Vykort från revolutionen, år 2

Gästinlägg av Andreas Malm:

Somliga ville att det skulle bli ett firande: för ett år sedan inträffade den egyptiska revolutionen, nu har vi fest. Det fanns till och med planer på att släppa ner karameller från militärflygplan på massorna därnere. De skrotades i all tysthet, liksom samtliga SCAF:s förberedelser för patriotiska glädjeceremonier. I stället intog folket Egyptens städer än en gång, med ny beslutsamhet att föra den ofullbordade revolutionen mot seger. För ett år sedan var det Mubarak, nu är det SCAF som måste bort. I övrigt har inte mycket ändrats.

Demonstrationerna i Kairo på årsdagen av revolutionens utbrott den 25 januari (i onsdags) var enligt vissa de största hittills under hela det revolutionära år som gått. Miljonerna pressade in mot Tahrir i en trängsel utan like. Det fortsatte på fredagen, med mindre men fortfarande jättelika marscher in mot denna 2010-talets mittpunkt, och det fortsätter även i dag, i form av små improviserade tåg och det återigen enorma tältlägret: till hälften ett festivalområde med popcornstånd och mingel, till hälften en kommandocentral där kaderaktivister surrar fast strategierna och smider planer på nästa steg.

Det är svårt att förmedla den otroliga strömkraft som flödar genom Kairos gator. Trots alla bakslag – SCAF:s semidiktatur, massarresteringarna av aktivister, Brödraskapets valseger – får man, mitt i folkvimlet, en känsla av att denna ett år gamla revolution snarare vinner än tappar i kraft. Det är en märklig upplevelse, och den inger hopp och energi för ett decennium framåt eller två.

I stället för en sammanhållen text om demonstrationerna – se Shora i dagens Sydsvenskan – eller analys av revolutionens motsättningar och möjligheter – vi återkommer senare i frågan – publicerar vi här några bilder som förhoppningsvis kan reflektera något av den mänskliga elektricitet som fortsätter att strömma genom, och ut från, Egypten. Tro inte för ett ögonblick att revolutionen var någonting som hände. Den skrivs i presens.

SCAF hade önskat sig ett firande den 25 januari: det blev den hittills största massprotesten mot SCAF, som under ett års tid gett det egyptiska folket tusen och ett skäl att resa sig mot den nygamla regimen. Här är ett.

De unga koptiska aktivisterna i Maspero Youth Movement, uppkallad efter statstelevisionens byggnad där kopter flera gånger hållit långvariga protester mot diskriminering och utsattes för en regelrätt massaker i oktober, sjunger från sin bil i demonstrationen från Shubra till Tahrir den 25 januari. De fraktar en obelisk in mot torget, med namn på revolutionens martyrer inskrivna. Nu reser sig obelisken i Tahrir-torgets mitt.

Alla 12 demonstrationer till Tahrir den 25 januari var uppkallade efter någon av årets martyrer. Tåget från Shubra, en enorm proletär stadsdel – med sina uppskattningsvis fem miljoner invånare har den fler än exempelvis hela Norge – med hög andel kopter, bar namn av Mina Daniel. Han var en ung koptisk, socialistisk aktivist, mördad i Maspero-massakern. Demonstranter bar masker med hans ansikte.

Mina Daniels ansikte på röd fana.

”Frihetens bro: revolutionens martyrer”. De som gett sina liv i kampen gör det möjligt för det egyptiska folket att ta sig över till andra sidan. Ett år gammal vibrerar revolutionen av vördnad inför martyrerna, krav på att mördarna straffas – hittills har inte en enda polis eller soldat fällts för mord på någon av de tusen demonstranter som dött under året – och, inte minst, beslutsamhet att driva kampen till sitt slut.

”Folkets dom”. Från vänster till höger: Tantawi, Mubarak, Al Adly, samtliga i galgen. Den man som i dag styr Egypten måste alltså leva med en permanent uppmaning till hans avrättning i landets symboliska centrum, Tahrir. Snacka om att de arabiska diktaturernas tradition av extrem ledarkult fått ett abrupt slut.

Permanent revolution, permanent demonstration: en av Egyptens oberoende tevekanaler splittar mellan livebild från Tahrir och såpopera.

Marschen från Giza-moskén till Tahrir i går, fredagen den 27 januri. Knappt en sekund efter att bönen var över höjdes slagorden: ”yaskot yaskot hokm el-askar”, ungefär ”ge er av, ge er av, militärrådet (SCAF)”. Tiotusentals tågade i fyra-fem timmar in mot Tahrir, utan att förlora energi eller röststyrka.

Blickarna! Skönheten!

Grymma guzar från Giza. Demonstrationen utgick från området nära Cairo University och präglades följaktligen av unga studenter och aktivister.

Marschvägen kantades av Kairos enformigt grå eller på sin höjd sandfärgade betongbunkrar, från vars innandömen familjer i mjukiskläder dök upp på balkonger och hälsade tåget med hurrarop, vinkningar, flaggviftning och segertecken. Gatans svar: ”enzil, enzil, enzil!” Kom ner!

Kairo vintage.

På killens tröja: ”yaskot hokm el askar”.

Om det är något människor i Kairo utstrålar är det självförtroende: känslan av makt att förändra framstår som ett kollektivt rus som kan ta människor var som helst.

Mosheir = marskalk = Tantawi.

Fortsatt outsinlig plakatkreativitet. Här Tantawi och Mubarak i olika former av omfamningar.

”FUCK SCAF POLICE ACAB”. Anarkoakronymen ACAB – All Cops Are Bastards – pryder hundratals väggar runtom i Kairo. Även i detta tåg gick block av ultras – i Sverige skulle de gå under namnet ”fotbollshuliganer” – som jämte vänstern varit de hårdaste gatukombattanterna under höstens strider mot SCAF.

Giza-marschen leddes av aktivister från Revolutionära Socialister, den trotskistiska kadergrupp som gått i första ledet i de egyptiska massmobiliseringarna alltsedan solidariteten med den andra intifadan 2000. RS har på senare tid utsatts för en islamistisk hetskampanj och anklagats för att planera statens förstörelse. Resultatet har hittills varit en unik medlemstillströmning. RS är starkast bland studenter, men har täta kontakter med landets fackföreningar, inte minst genom Demokratiska Arbetarpartiet. Vänsterns förmåga att växla in sin revolutionära förtruppsroll i reell politisk makt har dock hittills varit katastrofalt obefintlig. Här leder en av RS mest kända profiler, arbetaradvokaten Haitham Mohammadein, talkörerna på den långa vägen in mot Tahrir.

Kamrat Haitham in action.

Klistermärket på den här mannens tröja: RS symbol och texten ”yaskot yaskot hokm el askar, ehna shaab khat el ahmar (vi är folket, the red line)”.

Brödraskapet hade varnat för att anarkister i vendettamasker planerade att skapa kaos i Kairo: svaret blev att långt fler än tidigare satte på sig masken, denna symbol för vårens zeitgeist.

Parlamentsvalet hade kunnat bli ett slut på den revolutionära processen, men ingenting tyder nu på att så blivit fallet. Parlamentet betraktas här närmast som ännu ett föremål för revolutionär makt, som inte kommer att uträtta något av vikt utan ett bestående tryck underifrån.

Erhal yani emshi!

Den här stålmannen ledde talkörer i fem timmar.

Snart framme vid Qasr el-Nil-bron.

Qasr el-Nil: scenen för de berömda sammandrabbningarna den 28 januari, när Mubaraks poliser sköt med vattenkanoner mot bedjande demonstranter, körde in i andra, stötte emot massor av kroppar och till slut tvingades vända om. Vägen till Tahrir låg fri.

Framme på Tahrir inträffade något mycket intressant. Den tiotusenhövdade massan exploderade av ilska framför Muslimska Brödraskapets scen, öste flaskor och stenar mot Bröderna, vrålade ”förrädare” och ”gå ner”, försökte sabotera högtalarsystemet, höjde föraktets skosulor och gjorde allt för att överrösta talarna. Brödraskapets oförlåtliga synd i Tahrirs ögon var 1.) att fira i stället för att fortsätta revolutionen, 2.) att försöka dränka anti-SCAF-slagorden i Koransång på extremt hög ljudnivå, 3.) att ha ingått en allians med SCAF, och 4.) att, i största allmänhet, sätta sina egna maktintressen före revolutionen. Attacken mot Brödraskapets scen var alltså inte primärt ett uttryck för sekulär anti-islamism – även om den fanns väl företrädd också – utan en motsättning mellan de som är nöjda med revolutionens resultat och de som vill ha mer. Det var första gången Brödraskapet blev så öppet angripna av så ursinniga folkmassor. Styrkeförhållandena må vara ogynnsamma – i praktiken kommer Brödraskapet att kontrollera parlamentet de närmsta åren – men det inger hopp att de revolutionära energierna tar sikte på detta opportunismens och den praktiska kontrarevolutionens mäktigaste parti.

Ilskan mot Ikhwan var nästan chockerande vanartig: till och med när Bröderna och deras allierade imamer bad om respekt för islam flödade föraktet, flaskorna, fuck you-signalerna.

Mina Daniel igen. Observera att mängder av muslimer bär honom som mask. Tahrirs ande lever: även som antisekterism.

Betydelsen av sociala medier och ny teknologi kan diskuteras i oändlighet – jag tycker personligen att exempelvis Paul Mason överdriver deras betydelse i den annars enastående briljanta Why It’s Kicking Off Everywhere – men det råder ingen tvekan om att Kairos multitud använder dem till att dokumentera sitt liv utan avbrott.

”Jag är revolutionens flicka. Revolutionen kommer inte att dö. Revolutionärerna kommer inte att dö.”

Text och foto: Andreas Malm