Arkiv för december, 2011

För elva år sedan såg de inget annat alternativ än att fly sitt fädernesland. De lämnade torka och svält från Magady in till stadens utkanter.

De tio massajfamiljer som nu lever invid en skogsdunge, inte långt ifrån Nairobis största slumområde Kibera, kan inte fullt ut leva det nomadiska liv som massajer gjort i hundratals år, men de försöker. Just när jag är på besök är några av kvinnorna ute med korna och några pojkar vallar får och getter.
Jag bjuds in att sätta mig i skuggan, undan solens allra varmaste strålar. Barn med köttbitar i händerna samlas nyfikna omkring oss medan fåglarna sjunger.
– Till skillnad från andra massajer som vi känner i Nairobi har vi en god relation till markägaren. Många massajer har blivit vräkta, men så fort vår markägare vill bygga på eller sälja delar av marken flyttar vi på oss. Om vi hade pengar skulle vi köpa loss en bit mark för att leva på den, säger klanens överhuvud Parsoloi Wuala som denna dag är den enda av männen som har på sig den traditionella massajutstyrseln.


År 2000, efter en lång period av torka, började de sin 14 dagars vandring mot huvudstaden. Vid starten hade Parsoloi Wuala 2000 boskap. Väl framme i Nairobi hade endast fem överlevt.
– När vi lämnade vårt hem var det så varmt och torrt. Nästan alla mina djur dog på vägen, på grund av att den långa och torra färden. Djuren slickade på den torra jorden hela tiden utan att hitta något att äta.
Det var männen som tog beslut om att migrera: kvinnorna var inte delaktiga.
– En dag så var vi här, vi hade inte mycket att säga till om det. Och nej, vi tycker inte om att vara uteslutna från beslutsprocessen, men vad ska vi göra?, frågar sig Paulina Narukugera medan hon ammar sitt barn.


Familjerna skulle stanna tillfälligt, bara tills regnen kom. Då skulle de återvända. Men väl i staden märkte de att tillgången till skolor och sjukvård var mycket bättre.
– I vår by åt barnen bara en gång om dagen på grund av bland annat torka. Att vandra till närmaste sjukhus tog tre dagar. Barnen kunde inte börja skolan förrän sent, eftersom det var så långt att gå till skolan, säger James Mpaake som har vit skjorta och ett traditionellt massajbälte på sig, och fortsätter:
– Här äter våra barn två, ibland tre gånger om dagen och de kan gå till skolan som inte ligger så långt härifrån.
Kimanisho Wala (bilden nedan) som står intill med sitt 10 månaders barn i famnen nickar instämmande.
– Vi drömmer om att våra barn ska få en utbildning, en bra utbildning så att de kan leva ett bättre liv än vad vi gör.
Vid varje lov skickar familjerna sina barn tillbaka till det ursprungliga hemmet för att de ska umgås med andra massajer och lära sig de speciella traditionerna; alla vuxna önskar att barnen ska bära massajernas kultur och livsstil vidare.


Varje gång markägaren säger till och familjerna måste flytta på sig river de sina manyata – de traditionella husen som kvinnorna bygger av träpinnar, lera och kodynga (bilden nedan). Det är också kvinnorna som bygger upp dem på den nya platsen, samtidigt som de har hand om alla hushållssysslor, barnen, mjölkningen och vallandet av korna.
– Vi hugger inte ner träden när vi ska bygga våra hus, vi tar pinnar som redan ligger eller bryter loss några pinnar från ett träd, säger Paulina Narukugera.
– Eftersom vi lever av skogen tar vi hand om den och gör allt för att bevara den. Vi vet att ett nedhugget träd tar 20 år att växa upp igen.  Och om det inte finns skog förstörs marken och våra djur har inget gräs att beta på. Vi är rädda om skogen, vårt sätt att leva är hållbart, förklarar James Mpaake.


Jag undrar om de inte saknar sitt nomadiska liv, som ungefär en miljon massajer lever i gränslandet mellan södra Kenya och norra Tanzania.
– När det regnar saknar vi det, men inte när det är torka, säger Paulina Narukugera.

Annonser

Är de ironiska?

Publicerat: 19/12/2011 i Kenya

På stormarknaden Nakumat i centrala Nairobi packar inte kunden sina egna varor vid kassan. En vänlig kvinna eller man, som antagligen är underbetalad, packar varorna åt kunden och överlämnar perfekt jämnt packade påsar med ett leende till dig.

I dag handlade jag inte mer än 2 vattenflaskor, en tvål, lite frukt och en liten chipspåse i Nakumat. Hem kom jag med de här:

De korta regnen som årligen ska falla över Östra Afrika nådde Kenya i oktober i år. De stora dropparna förvandlade Nairobi till en grön huvudstad. Dammet har till viss del lagt sig, jorden återfått sin järnröda nyans och de små skogsarealer som finns kvar är återigen lummiga (den extrema avskogningen har lämnat endast tre procent av landet ursprungliga skogar kvar). Men på många håll var regnen förödande. Stora delar av Kenya svämmades över då den torra och skryngkliga marken inte kunde absorbera så mycket vatten på en och samma gång. Broar sköljdes bort och tusentals människor blev hemlösa. Enligt Röda korset har så många som 40 000 människor drabbats av översvämningar. Nu varnar hjälporganisationer för att koleran kan spridas snabbt i och med översvämningar.
– Vi vet inte längre vad som är korta regn och vad som är långa regn, säger en taxichaufför och berättar att även Nairobi drabbades av smärre översvämningar.

De långa regnen, som skulle ha kommit i mars till juni, var just de som uteblev och den värsta torkan på 60 år bredde ut sig över Afrikas horn tidigare i år. 13 miljoner människor drabbades av torkan och hundratusentals somalier flydde till grannlandet Kenya och flyktinglägret Dadaab. Det är livets ironi att dessa fattiga, utsatta människor med minst marginaler än en gång skulle behöva flytta på sig. Som en av de mest trångbodda områdena drabbades just Dadaab av översvämningar. På sina håll fick folk flytta på sina tält undan vattenmassorna i lägret.

Själv har jag redan tillbringat en vecka i Nairobi. Intensiva skrivveckor innan resan gjorde att jag knappt hann förbereda mig för Kenya. Men första veckan i Nairobi försvann med en blinkning. Jag har hunnit få kontakter i slumområden som Kibera och Mathare. Till det senare har många från norra Kenya och södra Etiopen flytt undan torkan i år. Susan, en äldre kvinna som av de yngre aktivisterna kallas ”mother” då hon utstrålar sådan pondus, ska försöka få familjer att ställa upp på intervju.
– Men det blir inte lätt, folk som kommer från landsbygden, speciellt i norr, är mycket rädda. Många av dem saknar papper trots att de är kenyanska medborgare. De är rädda att bli utslängda från Mathare och tillbakaskickade till torkan, säger Susan över några pannkakor och sött te på ett fik i närheten av Mathare.

När några nyvunna vänner berättar att hela norra, nordvästra och nordöstra Kenya i folkmun kallas ”Somalia” eftersom de delarna ända sedan befrielsen från britterna 1964 varit så ignorerade och bortprioriterade av regeringen förstår jag varför familjer skulle vara rädda för att prata med en utlänning.

ps. De korta regnen verkar inte vara över helt och hållet. I lördags förvandlades himlen från klar sol till skyfall, bara sådär. Bilden nedan är tagen från mitt rum på hostelet jag bor på. ds.