där flest Palestinafanor vajade och fann en scenen med tal enbart om Palestina. En man som verkade upprörd över att folk brydde sig mer om Palestina än om Egypten stod och skrek, folk runtom försökte lugna honom, han blev uppbjuden till scenen för att framföra sina åsikter. Efter honom talade en ung kvinna som eldade upp massorna med sitt tal och sina slagord. Jag började rysa och blev rörd till tårar. Solidaritet som jag aldrig bevittnat förut och slagord som ”Yaskot, yaskot, Israel” (ner ner Israel) och ”Wahad wahad wahad, shaab al arabiye wahad” (ett ett ett, det arabiska folket är ett).

Gick runt i trängseln. Folk lyssnade på tal, ropade slagord och hamnade i spontana diskussioner med okända. Satte mig i ett av hörnen av torget precis vid Qasr al Nil-bron där en av revolutionens viktigaste strider stod och segrar uppnåddes den 28 januari. Började tala med två skådespelare som hade hittat varandra i massorna och pratade gamla minnen. En arméofficer i röd basker och grön kamouflageuniform gick arm i arm med en demonstrant; så fort folk såg honom gick de fram och pussade officeren, kramade honom, sjöng och dansade för honom. Armén hade varnat alla militärer från att ansluta sig till folket på Tahrir – om de gjorde det skulle de ställas inför militärdomstol med anklagelsen förräderi. Ändå var flera militärer på Tahrir och senare på kvällen skulle fler soldater och officerare komma.

Såg människor som plockade upp skräp. Plötslig anslöt sig fler och fler till sysslan.

En stor demonstration gick förbi mig ut på Qasr al Nil-bron och efter ett tag förstod jag att det är demonstration till stöd för Gaza. Jag lämnade torget och frågade generat om taxichauffören kunde köra mig till den israeliska ambassaden. Väl där hade 1 000 personer samlats och alla ropade ”Al Quds rahin shohada bin malain” (till Jerusalem går vi med miljoner martyrer). Armén skyddade ambassaden med en mur av soldater och stridsvagnar. Människor som bodde i samma byggnad som den israeliska ambassaden kom ut på balkonger med Palestinaflaggor. Fler och fler anslöt sig. Massor av aktivister tog då varandra i händerna och ställde sig ute på den tvåfiliga vägen så att bilar inte skulle köra på demonstranterna. Bilarna i sin tur tutade till stöd för demonstrationen när de åkte förbi.

Men lyckan jag hade känt på fredagen skulle snart förvandlas till sorg. På lördagsmorgonen försvann leendet på mina läppar. Läste att två demonstranter dödats av armén på Tahrir när den attackerade torget mellan klockan 3 och 6 på morgonen. Gick ner och såg taggtråden runt torget. Flera tusen hade samlats och grupper av människor ropade slagord. Tahrir såg ut som en krigszon.

Ingen trafik på torget, överallt samlades människor kring någon som berättade om vad som hade hänt i natt. Att armén hade kommit in, slagit, skjutit skarpa skott och arresterat människor och de soldater och officerare som anslutit sig till Tahrir på kvällen. Stämningen var spänd. Plötsligt började folk springa från ena sidan av torget till andra.

Heta känslor överallt. Många hade kommit ner till Tahrir för att säga att militären inte hade gjort det här – de skulle aldrig vända vapen mot sina egna. Diskussioner uppstod och flera började nästan slåss med varandra innan andra kom och drog isär dem.

Allt kändes hopplöst, och Heba, en ung tjej i skrikrosa sjal sade att detta var chockerande:
– Det här är flashback från Mubaraks dagar. Många är förvirrade och förtvivlade i dag. Nu kan inte Tantawi sitta kvar.
Muhammed Tantawi är överbefälhavare för den egyptiska armén och sägs ha kopplingar till Mubarak och den förra regimen. På fredagen var det många på Tahrir som krävde Tantawis avgång.

Gick till pressyndikatet för en presskonferens kallad av en koalition med olika grupper såsom kopternas organisationer, liberalerna, Muslimska brödraskapet och vissa ungdomsgrupper. I deras gemensamma uttalande fördömde de inte militärens ageranden. De manade i stället till lugn från alla sidor och skyllde händelserna på Tahrir på kontrarevolutionärer. Tillställningen var till en början så tråkig som presskonferenser ofta är, fram tills en ung man som kommit dit från Tahrir och som var uppenbart chockad, förbannad och skakad släpptes upp på podiet. Han berättade vad som hade hänt under morgontimmarna och visade upp kulhylsor. Plötsligt utbröt kalabalik i den stora salen och alla började skrika på varandra, än en gång utbröt nästan slagsmål.

Utanför träffade jag Abd al Rahman Wahdan som hade varit på torget hela natten. Han berättade om att armén hade kommit in tre på morgonen och skjutit på dem och beskrev militären som monster, inte människor.
– Vi bestämde oss för att stanna kvar över natten eftersom vi kräver att Mubarak ställs inför rätta. Han ska inte sitta i sin villa i Sharm al Sheikh. Han ska sitta i fängelse.
– Vi kräver också att de politiska fångar som arresterades innan och efter 25 januari släpps, att vi får en civil regering och att all korruption städas undan.
Medan hans händer skakade, telefonen ringde i ett och ena cigaretten byttes mot den andra sade Abd al Rahman Wahdan att armén nu är revolutionärernas fiender.
– De gör samma sak som den gamla regimen gjorde. Revolutionen är inte över. En revolution betyder att allt förändras från grunden, men inget är förändrat än. Var är våra pengar? Varför är det Tantawi, som är Mubaraks vän, som styr det här landet? Nu hoppas vi på att de goda krafterna i armén agerar.
Han tog ett djupt andetag som inte verkade lugna honom och skrek ut:
– Jag har burit de döda genom hela denna revolution. Vi är inte rädda längre. Människor som var på Tahrir i natt är de som inte har något kvar att förlora och vi kommer att fortsätta att kämpa.

Tillbaka på Tahrir hör jag liknande vittnesmål. Jag vill stanna med de som har bestämt sig för att stanna, men är ensam kvinna och utlänning. Vid mörkrets inbrott går jag hem och följer utvecklingen på Tahrir från Twitter fram till 3. Vaknar på söndagsmorgonen till goda nyheten att det hade varit lugnt under natten. Fortfarande ingen trafik genom Tahrirtorget, som åter verkar vara i händerna på revolutionärerna.

Glädjen och tröttheten

Jag har varit på Tahrirtorget i dag! Och inte bara på torget i sig, jag har deltagit i den störta demonstrationen sedan diktatorn Hosni Mubarak störtades för snart två månader sedan.

Det var länge sedan jag kände sådan lycka och glädje i hela kroppen och själen – i dag den 8 april 2011 var nog en av de lyckligaste dagarna i hela mitt liv. Men tröttheten har tagit över kroppen just nu. Jag utlovar en full rapport om dagens demo här på bloggen i morgon lördag. Till dess ett minne från dagen, från ett av Tahrirs hörn, innan torget blev så packat att det inte gick att komma fram.

Lika självklart som att andas är revolutionen

Efter 20 minuters promenad genom downtown Kairo befann jag mig på det berömda Tahrirtorget. Bestämde mig för att gå runt det ett varv, men det var svårt att hålla fokus på annat än att komma levande över till andra sidan gatan. Plötsligt tittade jag upp och såg framför mig en bild som jag sett på teve så många gånger under januari och februari: det kolsvarta, nedbrända NDP-högkvarteret med Egyptiska museet som granne. En väldigt märklig känsla infann sig och jag fick för några sekunder en existentiell kris; är jag här? Var är jag? Vad är verkligt och vad är overkligt? Det krävdes några långa sekunder för att smälta att jag verkligen är i Kairo, på Tahrirtorget där en folklig revolution alldeles nyss ägde rum! Och jag kände lyckan växa inom mig.

Hade kollat in att 6 aprilrörelsen skulle ha ett möte på kvällen på press syndikatet och tog mig dit för att sitta med mer än 500 personer och lyssna på tal efter tal som alla påminde om att revolutionen inte är över, den ska fortsätta och den ska skyddas och försvaras. Deras lösning för tillfället: fortsatt enighet.

6 aprilrörelsen, en ungdomsrörelse som bjudit in mest gamlingar att prata, menade att de inte kommer att bli ett parti och att de kommer att fortsätta att arbeta som en rörelse ett tag till i alla fall.

Lyckan återkom för andra gången i rad. Tänk att befinna sig i en miljö där ordet revolution är lika självklar som att andas. Ett så vackert ord som är en verklighet här. Och en verklighet som måste fortsätta kämpas för. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva det under min livstid. Jag behöver inte längre romantisera eller fantisera om revolutioner, de är verkliga och besitter den största kraften.

Talarna som eldades massorna till långa applåder, slagord och busvisslingar ställde samtliga kravet på att Mubarak måste ställas inför rätta och att pengar han stulit från det egyptiska folket måste betalas tillbaka nu. En talare riktade skarpa ord mot militären:
– Hur kan det ha gått 50 dagar sedan revolutionen och den största tjuven [Mubarak, min anm.] fortfarande inte är ställd inför rätta? Samtidigt som unga bloggare döms i militärdomstolar?
Kvällen slutade med teatersketcher, musik och tårta. En av talarna på minde om situationen i Libyen och informerade om en demonstration kommande dag utanför Libyska ambassaden.

Med taxi över 26 juli-bron tog jag mig dit i morse. Den libyska ambassaden ligger i ”finare” kvarter granne den grekiska. Klockan 12 var vi inte många, men vid ett anslöt sig äntligen folk och demonstrationen kunde börja. Militären insisterade på att den 200-personers stora demonstrationen skulle hållas på andra sidan gatan och att ingen fick fotografera soldater. Så småningom bildade de en kedja runt om den tragiskt lilla demonstrationen som övergick i en sång- och dansfest efter ett tag.

Det var den nybildade gruppen Friends of Free Libya in Egypt som hade kallat till demonstration. De var för icke flygförbudet över Libyen och ett av deras krav var att Egypten skulle erkänna det Libyska nationella övergångsrådet. Jag träffade Najma, en lång libysk ung kvinna som ledde talkörer.
– Vi bjöd in hela världen att hjälpa oss och Frankrike, Italien och några andra nappade. Men var är de arabiska arméerna? Var är det? frågade hon mig.
Sedan åtta dagar är hon i Egypten efter att ha flytt sin hemstad Benghazi. Najma som är 16 berättade om när Banghazi befriades:
– Gaddafi dödade alla. Det var blod överallt. Jag har vänner som har dött. Men det går inte att beskriva hur det kändes när vi blev fria. Jag har aldrig känd mig friare och lyckligare i mitt liv.

I morgon fredag är det dags för min Tahrir-oskuld att tas! Efter fredagsbönen är det demonstration bland annat med kravet att Mubarak ska ställas inför rätta och betala tillbaka allt han stulit från det egyptiska folket. Åkte genom Tahrirtorget i kväll där förberedelserna var igång inför morgondagen. Bland annat den här banderollen som säger ”Folket kräver att Mubarak ställs inför rätta”.

6 april rörelsen på 6 april

Minns ni den 6 april 2008? Den dagen då 27 000 textilarbetare på den statliga textilfabriken i Mahalla hade utlyst generalstrejk i protest mot låga löner och höga matpriser? Strejken slogs brutalt ner av Mubaraks säkerhetsstyrkor, men många menar att strejken och arbetarnas kamp var det som skulle lägga grunden för den egyptiska revolutionen i januari och februari i år.

Mahalla-arbetarna var inte ensamma den gången. Efter att ett upprop på Facebook till stöd för strejken samlat närmare 70 000 medlemmar startade den så kallade 6 april rörelsen, April 6 Youth Movement. Rörelsen hämtade inspiration från andra revolutionära, icke-våldsrörelsen runt om i världen och var en av de mest progressiva och drivande grupperna i den egyptiska revolutionen med start den 25 januari. Kolla bland annat in den här grymma dokumentären om dem på Sanningens kanal. En av deras styrkor var att just att massmobilisera människor från alla samhällsklasser i syfte att störta diktatorn.

Men deras kamp är inte över och 6 april rörelsen är fortfarande aktiv. I dag, den 6 april, presenterar de på sin tre års dag sin vision för det post-revolutionära Egypten på press syndikatet i eftermiddag. Hoppas jag hittar dit.

On my way to freedom land

Äntligen, äntligen, äntligen befinner jag mig i Egypten, Mellanöstern och arabvärlden. Så som jag har saknat den!

Med propp för öronen, snor i näsan och Mavis Staples ”On my way” i lurarna landade jag i Kairo i går. Jag har haft en ihängande förkylning sedan mer än en vecka som bestämde sig för att kulminera i går, men känner mig mycket glad över att vara i Egypten, trots att det var sorgligt att lämnar Pakistan som jag blev fäst vid i slutet av vistelsen.

Bor på ett Pension Roma i ett pyttelitet rum i Downtown Kairo och sitter och mejlar i dag medan jag snorar ner dator… Är sliten mellan mitt egentliga projekt och allt som finns att ta reda på här sedan revolutionen. Längtar efter att träffa aktivister och höra deras historier från revolutionen och vad som händer i landet nu. Vad håller armén på med egentligen?

För att lugna min fantastiske förläggare Richard Herold kan jag meddela att jag i alla fall mejlat detta institut i dag.