Medan fredagsbönens sång ljöd från minareterna i Kairo downtown promenerade jag mig ner till Tahrirtorget i fredags, den 8 april 2011. Jag visste att det hade kallats till demonstration, och som alla andra stora demonstrationsdagar här och i andra arabländer där striden om demokrati och frihet nu står hade även denna fredag ett namn: rensningens och ansvarsskyldighetens fredag. Kravet var att den före detta presidenten Hosni Mubaraks anhängare rensas bort från statsapparaten, att han och hans familj ställs inför rätta och att de pengar de har stulit från det egyptiska folket i decennier nu betalas tillbaka.
Klockan 13 var jag inne på torget efter att ha blivit kroppsvisiterad och identifierad av en kvinna i slöja som log vänligt och sade Ahlan wa sahlan, välkommen! Jag valde att gå in från den östra ingången, precis framför det välkända egyptiska museet, eftersom köerna var lite mindre där än i andra ingångar. Direkt till vänster stod en scen med talare och en stor grupp av människor som ropade slagord. Sedan en scen till och en scen till. Ja, runtom hela torget kunde jag räkna till sammanlagt tio scener, vissa mindre, andra större.

Det första talet jag lyssnade på handlade om att ställa Mubarak inför rätta. En man hördes (men syntes inte på grund av folkmassorna) säga att folket skulle strejka och ta tillbaka Tahrirtorget ända tills Mubarak och den gamla regimen stod inför rätta. Nästa talare påminde om Egyptens exportavtal med Israel och frågade sig varför Egypten exporterar så billig gas och olja till Israel.
Från den tredje scenen hördes en ung man som visserligen kunde förstå att vissa saker tar längre tid än andra – som att sätta nya minimilöner och se till att de efterföljs – men ”hur kommer det sig att politiska fångar från Mubaraks regim fortfarande sitter inne i fängelserna?” På nästa scen stod en kvinna och talade om revolutionen och de som attackerar den:
– Den sittande regimen har fått legitimitet av oss, av revolutionen. Hur kan de attackera revolutionen och kriminalisera arbetarstrejker?
Jag gick runt storögd och kände mig glad, ja rentav lycklig! Är det så här en revolution ser ut? Kvinnor och män, gamla, unga och barn, män i stora skägg och renrakade killar, tjejer i niqab och kvinnor i tajtare kläder än jag skulle sätta på mig. Leenden överallt, musik och dans här och var. Lekande barn och föräldrar som höll dem hårt i armen så att de inte skulle komma bort i folkmassorna. Leenden, leenden och åter leenden vart jag än vände mig om. Samtidigt som gravallvarliga, politiska slagord och tal avlöste varandra.







Jag träffade Fatma, en tvåbarnsmamma som höll upp ett plakat medan en av hennes söner tejpade ihop ett annat.
– Jag är här för att tillsammans med alla andra sätta krav på den nya regeringen. Det finns fortfarande folk som sitter vid makten som har kopplingar till den gamla regimen. De måste ställas inför rätta! Deras dolda makt måste ut i ljuset. Vi måste rena staten, sade Fatma och fortsatte att berätta om den dröm hon när för sina barn:
– Jag vill att de ska leva i frihet. Att de ska ha ett hem, en utbildning, bra ekonomi. Vi har lidit så mycket under Mubaraks regim, han förstörde allt. Jag trodde aldrig att det skulle bli revolution i Egypten, men nu har vi återfått vår värdighet.

Jag vandrade vidare. Tittade på de egyptiska, tunisiska, palestinska och libyska fanorna som vajade i vinden. Tänkte: hur orkar folk vifta med flaggor i flera timmar? Såg att egyptiska medier rapporterade om att upp emot en miljon samlats på Tahrir. Guardian skrev om att det är den största demonstrationen sedan Mubarak avgick den 11 februari. Gick förbi en stor röd banderoll med vit text som löd: folket vill att den gamla regimen ställs inför rätta. Som granne hade den en annan stor banderoll som manade till en tredje intifada i Palestina. Satte mig för att ta en cigg bland niqabklädda kvinnor. Ingen verkade bry sig. Blev i några minuter vän med tioåriga Shayma som var lycklig och nyfiken.




Vandrade vidare till huvudscenen där man ropade ut att 1,5 miljoner människor nu var på torget. Nu gick det inte längre att röra sig framåt. Aktivister började hålla varandra i handen för att bilda två korridorer bland massorna – en som gick åt ena hållet och en som gick åt andra. Män pressades mot min kropp, men inte enda gång kände jag äckliga händer eller flås i nacken som jag hade gjort i trånga situationer i Pakistan.
Jag tittade upp på huvudscenen där talarna avlöste varandra. Någon viskade i mitt öra att Muslimska brödraskapets närvaro var större i dag än under andra demonstrationer på Tahrir och att de syntes mycket mer från huvudscenen.
Några som såg ut som advokater spelade upp en lång rättegång mot Mubarak och satte honom bakom lås och bom; en ung kille hade på sin en Mubarakmask och gallren var gjorda av papp. Det blev för varmt och magen kurrade. Tog mig med mycket möda ut ur trängseln och ut från Tahrir. Det kändes som att gå ut ur ett festivalområde, tillbaka till tälten för att äta lite, liksom. 
Hittade ett fik på en av sidogatorna som leder in till Tahrir, en gata jag sett strider utspelas på, direktfilmat av Al Jazeera English under januari och februari. Mötte en demonstration i rörelse. På demonstranternas plakat stod att de tänker fortsätta strejka för sina rättigheter och att strejker inte är olagliga. Armén införde för några veckor sedan en lag om att strejker som stör ekonomin och ordningen är just olagliga… Jag undrade vilka strejker som då är lagliga?
Mätt och belåten återvände jag till Tahrir. Genom visiteringen igen. Fortsatte att le för mig själv och tänkte för miljonte gången på hur vackert det här är. Revolution alltså – det är som den egyptiske författaren Alaa al Aswani säger: ”Revolution förändrar människor”.


På väg in hörde jag och såg en helikopter som cirkulerade över Tahrir i flera timmar. Väl inne på Tahrir hördes den inte på grund av alla tal, slagord och sånger. Drogs till den delen av torget, nästan framför moskén, där flest Palestinafanor vajade och fann en scenen med tal enbart om Palestina. En man som verkade upprörd över att folk brydde sig mer om Palestina än om Egypten stod och skrek, folk runtom försökte lugna honom, han blev uppbjuden till scenen för att framföra sina åsikter. Efter honom talade en ung kvinna som eldade upp massorna med sitt tal och sina slagord. Jag började rysa och blev rörd till tårar. Solidaritet som jag aldrig bevittnat förut och slagord som ”Yaskot, yaskot, Israel” (ner ner Israel) och ”Wahad wahad wahad, shaab al arabiye wahad” (ett ett ett, det arabiska folket är ett).

Gick runt i trängseln. Folk lyssnade på tal, ropade slagord och hamnade i spontana diskussioner med okända. Satte mig i ett av hörnen av torget precis vid Qasr al Nil-bron där en av revolutionens viktigaste strider stod och segrar uppnåddes den 28 januari. Började tala med två skådespelare som hade hittat varandra i massorna och pratade gamla minnen. En arméofficer i röd basker och grön kamouflageuniform gick arm i arm med en demonstrant; så fort folk såg honom gick de fram och pussade officeren, kramade honom, sjöng och dansade för honom. Armén hade varnat alla militärer från att ansluta sig till folket på Tahrir – om de gjorde det skulle de ställas inför militärdomstol med anklagelsen förräderi. Ändå var flera militärer på Tahrir och senare på kvällen skulle fler soldater och officerare komma.

Såg människor som plockade upp skräp. Plötslig anslöt sig fler och fler till sysslan.



En stor demonstration gick förbi mig ut på Qasr al Nil-bron och efter ett tag förstod jag att det är demonstration till stöd för Gaza. Jag lämnade torget och frågade generat om taxichauffören kunde köra mig till den israeliska ambassaden. Väl där hade 1 000 personer samlats och alla ropade ”Al Quds rahin shohada bin malain” (till Jerusalem går vi med miljoner martyrer). Armén skyddade ambassaden med en mur av soldater och stridsvagnar. Människor som bodde i samma byggnad som den israeliska ambassaden kom ut på balkonger med Palestinaflaggor. Fler och fler anslöt sig. Massor av aktivister tog då varandra i händerna och ställde sig ute på den tvåfiliga vägen så att bilar inte skulle köra på demonstranterna. Bilarna i sin tur tutade till stöd för demonstrationen när de åkte förbi.

Men lyckan jag hade känt på fredagen skulle snart förvandlas till sorg. På lördagsmorgonen försvann leendet på mina läppar. Läste att två demonstranter dödats av armén på Tahrir när den attackerade torget mellan klockan 3 och 6 på morgonen. Gick ner och såg taggtråden runt torget. Flera tusen hade samlats och grupper av människor ropade slagord. Tahrir såg ut som en krigszon.







Ingen trafik på torget, överallt samlades människor kring någon som berättade om vad som hade hänt i natt. Att armén hade kommit in, slagit, skjutit skarpa skott och arresterat människor och de soldater och officerare som anslutit sig till Tahrir på kvällen. Stämningen var spänd. Plötsligt började folk springa från ena sidan av torget till andra.
Heta känslor överallt. Många hade kommit ner till Tahrir för att säga att militären inte hade gjort det här – de skulle aldrig vända vapen mot sina egna. Diskussioner uppstod och flera började nästan slåss med varandra innan andra kom och drog isär dem.


Allt kändes hopplöst, och Heba, en ung tjej i skrikrosa sjal sade att detta var chockerande:
– Det här är flashback från Mubaraks dagar. Många är förvirrade och förtvivlade i dag. Nu kan inte Tantawi sitta kvar.
Muhammed Tantawi är överbefälhavare för den egyptiska armén och sägs ha kopplingar till Mubarak och den förra regimen. På fredagen var det många på Tahrir som krävde Tantawis avgång.


Gick till pressyndikatet för en presskonferens kallad av en koalition med olika grupper såsom kopternas organisationer, liberalerna, Muslimska brödraskapet och vissa ungdomsgrupper. I deras gemensamma uttalande fördömde de inte militärens ageranden. De manade i stället till lugn från alla sidor och skyllde händelserna på Tahrir på kontrarevolutionärer. Tillställningen var till en början så tråkig som presskonferenser ofta är, fram tills en ung man som kommit dit från Tahrir och som var uppenbart chockad, förbannad och skakad släpptes upp på podiet. Han berättade vad som hade hänt under morgontimmarna och visade upp kulhylsor. Plötsligt utbröt kalabalik i den stora salen och alla började skrika på varandra, än en gång utbröt nästan slagsmål.

Utanför träffade jag Abd al Rahman Wahdan som hade varit på torget hela natten. Han berättade om att armén hade kommit in tre på morgonen och skjutit på dem och beskrev militären som monster, inte människor.
– Vi bestämde oss för att stanna kvar över natten eftersom vi kräver att Mubarak ställs inför rätta. Han ska inte sitta i sin villa i Sharm al Sheikh. Han ska sitta i fängelse.
– Vi kräver också att de politiska fångar som arresterades innan och efter 25 januari släpps, att vi får en civil regering och att all korruption städas undan.
Medan hans händer skakade, telefonen ringde i ett och ena cigaretten byttes mot den andra sade Abd al Rahman Wahdan att armén nu är revolutionärernas fiender.
– De gör samma sak som den gamla regimen gjorde. Revolutionen är inte över. En revolution betyder att allt förändras från grunden, men inget är förändrat än. Var är våra pengar? Varför är det Tantawi, som är Mubaraks vän, som styr det här landet? Nu hoppas vi på att de goda krafterna i armén agerar.
Han tog ett djupt andetag som inte verkade lugna honom och skrek ut:
– Jag har burit de döda genom hela denna revolution. Vi är inte rädda längre. Människor som var på Tahrir i natt är de som inte har något kvar att förlora och vi kommer att fortsätta att kämpa.


Tillbaka på Tahrir hör jag liknande vittnesmål. Jag vill stanna med de som har bestämt sig för att stanna, men är ensam kvinna och utlänning. Vid mörkrets inbrott går jag hem och följer utvecklingen på Tahrir från Twitter fram till 3. Vaknar på söndagsmorgonen till goda nyheten att det hade varit lugnt under natten. Fortfarande ingen trafik genom Tahrirtorget, som åter verkar vara i händerna på revolutionärerna.