Tårgas, död och testosteron

Tre dagar har gått sedan fotbollsmassakern i Port Said. Föga tvivel råder om att polisen och/eller militärjuntan hade ett finger eller hela sina händer i slakten. Motivet är uppenbart: al-Ahly ultras har varit föremål för den egyptiska polisens hat i flera år, i synnerhet sedan de gav ett avgörande bidrag till massornas seger över polisstyrkorna den 28 januari 2011, när Tharir intogs för första gången, och efter kravallerna runt inrikesministeriet i november och december. Eller som 37-åriga Abeer Fouad uttryckte det i går kväll, medan tårgasmolnen svepte förbi oss: ”Polisen gjorde ingenting under matchen i Port Said därför att de hatar al-Ahly, som länge sjungit sånger mot polisen från läktarplats och stridit mot dem under revolutionen.”

De två stora fotbollsklubbarna i Kairo Ahly och Zamalek står enade i sin kamp mot regimen.

Dessutom finns en lång rad indicier på polisens och/eller militärjuntans direkta inblandning. Baltagiye – betalda regimligister – tycks ha bussats in till arenan, polisen uppmuntrade al-Masry-supportrar att springa in på planen, portarna var öppnade, medan utgångarna genom vilka al-Ahlys spelare och fans försökte fly hade bommats igen. Allt detta stred mot normala säkerhetsrutiner vid egyptiska matcher, som alltid är hårdbevakade.

Ytterligare teorier är att regimen iscensatte massakern för att 1.) legitimera bibehållandet av undantagslagarna, och 2.) underblåsa kaos så att folk ska längta tillbaka till Mubaraks tid. Men enligt samma mönster som rått sedan revolutionens första utbrott tycks sådana avsikter komma på skam: vreden efter Port Said riktas allmänt mot regimen. Till och med ultraopportunisterna i Muslimska Brödraskapet skyller på polisen, men avstår i vanlig ordning från att kritisera SCAF; de revolutionära grupperna och massorna på gatan vill – också i vanlig ordning – gå längre och kräver en total omvandling av den egyptiska statsapparaten. Abeer Fouad igen: ”Det är vår mänskliga rättighet att protestera mot SCAF. Vi vägrar erkänna SCAF och kräver att de omedelbart ska lämna över makten till en civil regim. Vi kommer att fortsätta att demonstrera tills de gör det.”

Kravallerna har hittills skördat tolv dödsoffer, hälften i Suez – en ständig upprorshärd; skådeplatsen för de första dödliga sammandrabbningarna i januari 2011 – och hälften här i Kairo. 1 700 är enligt egyptisk media skadade.

Ambulanser och ”folkets ambulanser” – motorcyklar med shabab – åkte skytteltrafik hela kvällen mellan fronten, fältsjukhusen på trottoarerna och Kairos sjukhus. De flesta skadades av den extremt starka tårgasen; mängder av avsvimmade unga män fraktades bort för behandling. När den är som värst fräter gasen på huden, flår ansiktet, täpper till ögonen och andningen.

Kairos informella sektor anpassar sig blixtsnabbt till ny efterfrågan: det vimlar av försäljare av gasmasker, munskydd, palestinasjalar, näsdukar. Landets sorgliga situation ställs på sin spets när gatubarn sover tungt på trottoarkanten mitt i tumultet av demonstranter som flyr tårgasen.

Några shabab tar en paus några led bakom fronten för att be.

I skrivande stund råder ett spänt lugn i kvarteren runt ”Dakhleyya”, maktkomplexet av inrikesministerie, polishögkvarter och andra institutioner ett stenkast från Tahrir. Stämningen är hårdare, mer desperat, aggressivare än exempelvis förra våren: revolutionen står och stampar vid statsapparatens murar, utan någon uppenbar väg framåt. Om Tahrir för ett år sedan – och återigen under förra veckans demonstrationer – hade inslag av familjekarneval präglas nu gatorna runt Dakhleyya av ett testosteronflöde som inte når sitt mål. Ett tecken är de uppflammande sexuella trakasserierna och incidenterna av ofredande. Shora utsattes i går, liksom många andra kvinnor.

Oavsett om kravallerna tar ny fart när mörkret nu lägger sig, här i Kairo eller i Suez eller någon annan av städerna, står det klart att fotbollsmassakern landat som ytterligare ett bevis för att revolutionen inte nått sitt mål, att den egyptiska regimen förblir beredd att slakta sitt eget folk, att staten måste raseras i grunden. Hindren för framsteg är dock många och höga: Brödraskapets dominans i parlamentet – en kontrarevolutionär kraft som på sin höjd kan pressas underifrån till ett milt ifrågasättande av statsmakten – de sekulära krafternas svaghet och, framför allt, frånvaron av en revolutionär ledning. Men allt flyter. Om inte annat lär massakern få ännu fler människor att demonstrera nästa revolutionära märkesdag, den 11 februari, årsdagen av Mubaraks avgång.

Kairo är en smått surrealistisk stad: dagen efter kravallerna städar butiksägare upp gatorna runt Dakhliyee, sopgubbar tar bort taggtråd, en grönsaksförsäljare ställer upp jordgubbar i prydliga rader, kommersen pågår precis som vanligt…och runt hörnet ligger fortfarande tårgasen som ett gift i luften.

Text och foto: Shora Esmailian och Andreas Malm