Arkiv för maj, 2011

Gästinlägg av Andreas Malm:

Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.

Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.

Det föll väl ut. Trots relativt diffusa krav – snabbare rättegångar för familjen Mubarak, frihet åt alla gripna aktivister, stopp för militärdomstolar, avveckling av undantagslagar, en rad andra reformer för att nedmontera den gamla regimapparaten – samlades drygt 100 000 på Tahrir-torget och nästan lika många i Alexandria enligt våra källor där; demonstrationer hölls även i Suez, Luxor, Aswan och på flera andra platser. De aktivister vi har talat med är mycket nöjda. Fredagens massdemonstrationer gjorde en sak solklar för den egyptiska allmänheten: islamisterna har nu ställt sig i direkt motsättning till den revolutionära processen, som i stället drivs vidare av de sekulära krafterna ensamma. (Se även denna artikel mer läsning)

Vänstern har här en central närvaro. En av de många scenerna på Tahrir i går tillhörde den Socialistiska Folkalliansen, en koalition av främst vänsteraktivister och intellektuella, många av dem före detta medlemmar i det nu svårt misskrediterade officiella vänsterpartiet Tagammu. Nära dem rörde sig aktivisterna från Revolutionära Socialister (RS). De tillhör den trotskistiska strömningen International Socialist Tendency, vars mest kända ansikte är brittiska Socialist Workers Party  (SWP), det största partiet till vänster om Labour. Flera av våra bästa vänner här i Egypten tillhör RS; andra är hang-arounds. Vi är djupt imponerade av deras arbete. RS är ett rent kaderparti, som fram till Mubaraks fall opererade underjordiskt, med ständiga gripanden och förföljelse från underrättelsetjänsterna; fram tills nyligen räknades deras medlemmar bara i några hundra. Men deras kvalitativa roll har in i denna dag vida överstigit deras kvantitet.

Från och med de propalestinska demonstrationerna efter den andra intifadans utbrott år 2000, via antikrigsrörelsen 2003, till Kifayas demokratimanifestationer 2005 – de kampcykler som röjde vägen för 2011 – drev RS en konsekvent masslinje i samarbete med islamister, nationalister och liberaler. I synnerhet var de direkt avgörande för att överbrygga den tidigare avgrundsdjupa klyftan mellan vänstern och Brödraskapet. Det kan låta motsägelsefullt att se detta som en politisk förtjänst, med tanke på den roll Brödraskapet spelar i detta ögonblick, men då bortser man från revolutionens dynamiska logik: en revolution är ett historiskt förlopp med olika faser som tarvar skilda strategier. Mubarak hade knappast fallit utan medverkan från Brödraskapet. Det var en allegyptisk koalition som genomförde revolutionens första fas i januari-februari, och vägen dit röjdes under det föregående decenniet, när RS bröt med den antiislamistiska politik som drevs av Tagammu (liksom även Kommunistpartiet). Under paroller om försvar av sekulära värden allierade sig Tagammu under 1990-talet med Mubarak-regimen mot islamisterna, och förlorade därmed all oppositionell trovärdighet. Det var en förödande strategi. RS tillämpade i stället den nyligen bortgångne SWP-ideologen Chris Harmans paroll ”ibland med islamisterna, aldrig med regimen”. De försvarade Brödraskapets aktivister mot Mubarak när denne kastade dem i sina fängelsehålor, samarbetade om solidaritetsdemonstrationer på universiteten och etablerade det förtroende som utmynnade i att de två grupperna kunde bygga upp Tahrir i samarbete med en hel flora av andra strömningar.

Två enkla bevis för RS nyckelposition i ungdomsrörelsen heter Gigi Ibrahim och Hossam el-Hamalawy. Båda hörde till de allra mest citerade och uppmärksammade bloggarna/twittrarna under januarirevolutionen. Gigi Ibrahim blev en smärre världskändis när Time Magazine satte henne på sitt omslag som en frontfigur för den revolutionära generationen och Vanity Fair hyllade den bildsköna trotskisten; hennes twitterflöden följdes av tiotusentals. Hossam el-Hamalawy hade redan tidigare lånats in av Al-Jazeera English som expertkommentator, citerades nu regelmässigt av New York Times och användes för Q&A-chatt om revolutionen av Washington Times. Det är oklart i vilken grad sådana världsmedia var medvetna om att det var revolutionära marxister de lyfte fram, men RS inflytande på Tahrir har naturligtvis inte undgått mer initierade observatörer. Vi känner dem som unga kvinnor och män – få är över 40 år, fler runt 20 – med självlysande engagemang, ödmjuk attityd, marxistisk beläsenhet, självuppoffrande heltidsaktivism och revolutionär idealism. Vi ser ingenting av den sekterism som ofta präglar SWP; tvärtom har RS hela tiden arbetat tillsammans med andra grupper, synbarligen utan försök att ta över dem. Det är precis så här ett kaderparti ska fungera: som ett kärl av erfarenheter och kommunikation, där aktivister samlas för att stärka sig själva så att de kan stärka de breda rörelserna. Ut ur kärlet rinner en strömning som enbart har sitt värde i sin förmåga att få andra krafter att lyfta.

RS allra viktigaste funktion har således varit att fungera som kurirer och spindlar i nätet i organiseringen av strejker och fackföreningar alltsedan textilarbetarstrejkerna i Mahalla 2006. De spelar denna roll med briljans även nu, när oberoende fack växer fram överallt. Sedan Mubaraks fall har RS följt idén om den permanenta revolutionen, eller som el-Hamalawy skrev i ett uppmärksammat blogginlägg – läs det i sin helhet här – den tolfte februari: ”Ockupationen av Tahrir-torget kommer nu att avslutas. Men vi måste ta Tahrir till fabrikerna. När revolutionen fortsätter är det ofrånkomligt att en klasspolarisering äger rum. Vi får inte sluta här… Vi håller nyckeln till hela regionens befrielse, inte bara Egyptens… Framåt med den permanenta revolutionen, som ger makt till folket genom direkt demokrati underifrån…” Ett led i denna strategi är att bygga upp en proletär klassmakt i form av Hizb al-Amali al-Demokratie, det Demokratiska Arbetarpartiet. Det lanserar sig som just den genuint proletära kraften, i motsats till de intellektuella – i Sverige skulle skällsordet kanske vara ”rödvinsvänstern”, men här dricker man som bekant inte rödvin – i Socialistiska Folkalliansen. Vissa inom RS är dock tveksamma till detta partibygge, som de menar borde ske först efter att starka fackföreningar byggts upp; somliga RS-aktivister väljer därför att inte gå in i partiet, men det förefaller inte vara en potentiell splittringsfråga. Både RS och Arbetarpartiet riktar i alla händelser det mesta av sin energi på att bygga fackföreningarna.

Däremot tycks det oss som att Arbetarpartiet har vissa arbetaristiska tendenser. Det väljer medvetet att inte delta i demonstrationer som dem i går, för att i stället helt koncentrera sig på facklig politik. Det betyder att revolutionen i sin redan klassiska form – massdemonstrationer på centrala torg efter fredagsbönen – lämnas i händerna på Alliansen, liberalerna och nationalisterna. Kampen mellan de sekulära och islamisterna handlar till stor del om vem som bäst representerar revolutionens ideal, och det förefaller vara ett strategiskt misstag av Arbetarpartiet att ställa sig vid sidan om, för att bara koncentrera sig på fabrikerna. RS deltar dock i högsta grad, och var som vanligt drivande i att organisera gårdagens demonstrationer. Folk på Tahrir slet deras tidning ”Socialisten” ur händerna på dem.

Det allt överskuggande hotet kommer dock, i det här läget, inte från borgare i abstrakt allmänhet, utan från islamisterna. Den permanenta revolutionens konkreta dynamik i Egypten yttrar sig i att RS och övriga progressiva krafter nu tar strid mot Brödraskapet, som sedan Mubaraks fall entydigt ställt sig på militärstyrets sida och motsatt sig alla nya revolutionära initiativ. Risken är överhängande att Brödraskapet och salafiterna – med öppet eller dolt stöd av militärstyret och vissa NDP-rester – vinner parlamentsvalet i september. För att förhindra en sådan kontrarevolutionär seger, med potentiellt förödande konsekvenser, måste de sekulära grupperna hinna ena sig, organisera sig, bli kända av väljarkåren, slå rot i den egyptiska landsbygden och slumstäderna och presentera program som slår an i de breda lagren. Det är en oerhörd utmaning, med tanke på att Brödraskapet och salafiterna haft decennier på sig att göra allt detta: när Anwar Sadat inledde Egyptens högersvängning med nyliberalism och fredsavtal med sionismen på 1970-talet tog han dem till hjälp för att slå ner vänstern. Allt sedan dess har de levt i en märklig oppositionssymbios med regimen. I dag är de kontrarevolutionens stomme, som mycket väl kan ta över landet i höst, och för att det inte ska ske kan vänstern och liberalerna tvingas ingå allians i valet. Vissa RS-aktivister viskar redan om att det är nödvändigt. Det sker de facto på gatorna redan nu, i demonstrationer som dem i går: RS-aktivisterna förhandlar med de liberala grupperna (exempelvis Muhammed el-Baradeis anhängare) om vilka krav som ska resas, hur demonstrationerna ska organiseras och så vidare – medan islamisterna manar till bojkott. Revolutionen rör sig oavbrutet, med skiftande frontlinjer och strategier. Fler bakslag kommer att komma, men gårdagens demonstrationer var en framstöt i rätt riktning.

Text och foto: Andreas Malm

Tusentals har samlats utanför den första israeliska ambassad som etablerades i arabvärlden, den i Kairo. Tårgasen som poliserna skjuter in i massan är det som får den fredliga men arga demonstrationen att brytas upp. Det är youm al Nakba, eller ”dagen för katastrofen” år 1948, då Israel bildades och 750 000 palestinier fördrevs från sina hem. Däck sätts i brand och de hundratals demonstranter som inte flyr scenen börjar kasta sten och hälla vatten över tårgasen. Längst fram står unga män med Palestinaflaggor i ena handen och stenar i andra. En kvinna i niqab med handväskan hängd runt halsen plockar upp en stor sten och försöker dela den i två innan hon kastar den. En medelåldersman med portfölj skyddar huvudet medan även han hivar sten mot poliserna.

Många av de tusentals demonstranterna i Kairo har i två dagar försökt ta sig fram till gränsen till Gaza, men blockerats av den egyptiska armén. Människor i Egypten och i Jordanien förhindras av sina egna att komma fram till Palestinas gräns, men i Syrien och Libanon lyckas palestinier och aktivister.

Söndagen den 15 maj 2011 blir därmed ett historiskt datum i den palestinska flyktingkampen: för första gången någonsin tågar tiotusentals flyktingar tillbaka mot sitt hemland, och dussintals når in. En ung flykting tar sig ända fram till sin hemstad Jaffa innan han grips av israelisk polis. Längs vapenstilleståndslinjerna mot Libanon och Syrien skjuter den israeliska armén ihjäl minst 13 palestinier.

Så har den arabiska våren slutgiltigt nått Palestina: folkmassor kräver sina grundläggande rättigheter och bemöts med övervåld. Grundläggande rättigheter? Enligt FN:s resolution 194, proklamerad i december 1948 och bekräftad varje år sedan dess, har alla palestinska flyktingar rätt att återvända till sina hem.

Men den israeliska regeringen svarar på Nakba-marscherna med att hävda sin rätt att försvara landets gränser. Den glömmer att nämna att Israel är den enda nationalstat i världen som inte definierat sina gränser: de är en fråga om styrkeförhållanden. Nu har obeväpnade flyktingar visat att de kan ta sig över gränserna, på sin långa väg hem.

Bakom polismuren i statsdelen Giza i Kario där den israeliska ambassaden ligger har armén placerat ut soldater. En stridsvagn är parkerad framför det tiovåningshöga bostadshuset där den sedan revolutionen tomma ambassaden är inhyst högst upp. En ung kvinna sticker upp lök under näsan på mig mitt i tårgasmolnet. Skott och rikoschetter dånar omkring oss och plötsligt faller en ung man. Han bärs bort, blodig i hela ansiktet, förbi mig och in i en bil. Hans kropp är livlös och det mörkröda blodet från huvudet lämnar ett droppspår efter sig.

Aktivister visar upp tårgastuber ”made in USA” och skarp ammunition. Demonstrationen är en del av den regionala massprotesten, men här lyfts särskilda krav: att Egypten ska stänga ambassaden och bryta de diplomatiska förbindelserna med Israel. Vreden är stor mot att Mubarakregimen i decennier agerat knähund åt staten Israel. Det senaste egyptiska brottet mot palestinierna är deltagandet i blockaden av Gaza; många revolutionärer har tagit för givet att den nya regimen ska ändra politik. Mycket riktigt har utrikesminister Nabil el-Araby lovat att den egyptiska gränsen till Gaza ska öppnas. Ett annat krav från revolutionsveckorna var att Egypten ska sluta exportera billig naturgas till Israel: nu aviseras omförhandling av priset.

Men plötsligt har Arabförbundet valt samme Nabil el-Araby till sin ordförande. Revolutionsaktivister från höger till vänster protesterar och ber honom stanna: som ordförande för Arabförbundet, hävdar de, kommer den radikale el-Araby att avväpnas. Som fortsatt utrikesminister för Egypten hade hans politik antagligen fått mer konkreta resultat och maktbalansen i Mellanöstern kanske ruckats en aning. Nu står Egypten utan klar utrikespolitik igen.

Söndagsnattens strid i Kairo, som rinner över till lördagens tidiga timmar, resulterar i 353 skadade och 168 arresterade av militärpolis, bland dem den kända bloggaren och twittraren Tarek Shalaby. Den unga mannen som bärs bort blodig och livlös framför mina ögon visar sig vara 18 år. Han heter Atef Yehya Ibrahim, ligger i skrivande stund i koma och kommer med största sannolikhet inte att överleva.

På andra sidan Nilen, bara en båttur bort från tårgasmolnen och de skarpa skotten, pågår de kristnas sit-in utanför statstelevisionen Maspiro. Sedan en vecka manifesterar kopter mot våldet de utsätts för, kyrkor som bränns ned och arméns medbrottsliga passivitet. Jag tänker: hur kommer det sig att det är viktigare att skydda en tom ambassad än landets kyrkor och egna invånare? Varför så stora offer för Israels skull?

Foto: Andreas Malm

Texten ovan beskriver händelserna i Kairo och i Mellanöstern söndagen den 15 maj.

Mangrovens martyr

Publicerat: 06/05/2011 i Arbetarkamp, Miljökamp, Pakistan

Ett av de finaste minnena från min sex veckor långa vistelse i Pakistan är från den 19 mars, dagen jag besökte fiskarna i utkanten av Karachi och fick följa med dem ut bland mangroveträsken. Så här skrev jag på bloggen då:
”Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.”

Då visste jag inte att mina ord ”med livet som insats” inom kort skulle gälla bokstavligt.

De senaste dagarna har jag tillbringat i en annan hamnstad med många fiskare: Alexandria i norra Egypten. När jag har tittat ut på havet har tankarna vandrat till de fiskare och aktivister jag träffade i Karachi, speciellt till ordföranden för organisationen Fisherfolk Develeopment Organisation Kakapir, Abdul Ghani Meer Beher, som med ett sällan skådat engagemang och glöd berättade för mig hur viktig kampen för att bevara mangroveträsken är.


I megastaden Karachi är marken åtråvärd, i synnerhet den mark som ligger nära havet där luften är renare än i centrala delarna av staden. Under de senaste åren har markexpropriatörer huggit ner mangroveträsk och i stället hällt ut sand och cement för att göra rum för lyxbostäder (andra bilden här nedan visar hur hus har byggts på mangrovemark). Ovärderliga ekosystem utplånas för alltid, för att husägare ska kunna göra vinst.

Just denna skövling har de organiserade fiskarna länge kämpat mot, samtidigt som de har lyft levnadsstandarden för sitt lokalsamhälle med satsningar på utbildning speciellt för flickor. Deras kamp för att bevara mangroven har varit så framgångsrik att de flera gånger blivit attackerade av markexpropriatörerna och polisen som skjutit mot deras kontor och trakasserat dem. Men i natt gick de ett steg längre. I natt kidnappades tre fiskare, varav en var Abdul Ghani. Han och en av hans kamrater torterades till döds innan deras kroppar dumpades i havet. Till denna nyhet vaknade jag i Alexandria i morse, och jag mindes Abdul Ghanis ord:
– Innan vi fiskare förstod att mangroven skyddar oss från stormar och översvämningar och gör fisket bättre brukade vi också hugga ner träden. Men nu vet vi att de är viktiga för oss, för våra barn, våra barnbarn och våra barnbarnsbarns överlevnad. Därför kommer vi att kämpa, vad som än händer.

Och det gjorde han. Abdul Ghani är en martyr som kämpade till sista blodsdroppen mot fattigdom. Organiserad, tillsammans med andra, stred de mot den lokala borgerlighetens exploatering av människor såväl som natur.

Man vet inte vem som mördades Abdul Ghani och hans kamrat, men genom sin radikala aktivism och sin ståndaktighet hade Abdul Ghani skaffat sig mäktiga fiender. Mycket tyder på att mördarna var antingen markexpropiatörer eller lejda av dem.

Abdul Ghani gav mig ett av de bästa minnena i Pakistan genom att ta mig ut i den vackra mangroven och be mig sitta en stund och bara njuta (på bilden nedan kan man se hur han själv njöt av mangrove, Abdel Ghani är lägst till vänster på första bilden). Men också genom att spräcka hål på myten om att fattiga människor i världens periferi inte bryr sig om miljö eller klimat. Karachi, Pakistan och världen har förlorat en mycket värdefull aktivist. Må han vila i frid.

Förväntningarna var höga och så även spänningen inför årets 1 maj-firandeTahrirtorget i Kairo. Inte sedan 1957 har Egypten haft en fri och oberoende landsorganisation som på 1 maj firat arbetarnas dag, men också framfört krav på bättre villkor för arbetarklassen. Den nya federationen Egyptian Federation of Independent Trade Unions, EFITU, som bildades i mars i år, hade kallat till demonstration på Tahrir och mobiliserat i flera veckors tid. Armén som tycker att det nu är nog med demonstrationer på Tahrir hade föreslagit operan här i Kairo som plats för arbetarnas manifestation – något EFITU motsatte sig. Till slut fick arbetarna tillstånd för demonstration på Tahrir från armén klockan 13.00 i går.

Redan vid lunch, strax efter zuhurbönen, började en liten skara från det nybildade Demokratiska arbetarpartiet att röra sig i ett demonstrationståg mot Tahrir från Talaat Harbtorget med slagord som ”arbetare och bönder, alla är vi egyptier”, ”arbetare, enighet” och ”ned med exploatering”. Bland dem fanns kända aktivister från Mahalla som hade åkt till Kairo för 1 maj.


På Tahrir hade inte många hunnit samlas och EFITU:s stora scen höll fortfarande på att byggas. Soldater gjorde allt för att hålla bort de små öar av människor som samlats över hela torget för att låta den tunga trafiken rulla på. Banderoller hade satts upp runt om på torget och det var lätt att röra sig mellan de olika samlingarna där tal och slagord pågick. Passagerare som satt fast i bussar lutade sig ut från bussfönstren och fick flygblad av aktivister på gatan som de sedan delade ut inne i bussarna. Kommunistpartiet marscherade runt torget med något tiotal deltagare, varav en var r:are från Göteborg. Strax bakom Arbetarpartiets samling, som hade pressats upp på trottoaren utanför snabbmatsrestaurangen Hardeys, hade det före revolutionen hemliga trotskistpartiet satt upp bokbord där de sålde sin tidning al Eshterakiye (”Socialismen”). Deras aktivister delade ut flygblad och fastnade i diskussioner med förbipasserande. En av dagens mest populära flygblad var Arbetarpartiets programförklaring och krav där de bland annat förklarar att de vill att minimilönen höjs till 1500 egyptiska pund (ca 1500 kronor), att maxlönen inte är mer än 15 gånger större än minimilönen, att privatiserade företag åternationaliseras och att arbetslösa ska ha rätt till ersättning.


Solen gassade och det var svårt att hitta skugga på torget. En aktivist var besviken över att det inte rådde enighet mellan de olika grupperna och frågade sig varför alla ska stå långt bort från varandra, utspridda på torget och ropa slagord i stället för att vara samlade och enade.


Fram emot eftermiddagen började torget fyllas på. Det blev allt svårare för bilar att komma fram och soldater dirigerade trafik. Många hade samlats runt ordföranden för skattmasarnas fria förening URETA Kamal Abu Eita. Med sin blå jeanskjorta, blå keps och den stora mustaschen såg han ut att njuta av denna dag. Mitt i sitt tal tog han fram sin mobiltelefon, satte den mot megafonen och uppmanade publiken att lyssna på en gammal kamplåt ”som vi har glömt bort eftersom den nya, ytliga musiken riktar bort vår uppmärksamhet från viktiga låtar från förr”. Han stod länge och njöt av låten innan han engagerat stämde upp i slagord som ”revolutionens legimitet är på Tahrir”, ”varken armé eller inrikesministeriet, vår legimitet är på Tahrir”, och ”var är revolutionens mål?”. Kamal Abu Eita avslutade sitt tal med att fråga premiärministern Essam Sharaf varför revolutionens mål inte uppfyllts:
– Är ett av revolutionens mål att förbjuda arbetarna från att strejka?
Ackompanjerat av en stor trumma fortsatte arbetarna att ropa slagord mot statsfacket ETUF och kräva rätten att bilda egna fackföreningar och rätten att strejka.


Egentligen skulle den stora manifestationen från scenen med tal, musik och teater komma igång klockan 16, men den ambitiöst uppbyggda scenen var inte färdig förrän klockan 18. Solen började gå ner samtidigt som fler och fler samlades framför scenen där den första talaren, ordföranden för det nybildade pensionärsfacket, höll ett kort tal. Strax efter hans tal, medan artister höll på att ställa upp mikrofoner och stolar, började en grupp unga män plötsligt ropa ”försvinn, försvinn”. EFITU-aktivister ställde sig mellan dem och scenen och försökte lugna ner dem. På scenen stod nu en av Egyptens mest framstående fackliga aktivister Kamal Abbas helt handlingsförlamad. De unga männen blev allt mer våldsamma, skrek allt högre och började kasta saker mot scenen. Folk runt mig skrek att jag skulle ta bilder på ”baltagiye” (ungefär ligister eller huliganer – definierade som grupper betalade av någon makthavare för att gå till fysiska angrepp på misshagliga). Jag och en libanesisk journalist som höll på att klämmas ihjäl slet ut oss själva ur tumultet och några sekunder senare hade de unga männen tagit scenen och börjat förstöra den och utrustningen på den.


Allt gick på tio minuter. Organisatörerna hade inte kapacitet att skydda demonstrationen och scenen. Armén som var på torget infann sig inte på scenen förrän en halvtimme efter ockupationen av den. Panikslagna tekniker började samla ihop sina saker och körde iväg utrustningen. Den omtyckta Kamal Abu Eita (ordföranden för skattmasarna) gick upp och började skrika slagord i megafonen och lade skulden på det inträffade på statsfacket ETUF och uppmanade folk att stanna kvar. Men det var för sent. Folk hade redan börjat lämna torget och ingen utrustning fanns att använda.

På kvällen talade jag med aktivister som hade varit med och organiserat 1 maj. De var inte så nedslagna som jag hade föreställt mig. När jag ringde en av dem som hade försökt skydda scenen för att se om han mådde bra passade jag på att säga hur ledsen jag var över det som hade hänt.
– Var inte det. De som har rätt blir alltid attackerade.
På frågan om han tror att attacken kommer att skrämma bort arbetare sade han bestämt ”nej”.
– Det är första gången vi firar en fri 1 maj på väldigt många år och det här är bara början på kampen. Hittills har 12 fackföreningar registrerat sig och 12 till är på väg in, bland dem oljearbetarna, transportarbetarna, möbelsnickarna – nya grupper tillkommer varje dag. Fram till oktober räknar landsorganisationen med att 3,5 miljoner arbetare kommer att vara organiserade i fria och oberoende fackföreningar. Det är mer än statsfackets 3 miljoner och deras medlemsantal bygger bara på att arbetarna i Egypten fram till revolutionen inte hade rätten att bilda fria fackföreningar och tvingades på medlemskap av statsfacket.
Jag frågar om han tror att de unga männen som förstörde firandet var betalda av statsfacket.
– Det kan vara så. Statsfackets ledare Hussein Megawer sitter ju fänglsad. Men det kan också vara krafter inom armén som såg till att vi attackerades.

Den solidartitetshälsning som metallarbetarna vid Volvo Lastvagnar, Umeå, hade skrivit hanns heller aldrig läsas upp, men kommer att publiceras i flera tidningar här. Jag länkar så fort den är publicerad.

Världsfacket ITUC fördömde i dag angreppet på arbetarna på Tahrirtorget under gårdagen. De har också en bra sammanfattning över 1 maj protester runt om i arabvärlden.

Vill du läsa mer om den egyptiska arbetarrörelsens historia under de senaste åren rekommenderar jag Per Björklunds blogg Från Kairo till världen och hans bok Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet.

Vill du veta lite mer om vad som hänt hänt här de senaste veckorna kan du också läsa den här långa analysen och den här kortisen jag skrivit till Sydsvenskan.

1 maj-firandet i Kairo tog på krafterna: