Arkiv för kategori ‘Arbetarkamp’

Gästinlägg av Andreas Malm:

Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.

Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.

Det föll väl ut. Trots relativt diffusa krav – snabbare rättegångar för familjen Mubarak, frihet åt alla gripna aktivister, stopp för militärdomstolar, avveckling av undantagslagar, en rad andra reformer för att nedmontera den gamla regimapparaten – samlades drygt 100 000 på Tahrir-torget och nästan lika många i Alexandria enligt våra källor där; demonstrationer hölls även i Suez, Luxor, Aswan och på flera andra platser. De aktivister vi har talat med är mycket nöjda. Fredagens massdemonstrationer gjorde en sak solklar för den egyptiska allmänheten: islamisterna har nu ställt sig i direkt motsättning till den revolutionära processen, som i stället drivs vidare av de sekulära krafterna ensamma. (Se även denna artikel mer läsning)

Vänstern har här en central närvaro. En av de många scenerna på Tahrir i går tillhörde den Socialistiska Folkalliansen, en koalition av främst vänsteraktivister och intellektuella, många av dem före detta medlemmar i det nu svårt misskrediterade officiella vänsterpartiet Tagammu. Nära dem rörde sig aktivisterna från Revolutionära Socialister (RS). De tillhör den trotskistiska strömningen International Socialist Tendency, vars mest kända ansikte är brittiska Socialist Workers Party  (SWP), det största partiet till vänster om Labour. Flera av våra bästa vänner här i Egypten tillhör RS; andra är hang-arounds. Vi är djupt imponerade av deras arbete. RS är ett rent kaderparti, som fram till Mubaraks fall opererade underjordiskt, med ständiga gripanden och förföljelse från underrättelsetjänsterna; fram tills nyligen räknades deras medlemmar bara i några hundra. Men deras kvalitativa roll har in i denna dag vida överstigit deras kvantitet.

Från och med de propalestinska demonstrationerna efter den andra intifadans utbrott år 2000, via antikrigsrörelsen 2003, till Kifayas demokratimanifestationer 2005 – de kampcykler som röjde vägen för 2011 – drev RS en konsekvent masslinje i samarbete med islamister, nationalister och liberaler. I synnerhet var de direkt avgörande för att överbrygga den tidigare avgrundsdjupa klyftan mellan vänstern och Brödraskapet. Det kan låta motsägelsefullt att se detta som en politisk förtjänst, med tanke på den roll Brödraskapet spelar i detta ögonblick, men då bortser man från revolutionens dynamiska logik: en revolution är ett historiskt förlopp med olika faser som tarvar skilda strategier. Mubarak hade knappast fallit utan medverkan från Brödraskapet. Det var en allegyptisk koalition som genomförde revolutionens första fas i januari-februari, och vägen dit röjdes under det föregående decenniet, när RS bröt med den antiislamistiska politik som drevs av Tagammu (liksom även Kommunistpartiet). Under paroller om försvar av sekulära värden allierade sig Tagammu under 1990-talet med Mubarak-regimen mot islamisterna, och förlorade därmed all oppositionell trovärdighet. Det var en förödande strategi. RS tillämpade i stället den nyligen bortgångne SWP-ideologen Chris Harmans paroll ”ibland med islamisterna, aldrig med regimen”. De försvarade Brödraskapets aktivister mot Mubarak när denne kastade dem i sina fängelsehålor, samarbetade om solidaritetsdemonstrationer på universiteten och etablerade det förtroende som utmynnade i att de två grupperna kunde bygga upp Tahrir i samarbete med en hel flora av andra strömningar.

Två enkla bevis för RS nyckelposition i ungdomsrörelsen heter Gigi Ibrahim och Hossam el-Hamalawy. Båda hörde till de allra mest citerade och uppmärksammade bloggarna/twittrarna under januarirevolutionen. Gigi Ibrahim blev en smärre världskändis när Time Magazine satte henne på sitt omslag som en frontfigur för den revolutionära generationen och Vanity Fair hyllade den bildsköna trotskisten; hennes twitterflöden följdes av tiotusentals. Hossam el-Hamalawy hade redan tidigare lånats in av Al-Jazeera English som expertkommentator, citerades nu regelmässigt av New York Times och användes för Q&A-chatt om revolutionen av Washington Times. Det är oklart i vilken grad sådana världsmedia var medvetna om att det var revolutionära marxister de lyfte fram, men RS inflytande på Tahrir har naturligtvis inte undgått mer initierade observatörer. Vi känner dem som unga kvinnor och män – få är över 40 år, fler runt 20 – med självlysande engagemang, ödmjuk attityd, marxistisk beläsenhet, självuppoffrande heltidsaktivism och revolutionär idealism. Vi ser ingenting av den sekterism som ofta präglar SWP; tvärtom har RS hela tiden arbetat tillsammans med andra grupper, synbarligen utan försök att ta över dem. Det är precis så här ett kaderparti ska fungera: som ett kärl av erfarenheter och kommunikation, där aktivister samlas för att stärka sig själva så att de kan stärka de breda rörelserna. Ut ur kärlet rinner en strömning som enbart har sitt värde i sin förmåga att få andra krafter att lyfta.

RS allra viktigaste funktion har således varit att fungera som kurirer och spindlar i nätet i organiseringen av strejker och fackföreningar alltsedan textilarbetarstrejkerna i Mahalla 2006. De spelar denna roll med briljans även nu, när oberoende fack växer fram överallt. Sedan Mubaraks fall har RS följt idén om den permanenta revolutionen, eller som el-Hamalawy skrev i ett uppmärksammat blogginlägg – läs det i sin helhet här – den tolfte februari: ”Ockupationen av Tahrir-torget kommer nu att avslutas. Men vi måste ta Tahrir till fabrikerna. När revolutionen fortsätter är det ofrånkomligt att en klasspolarisering äger rum. Vi får inte sluta här… Vi håller nyckeln till hela regionens befrielse, inte bara Egyptens… Framåt med den permanenta revolutionen, som ger makt till folket genom direkt demokrati underifrån…” Ett led i denna strategi är att bygga upp en proletär klassmakt i form av Hizb al-Amali al-Demokratie, det Demokratiska Arbetarpartiet. Det lanserar sig som just den genuint proletära kraften, i motsats till de intellektuella – i Sverige skulle skällsordet kanske vara ”rödvinsvänstern”, men här dricker man som bekant inte rödvin – i Socialistiska Folkalliansen. Vissa inom RS är dock tveksamma till detta partibygge, som de menar borde ske först efter att starka fackföreningar byggts upp; somliga RS-aktivister väljer därför att inte gå in i partiet, men det förefaller inte vara en potentiell splittringsfråga. Både RS och Arbetarpartiet riktar i alla händelser det mesta av sin energi på att bygga fackföreningarna.

Däremot tycks det oss som att Arbetarpartiet har vissa arbetaristiska tendenser. Det väljer medvetet att inte delta i demonstrationer som dem i går, för att i stället helt koncentrera sig på facklig politik. Det betyder att revolutionen i sin redan klassiska form – massdemonstrationer på centrala torg efter fredagsbönen – lämnas i händerna på Alliansen, liberalerna och nationalisterna. Kampen mellan de sekulära och islamisterna handlar till stor del om vem som bäst representerar revolutionens ideal, och det förefaller vara ett strategiskt misstag av Arbetarpartiet att ställa sig vid sidan om, för att bara koncentrera sig på fabrikerna. RS deltar dock i högsta grad, och var som vanligt drivande i att organisera gårdagens demonstrationer. Folk på Tahrir slet deras tidning ”Socialisten” ur händerna på dem.

Det allt överskuggande hotet kommer dock, i det här läget, inte från borgare i abstrakt allmänhet, utan från islamisterna. Den permanenta revolutionens konkreta dynamik i Egypten yttrar sig i att RS och övriga progressiva krafter nu tar strid mot Brödraskapet, som sedan Mubaraks fall entydigt ställt sig på militärstyrets sida och motsatt sig alla nya revolutionära initiativ. Risken är överhängande att Brödraskapet och salafiterna – med öppet eller dolt stöd av militärstyret och vissa NDP-rester – vinner parlamentsvalet i september. För att förhindra en sådan kontrarevolutionär seger, med potentiellt förödande konsekvenser, måste de sekulära grupperna hinna ena sig, organisera sig, bli kända av väljarkåren, slå rot i den egyptiska landsbygden och slumstäderna och presentera program som slår an i de breda lagren. Det är en oerhörd utmaning, med tanke på att Brödraskapet och salafiterna haft decennier på sig att göra allt detta: när Anwar Sadat inledde Egyptens högersvängning med nyliberalism och fredsavtal med sionismen på 1970-talet tog han dem till hjälp för att slå ner vänstern. Allt sedan dess har de levt i en märklig oppositionssymbios med regimen. I dag är de kontrarevolutionens stomme, som mycket väl kan ta över landet i höst, och för att det inte ska ske kan vänstern och liberalerna tvingas ingå allians i valet. Vissa RS-aktivister viskar redan om att det är nödvändigt. Det sker de facto på gatorna redan nu, i demonstrationer som dem i går: RS-aktivisterna förhandlar med de liberala grupperna (exempelvis Muhammed el-Baradeis anhängare) om vilka krav som ska resas, hur demonstrationerna ska organiseras och så vidare – medan islamisterna manar till bojkott. Revolutionen rör sig oavbrutet, med skiftande frontlinjer och strategier. Fler bakslag kommer att komma, men gårdagens demonstrationer var en framstöt i rätt riktning.

Text och foto: Andreas Malm

Annonser

Mangrovens martyr

Publicerat: 06/05/2011 i Arbetarkamp, Miljökamp, Pakistan

Ett av de finaste minnena från min sex veckor långa vistelse i Pakistan är från den 19 mars, dagen jag besökte fiskarna i utkanten av Karachi och fick följa med dem ut bland mangroveträsken. Så här skrev jag på bloggen då:
”Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.”

Då visste jag inte att mina ord ”med livet som insats” inom kort skulle gälla bokstavligt.

De senaste dagarna har jag tillbringat i en annan hamnstad med många fiskare: Alexandria i norra Egypten. När jag har tittat ut på havet har tankarna vandrat till de fiskare och aktivister jag träffade i Karachi, speciellt till ordföranden för organisationen Fisherfolk Develeopment Organisation Kakapir, Abdul Ghani Meer Beher, som med ett sällan skådat engagemang och glöd berättade för mig hur viktig kampen för att bevara mangroveträsken är.


I megastaden Karachi är marken åtråvärd, i synnerhet den mark som ligger nära havet där luften är renare än i centrala delarna av staden. Under de senaste åren har markexpropriatörer huggit ner mangroveträsk och i stället hällt ut sand och cement för att göra rum för lyxbostäder (andra bilden här nedan visar hur hus har byggts på mangrovemark). Ovärderliga ekosystem utplånas för alltid, för att husägare ska kunna göra vinst.

Just denna skövling har de organiserade fiskarna länge kämpat mot, samtidigt som de har lyft levnadsstandarden för sitt lokalsamhälle med satsningar på utbildning speciellt för flickor. Deras kamp för att bevara mangroven har varit så framgångsrik att de flera gånger blivit attackerade av markexpropriatörerna och polisen som skjutit mot deras kontor och trakasserat dem. Men i natt gick de ett steg längre. I natt kidnappades tre fiskare, varav en var Abdul Ghani. Han och en av hans kamrater torterades till döds innan deras kroppar dumpades i havet. Till denna nyhet vaknade jag i Alexandria i morse, och jag mindes Abdul Ghanis ord:
– Innan vi fiskare förstod att mangroven skyddar oss från stormar och översvämningar och gör fisket bättre brukade vi också hugga ner träden. Men nu vet vi att de är viktiga för oss, för våra barn, våra barnbarn och våra barnbarnsbarns överlevnad. Därför kommer vi att kämpa, vad som än händer.

Och det gjorde han. Abdul Ghani är en martyr som kämpade till sista blodsdroppen mot fattigdom. Organiserad, tillsammans med andra, stred de mot den lokala borgerlighetens exploatering av människor såväl som natur.

Man vet inte vem som mördades Abdul Ghani och hans kamrat, men genom sin radikala aktivism och sin ståndaktighet hade Abdul Ghani skaffat sig mäktiga fiender. Mycket tyder på att mördarna var antingen markexpropiatörer eller lejda av dem.

Abdul Ghani gav mig ett av de bästa minnena i Pakistan genom att ta mig ut i den vackra mangroven och be mig sitta en stund och bara njuta (på bilden nedan kan man se hur han själv njöt av mangrove, Abdel Ghani är lägst till vänster på första bilden). Men också genom att spräcka hål på myten om att fattiga människor i världens periferi inte bryr sig om miljö eller klimat. Karachi, Pakistan och världen har förlorat en mycket värdefull aktivist. Må han vila i frid.

Förväntningarna var höga och så även spänningen inför årets 1 maj-firandeTahrirtorget i Kairo. Inte sedan 1957 har Egypten haft en fri och oberoende landsorganisation som på 1 maj firat arbetarnas dag, men också framfört krav på bättre villkor för arbetarklassen. Den nya federationen Egyptian Federation of Independent Trade Unions, EFITU, som bildades i mars i år, hade kallat till demonstration på Tahrir och mobiliserat i flera veckors tid. Armén som tycker att det nu är nog med demonstrationer på Tahrir hade föreslagit operan här i Kairo som plats för arbetarnas manifestation – något EFITU motsatte sig. Till slut fick arbetarna tillstånd för demonstration på Tahrir från armén klockan 13.00 i går.

Redan vid lunch, strax efter zuhurbönen, började en liten skara från det nybildade Demokratiska arbetarpartiet att röra sig i ett demonstrationståg mot Tahrir från Talaat Harbtorget med slagord som ”arbetare och bönder, alla är vi egyptier”, ”arbetare, enighet” och ”ned med exploatering”. Bland dem fanns kända aktivister från Mahalla som hade åkt till Kairo för 1 maj.


På Tahrir hade inte många hunnit samlas och EFITU:s stora scen höll fortfarande på att byggas. Soldater gjorde allt för att hålla bort de små öar av människor som samlats över hela torget för att låta den tunga trafiken rulla på. Banderoller hade satts upp runt om på torget och det var lätt att röra sig mellan de olika samlingarna där tal och slagord pågick. Passagerare som satt fast i bussar lutade sig ut från bussfönstren och fick flygblad av aktivister på gatan som de sedan delade ut inne i bussarna. Kommunistpartiet marscherade runt torget med något tiotal deltagare, varav en var r:are från Göteborg. Strax bakom Arbetarpartiets samling, som hade pressats upp på trottoaren utanför snabbmatsrestaurangen Hardeys, hade det före revolutionen hemliga trotskistpartiet satt upp bokbord där de sålde sin tidning al Eshterakiye (”Socialismen”). Deras aktivister delade ut flygblad och fastnade i diskussioner med förbipasserande. En av dagens mest populära flygblad var Arbetarpartiets programförklaring och krav där de bland annat förklarar att de vill att minimilönen höjs till 1500 egyptiska pund (ca 1500 kronor), att maxlönen inte är mer än 15 gånger större än minimilönen, att privatiserade företag åternationaliseras och att arbetslösa ska ha rätt till ersättning.


Solen gassade och det var svårt att hitta skugga på torget. En aktivist var besviken över att det inte rådde enighet mellan de olika grupperna och frågade sig varför alla ska stå långt bort från varandra, utspridda på torget och ropa slagord i stället för att vara samlade och enade.


Fram emot eftermiddagen började torget fyllas på. Det blev allt svårare för bilar att komma fram och soldater dirigerade trafik. Många hade samlats runt ordföranden för skattmasarnas fria förening URETA Kamal Abu Eita. Med sin blå jeanskjorta, blå keps och den stora mustaschen såg han ut att njuta av denna dag. Mitt i sitt tal tog han fram sin mobiltelefon, satte den mot megafonen och uppmanade publiken att lyssna på en gammal kamplåt ”som vi har glömt bort eftersom den nya, ytliga musiken riktar bort vår uppmärksamhet från viktiga låtar från förr”. Han stod länge och njöt av låten innan han engagerat stämde upp i slagord som ”revolutionens legimitet är på Tahrir”, ”varken armé eller inrikesministeriet, vår legimitet är på Tahrir”, och ”var är revolutionens mål?”. Kamal Abu Eita avslutade sitt tal med att fråga premiärministern Essam Sharaf varför revolutionens mål inte uppfyllts:
– Är ett av revolutionens mål att förbjuda arbetarna från att strejka?
Ackompanjerat av en stor trumma fortsatte arbetarna att ropa slagord mot statsfacket ETUF och kräva rätten att bilda egna fackföreningar och rätten att strejka.


Egentligen skulle den stora manifestationen från scenen med tal, musik och teater komma igång klockan 16, men den ambitiöst uppbyggda scenen var inte färdig förrän klockan 18. Solen började gå ner samtidigt som fler och fler samlades framför scenen där den första talaren, ordföranden för det nybildade pensionärsfacket, höll ett kort tal. Strax efter hans tal, medan artister höll på att ställa upp mikrofoner och stolar, började en grupp unga män plötsligt ropa ”försvinn, försvinn”. EFITU-aktivister ställde sig mellan dem och scenen och försökte lugna ner dem. På scenen stod nu en av Egyptens mest framstående fackliga aktivister Kamal Abbas helt handlingsförlamad. De unga männen blev allt mer våldsamma, skrek allt högre och började kasta saker mot scenen. Folk runt mig skrek att jag skulle ta bilder på ”baltagiye” (ungefär ligister eller huliganer – definierade som grupper betalade av någon makthavare för att gå till fysiska angrepp på misshagliga). Jag och en libanesisk journalist som höll på att klämmas ihjäl slet ut oss själva ur tumultet och några sekunder senare hade de unga männen tagit scenen och börjat förstöra den och utrustningen på den.


Allt gick på tio minuter. Organisatörerna hade inte kapacitet att skydda demonstrationen och scenen. Armén som var på torget infann sig inte på scenen förrän en halvtimme efter ockupationen av den. Panikslagna tekniker började samla ihop sina saker och körde iväg utrustningen. Den omtyckta Kamal Abu Eita (ordföranden för skattmasarna) gick upp och började skrika slagord i megafonen och lade skulden på det inträffade på statsfacket ETUF och uppmanade folk att stanna kvar. Men det var för sent. Folk hade redan börjat lämna torget och ingen utrustning fanns att använda.

På kvällen talade jag med aktivister som hade varit med och organiserat 1 maj. De var inte så nedslagna som jag hade föreställt mig. När jag ringde en av dem som hade försökt skydda scenen för att se om han mådde bra passade jag på att säga hur ledsen jag var över det som hade hänt.
– Var inte det. De som har rätt blir alltid attackerade.
På frågan om han tror att attacken kommer att skrämma bort arbetare sade han bestämt ”nej”.
– Det är första gången vi firar en fri 1 maj på väldigt många år och det här är bara början på kampen. Hittills har 12 fackföreningar registrerat sig och 12 till är på väg in, bland dem oljearbetarna, transportarbetarna, möbelsnickarna – nya grupper tillkommer varje dag. Fram till oktober räknar landsorganisationen med att 3,5 miljoner arbetare kommer att vara organiserade i fria och oberoende fackföreningar. Det är mer än statsfackets 3 miljoner och deras medlemsantal bygger bara på att arbetarna i Egypten fram till revolutionen inte hade rätten att bilda fria fackföreningar och tvingades på medlemskap av statsfacket.
Jag frågar om han tror att de unga männen som förstörde firandet var betalda av statsfacket.
– Det kan vara så. Statsfackets ledare Hussein Megawer sitter ju fänglsad. Men det kan också vara krafter inom armén som såg till att vi attackerades.

Den solidartitetshälsning som metallarbetarna vid Volvo Lastvagnar, Umeå, hade skrivit hanns heller aldrig läsas upp, men kommer att publiceras i flera tidningar här. Jag länkar så fort den är publicerad.

Världsfacket ITUC fördömde i dag angreppet på arbetarna på Tahrirtorget under gårdagen. De har också en bra sammanfattning över 1 maj protester runt om i arabvärlden.

Vill du läsa mer om den egyptiska arbetarrörelsens historia under de senaste åren rekommenderar jag Per Björklunds blogg Från Kairo till världen och hans bok Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet.

Vill du veta lite mer om vad som hänt hänt här de senaste veckorna kan du också läsa den här långa analysen och den här kortisen jag skrivit till Sydsvenskan.

1 maj-firandet i Kairo tog på krafterna:

Slängdes in på ett bröllop när jag landade i Karachi för några dagar sen och var tvungen att som på bröllopet i Lahore gå upp och ta bild med bruden och brudgummen efter att brudens bror insisterat i en halvtimme. Han är en facklig aktivist som fick sparken från sitt jobb på det halvstatliga telekommunikationsföretaget PTCL på grund av sin fackliga aktivism. Bristen på vegetarisk mat gjorde att jag i stället satte i mig massa sötsaker i respekt för gästvänligheten.

Bor hos en underbar familj med mamma, pappa (som är socialist) och fyra barn i åldrarna 15 till tre som knappt låter mig jobba. En gång i halvtimmen kommer de in och frågar om jag har jobbat klart de dagar jag har suttit hemma och skrivit. Men de är jättecharmiga och det är kul att ha så mycket liv omkring sig. Igår kväll fick jag äran att bjuda hela familjen och en annan kamrat – Khalid – på middag på det iranska årets första dag. Barnen ville hemskt gärna gå på barbeque och jag fick äntligen beställa Palak panir som till min stora besvikelse var lite spenat, fem ostbitar och otroligt mycket chili. Drömmen om Palak panir kvarstår! Innan middagen passade vi på att åka ner till stranden. På bilden nedan är hela familjen. Från vänster: Khalid (LEF:s ordförande) som är på besök från Lahore, pappa Naser, Ali 13 år, Zoya 3 år, Momel 15 år, Zeinab 11 år och mamma Rani. Otroligt fin familj som jag kommer att sakna mycket!

Hamn- och megastaden Karachi är hem för över 15 miljoner människor med en sjuhelvetes trafik (jag har varit med om den andra trafikolycka här i Karachi, den första var i Mardan). Häromdagen tog det mig en och en halvtimme att åka från västra sidan av staden till norra och större delen av tiden var vi stillastående i diverse bilköer. Det är vår här, växterna är gröna och staden har en hel del palmer. På dagarna är det just nu 40 grader celsius med 30 procent luftfuktighet, svetten rinner konstant när man är utomhus.

Dagarna har varit intensiva här. Jag har hunnit vara i ett tältläger ”Tent City”, Tältstaden, i Musharraf Colony i utkanten av staden tre gånger för intervjuer. Jag har där blivit rörd till tårar av den otroligt vidriga situationen människor tvingas leva i, människor som verkligen inte har någon som helst skuld till den globala uppvärmningen, men är de första att drabbas. När jag var där häromdagen och satt och svettades i ett tält under min tre timmars intervju med en familj gjorde jag klart för dem att jag inte kunde äta i den här värmen när de frågade om jag ville ha lunch. Det var en ursäkt för att slippa äta av deras mat som inte ens räcker till dem. De får en matranson för en månad som räcker i två veckor… Jag försökte stå på mig när de kom med grytan och det typiska brödet här i Pakistan. De insisterade och sade:
– Vi har inte råd att använda så mycket smör och steker aldrig brödet i smör, men eftersom du är vår gäst har vi gjort det för dig.
Jag kunde inte annat än att äta med tårar i ögonen.

Trots att de är offer är de inte handfallna. Människorna i det 6 000 personers stora lägret har organiserat sig och valt fram representanter i en 12 personers stor kommitté som kämpar för de boendes rättigheter. Här nedan är bild på ordföranden Gulshar Kosa som berättar om hur han med familj flydde undan översvämningarna från deras hemby Alai baksh kosa först upp till ett berg för att sedan ta sig till Karachi.

Har också åkt till byn Sajawel två timmar utanför Karachi där LEF har hjälp till att bygga upp husen. Otroligt vacker by precis vid Indusfloden, nu med färdigbyggda lerhus. Frågan är hur det kommer att gå om det blir kraftiga monsunregn i området igen.

Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.

Hann med ett kort besök på en fredskonferens för fred mellan Indien och Pakistan där fredsaktivister från båda länder deltog och diskuterade sina krav och vikten av att få igång fredssamtalen igen.

Dessutom har jag varit en sväng i Baluchistan och staden Habb för att besöka helvetet på jorden: fartygsskrotning. Jag intervjuade fackligt aktiva arbetare om deras situation. Att komma in på fartygsskrotningen var som att stiga in i orchernas värld.  Längre blogginlägg om allt detta kommer senare!

 

Alla torg är Tahrir

Publicerat: 01/03/2011 i Arbetarkamp, Pakistan

Mitt i Punjab-land går en sexfilig motorväg, tre filer i varje riktning. Vi är på väg från Lahore till Faisalabad, en resa som tar två timmar. Platt och grön åkermark så långt ögat når på båda sidor om vägen. Små byar med låga lerhus och myrsmå bönder skymtar i horisonten här och var bakom morgondiset. Det finns inte direkt någon skog, men lövträd kantar vägen. Abba-låtar avlöser varandra i bilstereon och mina reskamrater från Labour Party Pakistan skämtar om att de satt på Abba eftersom jag bor i Sverige.

Trafiken är tung mitt i centrala Faisalabad.  Demonstrationen har redan börjat röra på sig när vi når Pakistans tredje största stad efter Karachi och Lahore. Faisalabad är landets huvudsakliga industristad med fokus på textilindustrin. Lägligt nog parkerar vi bilen precis när demonstrationståget passerar på en av de större gatorna. Min vän Farooq Tarik öppnar bakluckan och arbetare störtar fram för att ta ut de röda fanorna.

Trots att jag är i en stad mycket långt bort från den jag kan bäst känns det förvånansvärt invant att gå i demonstrationen. Långt bak i demonstrationståget möter jag Javed, en 35 årlig vävarbetare som snarare ser ut som 45. Han och hans kamrater har till fots gått från staden Sadhar, 20 km från Faisalabad, för att delta i dagens strejk och demonstration för högre minimilöner och frigivning av fyra fackliga aktivister som greps under en strejk för snart ett år sedan (för mer läsning se blogginlägget Press Club Lahore). Jag tittar ner på Javeds fötter och ser på de bruna, slitna sandalerna.

I 18 år har Javed arbetat inom textilindustrin. Han har fyra barn, arbetar 15 timmar om dagen och får 8 000 pakistanska rupier i månaden (ca 700 kr). Denna lön i en ekonomi där ett kilo kött kostar 400 rupier, ett kilo ris 80 och en liter matolja 80. Han tittar på mig med blyga ögon, ler vänligt och säger att han i dag kommit till Faisalabad för att ”mina arbetarbröder arresterades utan att ha gjort något fel”. På frågan om han tror att dagens demonstration kommer att göra någon skillnad säger han först att de försöker, men ändrar sig och säger bestämt:
– Vi kommer att förändra saker.

Springer före i den lucka som uppstått i tåget för att fotografera demonstranterna framifrån. Det är raska steg som tas på väg mot demonstrationens slutdestination: den lokala polisstationen. Hinner knappt ta upp kameran innan de är i fatt mig igen. Jag tittar mig omkring och ser en pojke bland alla män. Han vajar stolt sin röda fana och det märks att han vill vara med på bild. Pojken heter Gholam och är 13 år, är han kanske här med sin pappa? Nej! Gholam strejkar i dag.

Sedan Gholam var tio år har han arbetat som textilarbetare i nio timmar om dagen. Lönen: 4 000 rupier i månaden (ca 300 kr). Mer hinner han inte säga innan han springer vidare och höjer rösten i slagorden som ”Frihet”, ”Vi vill ha våra rättigheter”, ”Länge leve Labour Quami Movement” och ”Det är inte för sent för revolution”.

Framför polisstationen väntar journalister från alla medier i Pakistan med kameror, mikrofoner och anteckningsblock. De 2 000 demonstrationsdeltagarna börjar sätta sig mitt i korsningen och några minuter senare ansluter cirka 100 kvinnor som marscherar in bland de sittande i rad. Männen turas om att leda slagord och talarna pratar till en början med magstöd innan en aktivist kommer springande med en megafon.

Bland de hundratusentals arbetarna är ungefär 20 000 medlemmar i facket, som är något relativt nytt för dessa textilarbetare. Det var 2003 som vävaren Miam Abdul Qayyum gick förbi några poliser som slog en arbetare, ingrep, slog poliserna och befriade den blodige mannen utan att bli arresterad. Dagarna som följde var en överraskning: arbetare började knacka på hos honom och bad Miam Abdul Qayyum att hjälpa dem med problem ute på fabrikerna. Tillsammans med några andra arbetare bildade han paraplyorganisationen Labour Quami Movement (quami betyder nationell) som både arbetar fackligt och socialt med att till exempel hjälpa kvinnor som utsätts för våld i hemmet att polisanmäla maken. Fackets ledarskap bestämde sig också för några år sedan att bli medlemmar i Labour Party Pakistan.

Som om revolution är något smittsamt säger Miam Abdul Qayyum i megafonen att de inte kommer att lämna torget förrän deras kamrater är släppta och uppmanar förbipasserande att ta med alla de känner.
– Det här är vårt Tahrir-torg.

Talarna avlöser varandra under de sex timmar vi sitter framför polishuset. Två av dem är kvinnor och en är revolutionär poet som freestylar loss på dikter och sånger. Alla är glada och entusiastiska och jag minns inte senast när jag var på en demonstration där jag såg så många leende, jubelrop och så mycket ilska på en och samma gång.

Plötsligt dras jag in bland de sittande massorna av Farooq som ber mig säga några ord i megafonen. Ställd inför situationen jag hamnat i hälsar jag dem med solidariska hälsningar från Sverige och Iran, berättar hur lik deras situation är med de iranska arbetarna och avslutar med att säga att enighet som jag bevittnar här och nu är det som kan störta diktaturer och det kapitalistiska systemet. Jag ska senare få veta att talet sändes på pakistansk tv…


OBS! Här kan min mamma sluta läsa!

Jag ställer mig upp och går utanför de sittande. Tre feta män kommer fram till mig och undrar vad jag gör där, om jag har visum för Faisalabad och vem jag är. De är från säkerhetstjänsten, eller snarare från säkerhetstjänsterna då Pakistan har sammanlagt 12 säkerhetstjänster. Runt 200 arbetare reser sig och samlas kring oss och jag märker hur säkerhetspoliserna i civila kläder börjar bli nervösa. Det enda de får ur mig är att jag är Shora från Sverige. Farooq kommer fram och ber mig åka därifrån för att några minuter senare ringa mig och säga att de ville arrestera mig för att jag höll tal. Svaret Farooq gav dem var:
– Arrestera henne då! Och se vad som händer…

Jag äter pizza långt bort från demonstrationen och väntar på Farooq som ringer med bra nyheter. Polischefen har sagt att han är på demonstranternas sida och att han ska göra allt för att få ut de gripna aktivisterna inom en vecka. Folket rör sig hemåt i mörkret med leenden på läpparna.

På väg från Faisalabad kommer en av de fackliga ledarna (på bilden här bredvid) fram till mig säger ”Shukriya”, tack.
– Det betydde mycket med de solidariska hälsningarna från andra länder.

Samma slitna uttryck i ansiktet. Samma ivriga berättarlus om de vidriga förhållandena. Samma utstrålning av stolthet.

Det är inte mycket som skiljer de iranska tegelbruksarbetarna från de pakistanska. Flashback från en stad i nordvästra Iran i november 2004 rullar förbi i mitt inre under vår korta pratstund. Det går inte att se dessa människor utifrån etnicitet eller kön. Klasstillhörigheten, och den speciella stolthet som jag bara har sett hos arbetare, är det mest påtagliga.

De är fem stycken tegelbruksarbetare, en av dem facklig ledare. Jag får hela tiden påminna mig själv att jag sitter i Lahore, Pakistan och inte i Iran. Mansoora är den enda kvinnan i sällskapet. Hennes djupblåa sjal med de stora vita blommorna slinker återkommande ner för ena axeln när hon engagerat gestikulerar med händerna som för att förstärka orden, som om hennes berättelse inte var vidrig nog.

Manssora är änka och har två små barn. Hon behöver inte ens berätta det, jag vet redan hur det går till på tegelbruk: lön betalas ut enligt ackord. Och den bittra sanningen är att fler tegelstenar blir tillverkade om barnen också arbetar.

Men Mansoora berättar det som gör så ont att höra.
– Min man är död, vad ska jag göra? Jag och barnen måste arbeta.
För 1 000 tegelstenar ska en tegelstensarbetare få 500 pakistanska rupiers (ca 45 kronor) enligt den av regeringen satta minimilönen. Eller fem rupiers per tegelsten. Tillsammans med sina barn lyckas Mansoora tillverka 600 tegelstenar varje dag.
– Men jag får inte ens så mycket betalt som minimilönen. De ger mig 300 rupiers för 600 tegelstenar.
Eller två rupiers per tegelsten. Kanske för att hon är ensamstående kvinna. I Iran, liksom i Pakistan, arbetar förvisso hela familjer med det tunga yrket, men det är bara mannen som har arbetskontrakt med förmannen eller företaget.

Baba Jan, en äldre man som inte kan vara en dag yngre än 70 år, berättar argt vidare:
– När jag blev sjuk frågade jag om jag kunde få ekonomisk hjälp. Men de vägrade och sa att min sjukdom inte hade med de att göra och att jag fick klara mig själv.

Majoriteten av tegelbruksarbetarna i Iran är kurder. ”Eftersom vi står längst ner på samhällsstegen är det vi som får ta de jobben”, som en kurdisk tegelbruksarbetare berättade för mig och Andreas Malm under vår reportageresa till Iran som resulterade i den här bilagan och den här boken på svenska och den här boken på engelska. Då, november 2004, berättade ”Kommunard”, en mager man med insjunkna kinderna, om hur deras boendesituation såg ut.
– Vår boendesituation är ohållbar! Under säsongen blir det som stora läger vid bruken, det finns ingen hygien och inget rinnande vatten.

I dag, februari 2011, tar Mansoora exakt samma ord i munnen:
– Vi har inget vatten, inga toaletter och ingen hygien.

Men en sak skiljer dem åt. Till skillnad från de iranska får de pakistanska tegelbruksarbetarna organisera sig i fria fackföreningar. Och berättar den fackliga ledaren med de grova händerna:
– På de tegelbruk där det inte finns en fackförening här i Pakistan är lönen mycket sämre än de där arbetarna är organiserade.

Press Club Lahore

Publicerat: 27/02/2011 i Arbetarkamp, Pakistan

Det finns ett hus i centrala Lahore med namnet Press Club. På vägen dit kör vi förbi amerikanska konsulatet där tält är uppsatta och kläder hänger på tork. Jag gissar att protesten handlar om den CIA-agent som mördade två civila pakistanier i januari på öppen gata. Rättegången mot honom startade för drygt en vecka sedan.

Det är vår här. Träden som kantrar vägarna med den galna trafiken som inrymmer cyklister, motorcyklar med hela familjer, trehjulingstaxi, åsnor med kärror, bilar och lastbilar är gröna. Dagarna är soliga och ganska varma här i Lahore. Kvällarna är kyliga och precis som i Mellanöstern är det kallare inomhus än utomhus.

I ena hörnet av rondellen ligger Press Club och jag önskar att vi hade något liknande i Sverige. Det är bara att knalla in där om man är ett politiskt parti, be om att få hyra hörsalen, skriva ett pressmeddelande och sen sköter Press Club allt annat. De skickar pressmeddelandet om mötet till landets alla journalister, sätter upp det på den stora anslagstavlan och ordnar högtalare och annat som kan behövas under en presskonferens. Vid ingången går jag förbi en journalist med en mikrofon i handen som stressad kollar vilka presskonferenser som äger rum i dag.

Jag var på Press Club med Labour Party Pakistan, LPP, som i morgon klockan 15 lokal tid har kallat till en presskonferens angående den textilarbetarstrejk och protest som kommer att äga rum på tisdag i staden Faisalabad. Men de ska gå längre än så. På presskonferensen kommer LPP också presentera sin lösning på problemen i Pakistan.

Faisalabad ligger två timmar utanför Lahore och upp emot 10 000 arbetare och aktivister förväntas delta i protesten. Konflikten handlar om jobb, krav på en minimilön på 15 000 pakistanska rupiers per månad (ca 1400 kronor) och krav på frigivning av fyra fackliga aktivister som greps för ett år sedan. Här till höger är affischen med bilder på de fyra aktivisterna. Lägst ner på affischen finns en uppmaning: tjänar du mindre än 7 000 rupiers i månaden (ca 700 kronor), den av regeringen satta minimilönen? Ring då 0321-4298094 så hjälper LPP att organisera protester.

Vi åker vidare till LPP:s kontor. Partiet bildades 1997 efter 17 års arbete för att bygga upp den med rötter i landets arbetarrörelse. I dag har de drygt 7 000 medlemmar och ger en gång i månaden ut tidningen Mazdoor Jeddojuhd, Arbetarkamp eller kanske den bättre översättningen till engelska: Workers Struggle. I samma hus sitter även Labour Relief Campaign som organiserat en stor del av hjälpinsatserna till de översvämningsdrabbade samt den oberoende NGO:n Women’s Workers Help Line som sedan år 2000 organiserar arbetarkvinnor.


Det finns mycket att göra för de aktiva medlemmarna. Därav långa listor av arbetsfördelning om möten, flygbladsutdelning, mobilisering och annat.

Revolutionära tider kräver revolutionärt liv. Förvisso är jag i Pakistan för att främst skriva om klimatflyktingar, men jag kunde inte dra mig för att gå på ett politiskt möte om revolutionerna i Mellanöstern. Mötet anordnades inte långt ifrån där jag bor i Gulberg på ett pyttelitet fik vid namnet Cafe Bol. Den ungefärliga översättningen av Bol är ”tala ut”. Fikets namn kommer från en av kampanjerna 2008 när demokratirörelsen i Pakistan stod på topp och människors ilska och engagemang till slut tvingade den dåvarande presidenten Pervez Musharraf att ta av sig militäruniformen och bli civil. Mer om detta superintressanta ämne senare.