Arkiv för kategori ‘Egypten’

Tre dagar har gått sedan fotbollsmassakern i Port Said. Föga tvivel råder om att polisen och/eller militärjuntan hade ett finger eller hela sina händer i slakten. Motivet är uppenbart: al-Ahly ultras har varit föremål för den egyptiska polisens hat i flera år, i synnerhet sedan de gav ett avgörande bidrag till massornas seger över polisstyrkorna den 28 januari 2011, när Tharir intogs för första gången, och efter kravallerna runt inrikesministeriet i november och december. Eller som 37-åriga Abeer Fouad uttryckte det i går kväll, medan tårgasmolnen svepte förbi oss: ”Polisen gjorde ingenting under matchen i Port Said därför att de hatar al-Ahly, som länge sjungit sånger mot polisen från läktarplats och stridit mot dem under revolutionen.”

De två stora fotbollsklubbarna i Kairo Ahly och Zamalek står enade i sin kamp mot regimen.

Dessutom finns en lång rad indicier på polisens och/eller militärjuntans direkta inblandning. Baltagiye – betalda regimligister – tycks ha bussats in till arenan, polisen uppmuntrade al-Masry-supportrar att springa in på planen, portarna var öppnade, medan utgångarna genom vilka al-Ahlys spelare och fans försökte fly hade bommats igen. Allt detta stred mot normala säkerhetsrutiner vid egyptiska matcher, som alltid är hårdbevakade.

Ytterligare teorier är att regimen iscensatte massakern för att 1.) legitimera bibehållandet av undantagslagarna, och 2.) underblåsa kaos så att folk ska längta tillbaka till Mubaraks tid. Men enligt samma mönster som rått sedan revolutionens första utbrott tycks sådana avsikter komma på skam: vreden efter Port Said riktas allmänt mot regimen. Till och med ultraopportunisterna i Muslimska Brödraskapet skyller på polisen, men avstår i vanlig ordning från att kritisera SCAF; de revolutionära grupperna och massorna på gatan vill – också i vanlig ordning – gå längre och kräver en total omvandling av den egyptiska statsapparaten. Abeer Fouad igen: ”Det är vår mänskliga rättighet att protestera mot SCAF. Vi vägrar erkänna SCAF och kräver att de omedelbart ska lämna över makten till en civil regim. Vi kommer att fortsätta att demonstrera tills de gör det.”


Kravallerna har hittills skördat tolv dödsoffer, hälften i Suez – en ständig upprorshärd; skådeplatsen för de första dödliga sammandrabbningarna i januari 2011 – och hälften här i Kairo. 1 700 är enligt egyptisk media skadade.

Ambulanser och ”folkets ambulanser” – motorcyklar med shabab – åkte skytteltrafik hela kvällen mellan fronten, fältsjukhusen på trottoarerna och Kairos sjukhus. De flesta skadades av den extremt starka tårgasen; mängder av avsvimmade unga män fraktades bort för behandling. När den är som värst fräter gasen på huden, flår ansiktet, täpper till ögonen och andningen.

Kairos informella sektor anpassar sig blixtsnabbt till ny efterfrågan: det vimlar av försäljare av gasmasker, munskydd, palestinasjalar, näsdukar. Landets sorgliga situation ställs på sin spets när gatubarn sover tungt på trottoarkanten mitt i tumultet av demonstranter som flyr tårgasen.

Några shabab tar en paus några led bakom fronten för att be.




I skrivande stund råder ett spänt lugn i kvarteren runt ”Dakhleyya”, maktkomplexet av inrikesministerie, polishögkvarter och andra institutioner ett stenkast från Tahrir. Stämningen är hårdare, mer desperat, aggressivare än exempelvis förra våren: revolutionen står och stampar vid statsapparatens murar, utan någon uppenbar väg framåt. Om Tahrir för ett år sedan – och återigen under förra veckans demonstrationer – hade inslag av familjekarneval präglas nu gatorna runt Dakhleyya av ett testosteronflöde som inte når sitt mål. Ett tecken är de uppflammande sexuella trakasserierna och incidenterna av ofredande. Shora utsattes i går, liksom många andra kvinnor.

Oavsett om kravallerna tar ny fart när mörkret nu lägger sig, här i Kairo eller i Suez eller någon annan av städerna, står det klart att fotbollsmassakern landat som ytterligare ett bevis för att revolutionen inte nått sitt mål, att den egyptiska regimen förblir beredd att slakta sitt eget folk, att staten måste raseras i grunden. Hindren för framsteg är dock många och höga: Brödraskapets dominans i parlamentet – en kontrarevolutionär kraft som på sin höjd kan pressas underifrån till ett milt ifrågasättande av statsmakten – de sekulära krafternas svaghet och, framför allt, frånvaron av en revolutionär ledning. Men allt flyter. Om inte annat lär massakern få ännu fler människor att demonstrera nästa revolutionära märkesdag, den 11 februari, årsdagen av Mubaraks avgång.



Kairo är en smått surrealistisk stad: dagen efter kravallerna städar butiksägare upp gatorna runt Dakhliyee, sopgubbar tar bort taggtråd, en grönsaksförsäljare ställer upp jordgubbar i prydliga rader, kommersen pågår precis som vanligt…och runt hörnet ligger fortfarande tårgasen som ett gift i luften.




Text och foto: Shora Esmailian och Andreas Malm

Annonser

Gästinlägg av Andreas Malm:

Somliga ville att det skulle bli ett firande: för ett år sedan inträffade den egyptiska revolutionen, nu har vi fest. Det fanns till och med planer på att släppa ner karameller från militärflygplan på massorna därnere. De skrotades i all tysthet, liksom samtliga SCAF:s förberedelser för patriotiska glädjeceremonier. I stället intog folket Egyptens städer än en gång, med ny beslutsamhet att föra den ofullbordade revolutionen mot seger. För ett år sedan var det Mubarak, nu är det SCAF som måste bort. I övrigt har inte mycket ändrats.

Demonstrationerna i Kairo på årsdagen av revolutionens utbrott den 25 januari (i onsdags) var enligt vissa de största hittills under hela det revolutionära år som gått. Miljonerna pressade in mot Tahrir i en trängsel utan like. Det fortsatte på fredagen, med mindre men fortfarande jättelika marscher in mot denna 2010-talets mittpunkt, och det fortsätter även i dag, i form av små improviserade tåg och det återigen enorma tältlägret: till hälften ett festivalområde med popcornstånd och mingel, till hälften en kommandocentral där kaderaktivister surrar fast strategierna och smider planer på nästa steg.

Det är svårt att förmedla den otroliga strömkraft som flödar genom Kairos gator. Trots alla bakslag – SCAF:s semidiktatur, massarresteringarna av aktivister, Brödraskapets valseger – får man, mitt i folkvimlet, en känsla av att denna ett år gamla revolution snarare vinner än tappar i kraft. Det är en märklig upplevelse, och den inger hopp och energi för ett decennium framåt eller två.

I stället för en sammanhållen text om demonstrationerna – se Shora i dagens Sydsvenskan – eller analys av revolutionens motsättningar och möjligheter – vi återkommer senare i frågan – publicerar vi här några bilder som förhoppningsvis kan reflektera något av den mänskliga elektricitet som fortsätter att strömma genom, och ut från, Egypten. Tro inte för ett ögonblick att revolutionen var någonting som hände. Den skrivs i presens.


SCAF hade önskat sig ett firande den 25 januari: det blev den hittills största massprotesten mot SCAF, som under ett års tid gett det egyptiska folket tusen och ett skäl att resa sig mot den nygamla regimen. Här är ett.


De unga koptiska aktivisterna i Maspero Youth Movement, uppkallad efter statstelevisionens byggnad där kopter flera gånger hållit långvariga protester mot diskriminering och utsattes för en regelrätt massaker i oktober, sjunger från sin bil i demonstrationen från Shubra till Tahrir den 25 januari. De fraktar en obelisk in mot torget, med namn på revolutionens martyrer inskrivna. Nu reser sig obelisken i Tahrir-torgets mitt.


Alla 12 demonstrationer till Tahrir den 25 januari var uppkallade efter någon av årets martyrer. Tåget från Shubra, en enorm proletär stadsdel – med sina uppskattningsvis fem miljoner invånare har den fler än exempelvis hela Norge – med hög andel kopter, bar namn av Mina Daniel. Han var en ung koptisk, socialistisk aktivist, mördad i Maspero-massakern. Demonstranter bar masker med hans ansikte.


Mina Daniels ansikte på röd fana.


”Frihetens bro: revolutionens martyrer”. De som gett sina liv i kampen gör det möjligt för det egyptiska folket att ta sig över till andra sidan. Ett år gammal vibrerar revolutionen av vördnad inför martyrerna, krav på att mördarna straffas – hittills har inte en enda polis eller soldat fällts för mord på någon av de tusen demonstranter som dött under året – och, inte minst, beslutsamhet att driva kampen till sitt slut.


”Folkets dom”. Från vänster till höger: Tantawi, Mubarak, Al Adly, samtliga i galgen. Den man som i dag styr Egypten måste alltså leva med en permanent uppmaning till hans avrättning i landets symboliska centrum, Tahrir. Snacka om att de arabiska diktaturernas tradition av extrem ledarkult fått ett abrupt slut.


Permanent revolution, permanent demonstration: en av Egyptens oberoende tevekanaler splittar mellan livebild från Tahrir och såpopera.


Marschen från Giza-moskén till Tahrir i går, fredagen den 27 januri. Knappt en sekund efter att bönen var över höjdes slagorden: ”yaskot yaskot hokm el-askar”, ungefär ”ge er av, ge er av, militärrådet (SCAF)”. Tiotusentals tågade i fyra-fem timmar in mot Tahrir, utan att förlora energi eller röststyrka.

Blickarna! Skönheten!

Grymma guzar från Giza. Demonstrationen utgick från området nära Cairo University och präglades följaktligen av unga studenter och aktivister.

Marschvägen kantades av Kairos enformigt grå eller på sin höjd sandfärgade betongbunkrar, från vars innandömen familjer i mjukiskläder dök upp på balkonger och hälsade tåget med hurrarop, vinkningar, flaggviftning och segertecken. Gatans svar: ”enzil, enzil, enzil!” Kom ner!

Kairo vintage.

På killens tröja: ”yaskot hokm el askar”.

Om det är något människor i Kairo utstrålar är det självförtroende: känslan av makt att förändra framstår som ett kollektivt rus som kan ta människor var som helst.

Mosheir = marskalk = Tantawi.

Fortsatt outsinlig plakatkreativitet. Här Tantawi och Mubarak i olika former av omfamningar.

”FUCK SCAF POLICE ACAB”. Anarkoakronymen ACAB – All Cops Are Bastards – pryder hundratals väggar runtom i Kairo. Även i detta tåg gick block av ultras – i Sverige skulle de gå under namnet ”fotbollshuliganer” – som jämte vänstern varit de hårdaste gatukombattanterna under höstens strider mot SCAF.

Giza-marschen leddes av aktivister från Revolutionära Socialister, den trotskistiska kadergrupp som gått i första ledet i de egyptiska massmobiliseringarna alltsedan solidariteten med den andra intifadan 2000. RS har på senare tid utsatts för en islamistisk hetskampanj och anklagats för att planera statens förstörelse. Resultatet har hittills varit en unik medlemstillströmning. RS är starkast bland studenter, men har täta kontakter med landets fackföreningar, inte minst genom Demokratiska Arbetarpartiet. Vänsterns förmåga att växla in sin revolutionära förtruppsroll i reell politisk makt har dock hittills varit katastrofalt obefintlig. Här leder en av RS mest kända profiler, arbetaradvokaten Haitham Mohammadein, talkörerna på den långa vägen in mot Tahrir.

Kamrat Haitham in action.

Klistermärket på den här mannens tröja: RS symbol och texten ”yaskot yaskot hokm el askar, ehna shaab khat el ahmar (vi är folket, the red line)”.

Brödraskapet hade varnat för att anarkister i vendettamasker planerade att skapa kaos i Kairo: svaret blev att långt fler än tidigare satte på sig masken, denna symbol för vårens zeitgeist.

Parlamentsvalet hade kunnat bli ett slut på den revolutionära processen, men ingenting tyder nu på att så blivit fallet. Parlamentet betraktas här närmast som ännu ett föremål för revolutionär makt, som inte kommer att uträtta något av vikt utan ett bestående tryck underifrån.

Erhal yani emshi!

Den här stålmannen ledde talkörer i fem timmar.

Snart framme vid Qasr el-Nil-bron.

Qasr el-Nil: scenen för de berömda sammandrabbningarna den 28 januari, när Mubaraks poliser sköt med vattenkanoner mot bedjande demonstranter, körde in i andra, stötte emot massor av kroppar och till slut tvingades vända om. Vägen till Tahrir låg fri.

Framme på Tahrir inträffade något mycket intressant. Den tiotusenhövdade massan exploderade av ilska framför Muslimska Brödraskapets scen, öste flaskor och stenar mot Bröderna, vrålade ”förrädare” och ”gå ner”, försökte sabotera högtalarsystemet, höjde föraktets skosulor och gjorde allt för att överrösta talarna. Brödraskapets oförlåtliga synd i Tahrirs ögon var 1.) att fira i stället för att fortsätta revolutionen, 2.) att försöka dränka anti-SCAF-slagorden i Koransång på extremt hög ljudnivå, 3.) att ha ingått en allians med SCAF, och 4.) att, i största allmänhet, sätta sina egna maktintressen före revolutionen. Attacken mot Brödraskapets scen var alltså inte primärt ett uttryck för sekulär anti-islamism – även om den fanns väl företrädd också – utan en motsättning mellan de som är nöjda med revolutionens resultat och de som vill ha mer. Det var första gången Brödraskapet blev så öppet angripna av så ursinniga folkmassor. Styrkeförhållandena må vara ogynnsamma – i praktiken kommer Brödraskapet att kontrollera parlamentet de närmsta åren – men det inger hopp att de revolutionära energierna tar sikte på detta opportunismens och den praktiska kontrarevolutionens mäktigaste parti.

Ilskan mot Ikhwan var nästan chockerande vanartig: till och med när Bröderna och deras allierade imamer bad om respekt för islam flödade föraktet, flaskorna, fuck you-signalerna.

Mina Daniel igen. Observera att mängder av muslimer bär honom som mask. Tahrirs ande lever: även som antisekterism.

Betydelsen av sociala medier och ny teknologi kan diskuteras i oändlighet – jag tycker personligen att exempelvis Paul Mason överdriver deras betydelse i den annars enastående briljanta Why It’s Kicking Off Everywhere – men det råder ingen tvekan om att Kairos multitud använder dem till att dokumentera sitt liv utan avbrott.

”Jag är revolutionens flicka. Revolutionen kommer inte att dö. Revolutionärerna kommer inte att dö.”

Text och foto: Andreas Malm

Det finns många anledningar till att det snart är 2 månader sedan den här bloggen uppdaterades. Den största anledningen är intensivt fältarbete.

I början av juni lossnade allt äntligen i Egypten vad gäller min forskning kring klimatförändringar och migration. Äntligen fick jag tag på en bra översättare och en chaufför som kunde ta mig varje dag från Alexandria till Nildeltat, Egyptens brödkorg.

Det gick segt i början. I ett revolutionärt tillstånd som det i Egypten fungerar inte allt som det ska. Forskare och myndigheter är inte på plats, ingen – och då menar jag verkligen ingen – svarar på mejl och det är sällan någon väljer att svara på ett okänt nummer i mobilen. Samtidigt är människor extra misstänksamma mot någon utifrån: vem är du? Vad vill du? Hur hittade du oss?, och så vidare.

Jag var också tvungen, tror jag, att åka till stora delar av deltat för att förstå deltats ekologiska system och alla problem de står inför, på grund av såväl den globala uppvärmningen som lokala belastningar. För det är inte bara havet som stiger och hotar att skölja över deltat under detta sekel (se filmklippet nedan); själva Nildeltat sjunker på grund av den Höga dammen i Aswan. När inte sediment får flyta fritt från floden till havet och när de säsongmässiga översvämningarna kontrolleras och uteblir sjunker deltat – samtidigt som havet stiger.

Men efter många veckors intensiva studier, en mycket tålmodig chaufför och dito översättare är jag nu åter i Sverige med sammanlagt 20 intervjuer från Pakistan och 50 från Egypten. Familjen Halawani tog de sista dagarna i deltat emot mig med öppen famn och delade med sig av allt från oro till drömmar till tomater.

Syrien kom jag inte iväg till, av många anledningar. Och så länge situationen ser ut som den gör i Syrien är det ingen bra idé för mig att åka dit. Ett tredje land i Syd, en tredje problematik som orsakas av den globala uppvärmningen får bli ett projekt senare i år.

Till Benghazi i Libyen åkte jag en sväng innan jag tog farväl av alla kära i Egypten, som jag redan saknar enormt mycket. Mer om det jag såg i Libyen kan du läsa i mina artiklar på min hemsida.

 

Gästinlägg av Andreas Malm:

Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.

Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.

Det föll väl ut. Trots relativt diffusa krav – snabbare rättegångar för familjen Mubarak, frihet åt alla gripna aktivister, stopp för militärdomstolar, avveckling av undantagslagar, en rad andra reformer för att nedmontera den gamla regimapparaten – samlades drygt 100 000 på Tahrir-torget och nästan lika många i Alexandria enligt våra källor där; demonstrationer hölls även i Suez, Luxor, Aswan och på flera andra platser. De aktivister vi har talat med är mycket nöjda. Fredagens massdemonstrationer gjorde en sak solklar för den egyptiska allmänheten: islamisterna har nu ställt sig i direkt motsättning till den revolutionära processen, som i stället drivs vidare av de sekulära krafterna ensamma. (Se även denna artikel mer läsning)

Vänstern har här en central närvaro. En av de många scenerna på Tahrir i går tillhörde den Socialistiska Folkalliansen, en koalition av främst vänsteraktivister och intellektuella, många av dem före detta medlemmar i det nu svårt misskrediterade officiella vänsterpartiet Tagammu. Nära dem rörde sig aktivisterna från Revolutionära Socialister (RS). De tillhör den trotskistiska strömningen International Socialist Tendency, vars mest kända ansikte är brittiska Socialist Workers Party  (SWP), det största partiet till vänster om Labour. Flera av våra bästa vänner här i Egypten tillhör RS; andra är hang-arounds. Vi är djupt imponerade av deras arbete. RS är ett rent kaderparti, som fram till Mubaraks fall opererade underjordiskt, med ständiga gripanden och förföljelse från underrättelsetjänsterna; fram tills nyligen räknades deras medlemmar bara i några hundra. Men deras kvalitativa roll har in i denna dag vida överstigit deras kvantitet.

Från och med de propalestinska demonstrationerna efter den andra intifadans utbrott år 2000, via antikrigsrörelsen 2003, till Kifayas demokratimanifestationer 2005 – de kampcykler som röjde vägen för 2011 – drev RS en konsekvent masslinje i samarbete med islamister, nationalister och liberaler. I synnerhet var de direkt avgörande för att överbrygga den tidigare avgrundsdjupa klyftan mellan vänstern och Brödraskapet. Det kan låta motsägelsefullt att se detta som en politisk förtjänst, med tanke på den roll Brödraskapet spelar i detta ögonblick, men då bortser man från revolutionens dynamiska logik: en revolution är ett historiskt förlopp med olika faser som tarvar skilda strategier. Mubarak hade knappast fallit utan medverkan från Brödraskapet. Det var en allegyptisk koalition som genomförde revolutionens första fas i januari-februari, och vägen dit röjdes under det föregående decenniet, när RS bröt med den antiislamistiska politik som drevs av Tagammu (liksom även Kommunistpartiet). Under paroller om försvar av sekulära värden allierade sig Tagammu under 1990-talet med Mubarak-regimen mot islamisterna, och förlorade därmed all oppositionell trovärdighet. Det var en förödande strategi. RS tillämpade i stället den nyligen bortgångne SWP-ideologen Chris Harmans paroll ”ibland med islamisterna, aldrig med regimen”. De försvarade Brödraskapets aktivister mot Mubarak när denne kastade dem i sina fängelsehålor, samarbetade om solidaritetsdemonstrationer på universiteten och etablerade det förtroende som utmynnade i att de två grupperna kunde bygga upp Tahrir i samarbete med en hel flora av andra strömningar.

Två enkla bevis för RS nyckelposition i ungdomsrörelsen heter Gigi Ibrahim och Hossam el-Hamalawy. Båda hörde till de allra mest citerade och uppmärksammade bloggarna/twittrarna under januarirevolutionen. Gigi Ibrahim blev en smärre världskändis när Time Magazine satte henne på sitt omslag som en frontfigur för den revolutionära generationen och Vanity Fair hyllade den bildsköna trotskisten; hennes twitterflöden följdes av tiotusentals. Hossam el-Hamalawy hade redan tidigare lånats in av Al-Jazeera English som expertkommentator, citerades nu regelmässigt av New York Times och användes för Q&A-chatt om revolutionen av Washington Times. Det är oklart i vilken grad sådana världsmedia var medvetna om att det var revolutionära marxister de lyfte fram, men RS inflytande på Tahrir har naturligtvis inte undgått mer initierade observatörer. Vi känner dem som unga kvinnor och män – få är över 40 år, fler runt 20 – med självlysande engagemang, ödmjuk attityd, marxistisk beläsenhet, självuppoffrande heltidsaktivism och revolutionär idealism. Vi ser ingenting av den sekterism som ofta präglar SWP; tvärtom har RS hela tiden arbetat tillsammans med andra grupper, synbarligen utan försök att ta över dem. Det är precis så här ett kaderparti ska fungera: som ett kärl av erfarenheter och kommunikation, där aktivister samlas för att stärka sig själva så att de kan stärka de breda rörelserna. Ut ur kärlet rinner en strömning som enbart har sitt värde i sin förmåga att få andra krafter att lyfta.

RS allra viktigaste funktion har således varit att fungera som kurirer och spindlar i nätet i organiseringen av strejker och fackföreningar alltsedan textilarbetarstrejkerna i Mahalla 2006. De spelar denna roll med briljans även nu, när oberoende fack växer fram överallt. Sedan Mubaraks fall har RS följt idén om den permanenta revolutionen, eller som el-Hamalawy skrev i ett uppmärksammat blogginlägg – läs det i sin helhet här – den tolfte februari: ”Ockupationen av Tahrir-torget kommer nu att avslutas. Men vi måste ta Tahrir till fabrikerna. När revolutionen fortsätter är det ofrånkomligt att en klasspolarisering äger rum. Vi får inte sluta här… Vi håller nyckeln till hela regionens befrielse, inte bara Egyptens… Framåt med den permanenta revolutionen, som ger makt till folket genom direkt demokrati underifrån…” Ett led i denna strategi är att bygga upp en proletär klassmakt i form av Hizb al-Amali al-Demokratie, det Demokratiska Arbetarpartiet. Det lanserar sig som just den genuint proletära kraften, i motsats till de intellektuella – i Sverige skulle skällsordet kanske vara ”rödvinsvänstern”, men här dricker man som bekant inte rödvin – i Socialistiska Folkalliansen. Vissa inom RS är dock tveksamma till detta partibygge, som de menar borde ske först efter att starka fackföreningar byggts upp; somliga RS-aktivister väljer därför att inte gå in i partiet, men det förefaller inte vara en potentiell splittringsfråga. Både RS och Arbetarpartiet riktar i alla händelser det mesta av sin energi på att bygga fackföreningarna.

Däremot tycks det oss som att Arbetarpartiet har vissa arbetaristiska tendenser. Det väljer medvetet att inte delta i demonstrationer som dem i går, för att i stället helt koncentrera sig på facklig politik. Det betyder att revolutionen i sin redan klassiska form – massdemonstrationer på centrala torg efter fredagsbönen – lämnas i händerna på Alliansen, liberalerna och nationalisterna. Kampen mellan de sekulära och islamisterna handlar till stor del om vem som bäst representerar revolutionens ideal, och det förefaller vara ett strategiskt misstag av Arbetarpartiet att ställa sig vid sidan om, för att bara koncentrera sig på fabrikerna. RS deltar dock i högsta grad, och var som vanligt drivande i att organisera gårdagens demonstrationer. Folk på Tahrir slet deras tidning ”Socialisten” ur händerna på dem.

Det allt överskuggande hotet kommer dock, i det här läget, inte från borgare i abstrakt allmänhet, utan från islamisterna. Den permanenta revolutionens konkreta dynamik i Egypten yttrar sig i att RS och övriga progressiva krafter nu tar strid mot Brödraskapet, som sedan Mubaraks fall entydigt ställt sig på militärstyrets sida och motsatt sig alla nya revolutionära initiativ. Risken är överhängande att Brödraskapet och salafiterna – med öppet eller dolt stöd av militärstyret och vissa NDP-rester – vinner parlamentsvalet i september. För att förhindra en sådan kontrarevolutionär seger, med potentiellt förödande konsekvenser, måste de sekulära grupperna hinna ena sig, organisera sig, bli kända av väljarkåren, slå rot i den egyptiska landsbygden och slumstäderna och presentera program som slår an i de breda lagren. Det är en oerhörd utmaning, med tanke på att Brödraskapet och salafiterna haft decennier på sig att göra allt detta: när Anwar Sadat inledde Egyptens högersvängning med nyliberalism och fredsavtal med sionismen på 1970-talet tog han dem till hjälp för att slå ner vänstern. Allt sedan dess har de levt i en märklig oppositionssymbios med regimen. I dag är de kontrarevolutionens stomme, som mycket väl kan ta över landet i höst, och för att det inte ska ske kan vänstern och liberalerna tvingas ingå allians i valet. Vissa RS-aktivister viskar redan om att det är nödvändigt. Det sker de facto på gatorna redan nu, i demonstrationer som dem i går: RS-aktivisterna förhandlar med de liberala grupperna (exempelvis Muhammed el-Baradeis anhängare) om vilka krav som ska resas, hur demonstrationerna ska organiseras och så vidare – medan islamisterna manar till bojkott. Revolutionen rör sig oavbrutet, med skiftande frontlinjer och strategier. Fler bakslag kommer att komma, men gårdagens demonstrationer var en framstöt i rätt riktning.

Text och foto: Andreas Malm

Tusentals har samlats utanför den första israeliska ambassad som etablerades i arabvärlden, den i Kairo. Tårgasen som poliserna skjuter in i massan är det som får den fredliga men arga demonstrationen att brytas upp. Det är youm al Nakba, eller ”dagen för katastrofen” år 1948, då Israel bildades och 750 000 palestinier fördrevs från sina hem. Däck sätts i brand och de hundratals demonstranter som inte flyr scenen börjar kasta sten och hälla vatten över tårgasen. Längst fram står unga män med Palestinaflaggor i ena handen och stenar i andra. En kvinna i niqab med handväskan hängd runt halsen plockar upp en stor sten och försöker dela den i två innan hon kastar den. En medelåldersman med portfölj skyddar huvudet medan även han hivar sten mot poliserna.

Många av de tusentals demonstranterna i Kairo har i två dagar försökt ta sig fram till gränsen till Gaza, men blockerats av den egyptiska armén. Människor i Egypten och i Jordanien förhindras av sina egna att komma fram till Palestinas gräns, men i Syrien och Libanon lyckas palestinier och aktivister.

Söndagen den 15 maj 2011 blir därmed ett historiskt datum i den palestinska flyktingkampen: för första gången någonsin tågar tiotusentals flyktingar tillbaka mot sitt hemland, och dussintals når in. En ung flykting tar sig ända fram till sin hemstad Jaffa innan han grips av israelisk polis. Längs vapenstilleståndslinjerna mot Libanon och Syrien skjuter den israeliska armén ihjäl minst 13 palestinier.

Så har den arabiska våren slutgiltigt nått Palestina: folkmassor kräver sina grundläggande rättigheter och bemöts med övervåld. Grundläggande rättigheter? Enligt FN:s resolution 194, proklamerad i december 1948 och bekräftad varje år sedan dess, har alla palestinska flyktingar rätt att återvända till sina hem.

Men den israeliska regeringen svarar på Nakba-marscherna med att hävda sin rätt att försvara landets gränser. Den glömmer att nämna att Israel är den enda nationalstat i världen som inte definierat sina gränser: de är en fråga om styrkeförhållanden. Nu har obeväpnade flyktingar visat att de kan ta sig över gränserna, på sin långa väg hem.

Bakom polismuren i statsdelen Giza i Kario där den israeliska ambassaden ligger har armén placerat ut soldater. En stridsvagn är parkerad framför det tiovåningshöga bostadshuset där den sedan revolutionen tomma ambassaden är inhyst högst upp. En ung kvinna sticker upp lök under näsan på mig mitt i tårgasmolnet. Skott och rikoschetter dånar omkring oss och plötsligt faller en ung man. Han bärs bort, blodig i hela ansiktet, förbi mig och in i en bil. Hans kropp är livlös och det mörkröda blodet från huvudet lämnar ett droppspår efter sig.

Aktivister visar upp tårgastuber ”made in USA” och skarp ammunition. Demonstrationen är en del av den regionala massprotesten, men här lyfts särskilda krav: att Egypten ska stänga ambassaden och bryta de diplomatiska förbindelserna med Israel. Vreden är stor mot att Mubarakregimen i decennier agerat knähund åt staten Israel. Det senaste egyptiska brottet mot palestinierna är deltagandet i blockaden av Gaza; många revolutionärer har tagit för givet att den nya regimen ska ändra politik. Mycket riktigt har utrikesminister Nabil el-Araby lovat att den egyptiska gränsen till Gaza ska öppnas. Ett annat krav från revolutionsveckorna var att Egypten ska sluta exportera billig naturgas till Israel: nu aviseras omförhandling av priset.

Men plötsligt har Arabförbundet valt samme Nabil el-Araby till sin ordförande. Revolutionsaktivister från höger till vänster protesterar och ber honom stanna: som ordförande för Arabförbundet, hävdar de, kommer den radikale el-Araby att avväpnas. Som fortsatt utrikesminister för Egypten hade hans politik antagligen fått mer konkreta resultat och maktbalansen i Mellanöstern kanske ruckats en aning. Nu står Egypten utan klar utrikespolitik igen.

Söndagsnattens strid i Kairo, som rinner över till lördagens tidiga timmar, resulterar i 353 skadade och 168 arresterade av militärpolis, bland dem den kända bloggaren och twittraren Tarek Shalaby. Den unga mannen som bärs bort blodig och livlös framför mina ögon visar sig vara 18 år. Han heter Atef Yehya Ibrahim, ligger i skrivande stund i koma och kommer med största sannolikhet inte att överleva.

På andra sidan Nilen, bara en båttur bort från tårgasmolnen och de skarpa skotten, pågår de kristnas sit-in utanför statstelevisionen Maspiro. Sedan en vecka manifesterar kopter mot våldet de utsätts för, kyrkor som bränns ned och arméns medbrottsliga passivitet. Jag tänker: hur kommer det sig att det är viktigare att skydda en tom ambassad än landets kyrkor och egna invånare? Varför så stora offer för Israels skull?

Foto: Andreas Malm

Texten ovan beskriver händelserna i Kairo och i Mellanöstern söndagen den 15 maj.

Förväntningarna var höga och så även spänningen inför årets 1 maj-firandeTahrirtorget i Kairo. Inte sedan 1957 har Egypten haft en fri och oberoende landsorganisation som på 1 maj firat arbetarnas dag, men också framfört krav på bättre villkor för arbetarklassen. Den nya federationen Egyptian Federation of Independent Trade Unions, EFITU, som bildades i mars i år, hade kallat till demonstration på Tahrir och mobiliserat i flera veckors tid. Armén som tycker att det nu är nog med demonstrationer på Tahrir hade föreslagit operan här i Kairo som plats för arbetarnas manifestation – något EFITU motsatte sig. Till slut fick arbetarna tillstånd för demonstration på Tahrir från armén klockan 13.00 i går.

Redan vid lunch, strax efter zuhurbönen, började en liten skara från det nybildade Demokratiska arbetarpartiet att röra sig i ett demonstrationståg mot Tahrir från Talaat Harbtorget med slagord som ”arbetare och bönder, alla är vi egyptier”, ”arbetare, enighet” och ”ned med exploatering”. Bland dem fanns kända aktivister från Mahalla som hade åkt till Kairo för 1 maj.


På Tahrir hade inte många hunnit samlas och EFITU:s stora scen höll fortfarande på att byggas. Soldater gjorde allt för att hålla bort de små öar av människor som samlats över hela torget för att låta den tunga trafiken rulla på. Banderoller hade satts upp runt om på torget och det var lätt att röra sig mellan de olika samlingarna där tal och slagord pågick. Passagerare som satt fast i bussar lutade sig ut från bussfönstren och fick flygblad av aktivister på gatan som de sedan delade ut inne i bussarna. Kommunistpartiet marscherade runt torget med något tiotal deltagare, varav en var r:are från Göteborg. Strax bakom Arbetarpartiets samling, som hade pressats upp på trottoaren utanför snabbmatsrestaurangen Hardeys, hade det före revolutionen hemliga trotskistpartiet satt upp bokbord där de sålde sin tidning al Eshterakiye (”Socialismen”). Deras aktivister delade ut flygblad och fastnade i diskussioner med förbipasserande. En av dagens mest populära flygblad var Arbetarpartiets programförklaring och krav där de bland annat förklarar att de vill att minimilönen höjs till 1500 egyptiska pund (ca 1500 kronor), att maxlönen inte är mer än 15 gånger större än minimilönen, att privatiserade företag åternationaliseras och att arbetslösa ska ha rätt till ersättning.


Solen gassade och det var svårt att hitta skugga på torget. En aktivist var besviken över att det inte rådde enighet mellan de olika grupperna och frågade sig varför alla ska stå långt bort från varandra, utspridda på torget och ropa slagord i stället för att vara samlade och enade.


Fram emot eftermiddagen började torget fyllas på. Det blev allt svårare för bilar att komma fram och soldater dirigerade trafik. Många hade samlats runt ordföranden för skattmasarnas fria förening URETA Kamal Abu Eita. Med sin blå jeanskjorta, blå keps och den stora mustaschen såg han ut att njuta av denna dag. Mitt i sitt tal tog han fram sin mobiltelefon, satte den mot megafonen och uppmanade publiken att lyssna på en gammal kamplåt ”som vi har glömt bort eftersom den nya, ytliga musiken riktar bort vår uppmärksamhet från viktiga låtar från förr”. Han stod länge och njöt av låten innan han engagerat stämde upp i slagord som ”revolutionens legimitet är på Tahrir”, ”varken armé eller inrikesministeriet, vår legimitet är på Tahrir”, och ”var är revolutionens mål?”. Kamal Abu Eita avslutade sitt tal med att fråga premiärministern Essam Sharaf varför revolutionens mål inte uppfyllts:
– Är ett av revolutionens mål att förbjuda arbetarna från att strejka?
Ackompanjerat av en stor trumma fortsatte arbetarna att ropa slagord mot statsfacket ETUF och kräva rätten att bilda egna fackföreningar och rätten att strejka.


Egentligen skulle den stora manifestationen från scenen med tal, musik och teater komma igång klockan 16, men den ambitiöst uppbyggda scenen var inte färdig förrän klockan 18. Solen började gå ner samtidigt som fler och fler samlades framför scenen där den första talaren, ordföranden för det nybildade pensionärsfacket, höll ett kort tal. Strax efter hans tal, medan artister höll på att ställa upp mikrofoner och stolar, började en grupp unga män plötsligt ropa ”försvinn, försvinn”. EFITU-aktivister ställde sig mellan dem och scenen och försökte lugna ner dem. På scenen stod nu en av Egyptens mest framstående fackliga aktivister Kamal Abbas helt handlingsförlamad. De unga männen blev allt mer våldsamma, skrek allt högre och började kasta saker mot scenen. Folk runt mig skrek att jag skulle ta bilder på ”baltagiye” (ungefär ligister eller huliganer – definierade som grupper betalade av någon makthavare för att gå till fysiska angrepp på misshagliga). Jag och en libanesisk journalist som höll på att klämmas ihjäl slet ut oss själva ur tumultet och några sekunder senare hade de unga männen tagit scenen och börjat förstöra den och utrustningen på den.


Allt gick på tio minuter. Organisatörerna hade inte kapacitet att skydda demonstrationen och scenen. Armén som var på torget infann sig inte på scenen förrän en halvtimme efter ockupationen av den. Panikslagna tekniker började samla ihop sina saker och körde iväg utrustningen. Den omtyckta Kamal Abu Eita (ordföranden för skattmasarna) gick upp och började skrika slagord i megafonen och lade skulden på det inträffade på statsfacket ETUF och uppmanade folk att stanna kvar. Men det var för sent. Folk hade redan börjat lämna torget och ingen utrustning fanns att använda.

På kvällen talade jag med aktivister som hade varit med och organiserat 1 maj. De var inte så nedslagna som jag hade föreställt mig. När jag ringde en av dem som hade försökt skydda scenen för att se om han mådde bra passade jag på att säga hur ledsen jag var över det som hade hänt.
– Var inte det. De som har rätt blir alltid attackerade.
På frågan om han tror att attacken kommer att skrämma bort arbetare sade han bestämt ”nej”.
– Det är första gången vi firar en fri 1 maj på väldigt många år och det här är bara början på kampen. Hittills har 12 fackföreningar registrerat sig och 12 till är på väg in, bland dem oljearbetarna, transportarbetarna, möbelsnickarna – nya grupper tillkommer varje dag. Fram till oktober räknar landsorganisationen med att 3,5 miljoner arbetare kommer att vara organiserade i fria och oberoende fackföreningar. Det är mer än statsfackets 3 miljoner och deras medlemsantal bygger bara på att arbetarna i Egypten fram till revolutionen inte hade rätten att bilda fria fackföreningar och tvingades på medlemskap av statsfacket.
Jag frågar om han tror att de unga männen som förstörde firandet var betalda av statsfacket.
– Det kan vara så. Statsfackets ledare Hussein Megawer sitter ju fänglsad. Men det kan också vara krafter inom armén som såg till att vi attackerades.

Den solidartitetshälsning som metallarbetarna vid Volvo Lastvagnar, Umeå, hade skrivit hanns heller aldrig läsas upp, men kommer att publiceras i flera tidningar här. Jag länkar så fort den är publicerad.

Världsfacket ITUC fördömde i dag angreppet på arbetarna på Tahrirtorget under gårdagen. De har också en bra sammanfattning över 1 maj protester runt om i arabvärlden.

Vill du läsa mer om den egyptiska arbetarrörelsens historia under de senaste åren rekommenderar jag Per Björklunds blogg Från Kairo till världen och hans bok Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet.

Vill du veta lite mer om vad som hänt hänt här de senaste veckorna kan du också läsa den här långa analysen och den här kortisen jag skrivit till Sydsvenskan.

1 maj-firandet i Kairo tog på krafterna:

Var på en konferens i går kväll i en av Kairos arbetarklassområden, Imbaba. Människorättsaktivister och advokater hade kallat till ett möte om den egyptiska arméns arresteringar, snabbdomstolar och tortyr sedan den 25 januari.

De smala gränderna, mängder av människor och sopor ute på gatorna påminde Imbaba om mukhayam Balata i utkanterna av Nablus på Västbanken. Samma sort rikshaw som i Pakistan åkte runt och verkade vara någon sorts lokal taxi i Imbaba.

Mötet hölls hemma hos en familj, i vad som verkade vara deras vardagsrum. Alla möbler var bortburna och stolar uppradade framför en panel. I just detta område är det många familjer som blivit utsatta på ett eller annat sätt av militärens våld genom arresteringar. En advokat från Hisham Mubarak rättscenter berättade om att situationen i dag för fångar inte har förändrats jämfört med under Mubaraks regim och att militärdomstolar är oacceptabla.
– Militärdomstolar är inga rättegångar, de är charader för att utföra order från militären, sade advokaten Ahmed Rageb.

Korta, starka vittnesmål framfördes av mödrar, fäder och systrar om hur de inte hittat sina söner, döttrar, syskon efter att de gripits under olika demonstrationer och sit-in sedan den 25 januari, då revolutionen startade. Att när de väl hittat dem har de redan fått flera års fängelse och blivit torterade. Många av dem grät och sa att ingenting har förändrats sedan Mubaraks tid. En ung kvinna (bilden nedan) gick upp för att berätta om sexuella övergrepp hon utsatts för under arresten av militären.


En officer marscherade in efter en stund, sade att alla som filmade och fotograferade skulle arresteras. Började ifrågasätta konferensen och frågade deltagarna varför de drar in utländska journalister i interna affärer.
– Varför knackar ni inte på militärens dörr om ni har klagomål?
Flera av mammorna till gripna  ställde sig upp och skrek:
– Det har vi gjort. Vi har inte fått svar från er.
De fortsatte att avbryta honom, skrek att deras barn måste sättas på fri fot. Kaos utbröt. Några unga män sprang in i rummet och började kasta stolar på alla som såg ut som aktivister och journalister. Folk flydde ut genom fönstren. En aktivist från området tog oss i handen, sade ”direkt ut till vänster” och hjälpte oss att fly från en bakgatan.

Senare på kvällen kom ett pressmeddelande från Imbaba-borna där de berättade att officeren inte var från Imbaba, att de ber om ursäkt för tumulten och bjuder tillbaka aktivisterna till att fortsätta diskutera denna mycket viktiga fråga. På den här sidan sammanställer aktivister kontinuerligt arresterade sedan den 25 januari.

Splittringen bland det egyptiska folket går att ta på nu. På Tahrir verkar inte mycket hända i dag. Efter att militären rensade torget häromdagen har de planterat gräs och blommor mitt på torget och satt upp plakat med texten ”armén och folket enade”. Några aktivister sade till mig i går att det kommer nog att dröja några veckor till innan en stor demonstration äger rum på Tahrir.
– Revolutionen behöver ny energi  ”momentum”. Just nu förhörs Mubarak och hans söner är gripna. Folk är glada över det, de kommer inte att komma ut i massor just nu.

Hittills har revolutionen fått igenom krav efter krav efter styrkeuppvisningar på Tahrir. Förra fredagens krav på att Mubarak ska ställas inför rätta har i alla fall till viss del hörsammats.

De hade bestämt sig för att vara kvar på Tahrir för att sätta press bakom sina krav om att Mubarak måste ställas inför rätta och att améchefen Tantawi ska avgå, trots den repression de mötte på lördagsmorgonen då minst två demonstranter sköt ihjäl och många skadades. De var vanliga människor. Av att döma av utseende tillhörde de arbetarklassen och inga ligister som armépropogandan försökte framställa dem som. Människor som var beredda att försvara revolutionen och som har lite att förlora.

När jag kom ner vid 16-tiden till Tahrir i dag var det spänt. Mitt på torget fanns några tält och människor samlades i grupp för diskussioner. Mobilkamerorna var som vanligt ute för att filma folk som med höga röster och stora gester pratade med varandra. På gatan dirigerade aktivister trafiken och mellan bilarna fanns också grupper av människor. Jag visste inte vad som väntade, men trots att det inte var lugnt någonstans kändes det som lugnet före stormen.

Jag passerade den nedbrända bussen som stått på torget vid Qasr al Nil-bron sedan i fredags kväll.

Tittade bort mot egyptiska museet till öster och såg en hord av unga män marschera snabbt in till Tahrir. De skrek ”Barra, barra”, ut, ut. Därefter följde en större demonstration med mer folk ackompanjerad av armén – soldater och officerare till fots och några stridsvagnar längst bak i demonstrationståget. Folk ropade  ”Eed wahda” (ett slagord som var populärt de första veckorna av revolutionen och som syftar på att folket och armén hand i hand, är enade) och jag tänkte att den här armén är smart, de skickar in civila första innan de själva går in.

Plötsligt dök hundratals soldater upp från ingenstans, de slog en järnring runt mitten av rondellen där tälten stod och andra soldater sprang in och bokstavligen rensade torget på människor och tält. Det tog bara några sekunder.

Samtidigt på andra delar av torget passade militären på att arrestera aktivister. En av de hade slagits blodig i munnen och höll på att föras bort, det är killen till höger i bilden nedan. Tumult utbröt vid varje arrestering.

Innan torget var helt rensat fanns det fortfarande folk som var kritiska till armén kvar och mycket arga (första bilden bilden nedan) och diskussionerna fortsatte här och var (mannen i skägg på andra bilden här nedan var emot militärens agerande). De startade ett litet demonstrationståg som snabbt motades bort. Men de flesta på torget jublade och applåderade så fort militären gick förbi.

Det tog inte mer än en och en halvtimme för militären att rensa torget, ta bort taggtråden och barrikaderna och kalla dit renhållningen för att städa gatan. Till och med den nedbrända bussen fraktades bort. Sedan trycktes alla upp mot utkanterna av torget. I några minuter var det helt tomt med endast soldater i mitten. Sedan kom trafiken igång igen och militären fortsatte att gripa folk. Strax innan hade två feta män som påminde om säkerhetstjänsten som ville gripa mig i Pakistan börjat ställa massa frågor, så jag bestämde mig för att gå hem.


Innan jag gick hem såg jag en gammal kvinna stå och ropa ”ahsan, ahsan”, bättre, bättre till soldaterna. Lite längre bort fortsatte soldater att arrestera aktivister och demonstranter.

I dag bevittnade Tahrir kontrarevolutionärernas bokstavliga frammarsch.

Medan fredagsbönens sång ljöd från minareterna i Kairo downtown promenerade jag mig ner till Tahrirtorget i fredags, den 8 april 2011. Jag visste att det hade kallats till demonstration, och som alla andra stora demonstrationsdagar här och i andra arabländer där striden om demokrati och frihet nu står hade även denna fredag ett namn: rensningens och ansvarsskyldighetens fredag. Kravet var att den före detta presidenten Hosni Mubaraks anhängare rensas bort från statsapparaten, att han och hans familj ställs inför rätta och att de pengar de har stulit från det egyptiska folket i decennier nu betalas tillbaka.

Klockan 13 var jag inne på torget efter att ha blivit kroppsvisiterad och identifierad av en kvinna i slöja som log vänligt och sade Ahlan wa sahlan, välkommen! Jag valde att gå in från den östra ingången, precis framför det välkända egyptiska museet, eftersom köerna var lite mindre där än i andra ingångar. Direkt till vänster stod en scen med talare och en stor grupp av människor som ropade slagord. Sedan en scen till och en scen till. Ja, runtom hela torget kunde jag räkna till sammanlagt tio scener, vissa mindre, andra större.

Det första talet jag lyssnade på handlade om att ställa Mubarak inför rätta. En man hördes (men syntes inte på grund av folkmassorna) säga att folket skulle strejka och ta tillbaka Tahrirtorget ända tills Mubarak och den gamla regimen stod inför rätta. Nästa talare påminde om Egyptens exportavtal med Israel och frågade sig varför Egypten exporterar så billig gas och olja till Israel.

Från den tredje scenen hördes en ung man som visserligen kunde förstå att vissa saker tar längre tid än andra – som att sätta nya minimilöner och se till att de efterföljs – men ”hur kommer det sig att politiska fångar från Mubaraks regim fortfarande sitter inne i fängelserna?” På nästa scen stod en kvinna och talade om revolutionen och de som attackerar den:
– Den sittande regimen har fått legitimitet av oss, av revolutionen. Hur kan de attackera revolutionen och kriminalisera arbetarstrejker?

Jag gick runt storögd och kände mig glad, ja rentav lycklig! Är det så här en revolution ser ut? Kvinnor och män, gamla, unga och barn, män i stora skägg och renrakade killar, tjejer i niqab och kvinnor i tajtare kläder än jag skulle sätta på mig. Leenden överallt, musik och dans här och var. Lekande barn och föräldrar som höll dem hårt i armen så att de inte skulle komma bort i folkmassorna. Leenden, leenden och åter leenden vart jag än vände mig om. Samtidigt som gravallvarliga, politiska slagord och tal avlöste varandra.

Jag träffade Fatma, en tvåbarnsmamma som höll upp ett plakat medan en av hennes söner tejpade ihop ett annat.
– Jag är här för att tillsammans med alla andra sätta krav på den nya regeringen. Det finns fortfarande folk som sitter vid makten som har kopplingar till den gamla regimen. De måste ställas inför rätta! Deras dolda makt måste ut i ljuset. Vi måste rena staten, sade Fatma och fortsatte att berätta om den dröm hon när för sina barn:
– Jag vill att de ska leva i frihet. Att de ska ha ett hem, en utbildning, bra ekonomi. Vi har lidit så mycket under Mubaraks regim, han förstörde allt. Jag trodde aldrig att det skulle bli revolution i Egypten, men nu har vi återfått vår värdighet.

Jag vandrade vidare. Tittade på de egyptiska, tunisiska, palestinska och libyska fanorna som vajade i vinden. Tänkte: hur orkar folk vifta med flaggor i flera timmar? Såg att egyptiska medier rapporterade om att upp emot en miljon samlats på Tahrir. Guardian skrev om att det är den största demonstrationen sedan Mubarak avgick den 11 februari. Gick förbi en stor röd banderoll med vit text som löd: folket vill att den gamla regimen ställs inför rätta. Som granne hade den en annan stor banderoll som manade till en tredje intifada i Palestina. Satte mig för att ta en cigg bland niqabklädda kvinnor. Ingen verkade bry sig. Blev i några minuter vän med tioåriga Shayma som var lycklig och nyfiken.

Vandrade vidare till huvudscenen där man ropade ut att 1,5 miljoner människor nu var på torget. Nu gick det inte längre att röra sig framåt. Aktivister började hålla varandra i handen för att bilda två korridorer bland massorna – en som gick åt ena hållet och en som gick åt andra. Män pressades mot min kropp, men inte enda gång kände jag äckliga händer eller flås i nacken som jag hade gjort i trånga situationer i Pakistan.

Jag tittade upp på huvudscenen där talarna avlöste varandra. Någon viskade i mitt öra att Muslimska brödraskapets närvaro var större i dag än under andra demonstrationer på Tahrir och att de syntes mycket mer från huvudscenen.
Några som såg ut som advokater spelade upp en lång rättegång mot Mubarak och satte honom bakom lås och bom; en ung kille hade på sin en Mubarakmask och gallren var gjorda av papp. Det blev för varmt och magen kurrade. Tog mig med mycket möda ut ur trängseln och ut från Tahrir. Det kändes som att gå ut ur ett festivalområde, tillbaka till tälten för att äta lite, liksom.

Hittade ett fik på en av sidogatorna som leder in till Tahrir, en gata jag sett strider utspelas på, direktfilmat av Al Jazeera English under januari och februari. Mötte en demonstration i rörelse. På demonstranternas plakat stod att de tänker fortsätta strejka för sina rättigheter och att strejker inte är olagliga. Armén införde för några veckor sedan en lag om att strejker som stör ekonomin och ordningen är just olagliga… Jag undrade vilka strejker som då är lagliga?

Mätt och belåten återvände jag till Tahrir. Genom visiteringen igen. Fortsatte att le för mig själv och tänkte för miljonte gången på hur vackert det här är. Revolution alltså – det är som den egyptiske författaren Alaa al Aswani säger: ”Revolution förändrar människor”.

På väg in hörde jag och såg en helikopter som cirkulerade över Tahrir i flera timmar. Väl inne på Tahrir hördes den inte på grund av alla tal, slagord och sånger. Drogs till den delen av torget, nästan framför moskén, där flest Palestinafanor vajade och fann en scenen med tal enbart om Palestina. En man som verkade upprörd över att folk brydde sig mer om Palestina än om Egypten stod och skrek, folk runtom försökte lugna honom, han blev uppbjuden till scenen för att framföra sina åsikter. Efter honom talade en ung kvinna som eldade upp massorna med sitt tal och sina slagord. Jag började rysa och blev rörd till tårar. Solidaritet som jag aldrig bevittnat förut och slagord som ”Yaskot, yaskot, Israel” (ner ner Israel) och ”Wahad wahad wahad, shaab al arabiye wahad” (ett ett ett, det arabiska folket är ett).

Gick runt i trängseln. Folk lyssnade på tal, ropade slagord och hamnade i spontana diskussioner med okända. Satte mig i ett av hörnen av torget precis vid Qasr al Nil-bron där en av revolutionens viktigaste strider stod och segrar uppnåddes den 28 januari. Började tala med två skådespelare som hade hittat varandra i massorna och pratade gamla minnen. En arméofficer i röd basker och grön kamouflageuniform gick arm i arm med en demonstrant; så fort folk såg honom gick de fram och pussade officeren, kramade honom, sjöng och dansade för honom. Armén hade varnat alla militärer från att ansluta sig till folket på Tahrir – om de gjorde det skulle de ställas inför militärdomstol med anklagelsen förräderi. Ändå var flera militärer på Tahrir och senare på kvällen skulle fler soldater och officerare komma.

Såg människor som plockade upp skräp. Plötslig anslöt sig fler och fler till sysslan.

En stor demonstration gick förbi mig ut på Qasr al Nil-bron och efter ett tag förstod jag att det är demonstration till stöd för Gaza. Jag lämnade torget och frågade generat om taxichauffören kunde köra mig till den israeliska ambassaden. Väl där hade 1 000 personer samlats och alla ropade ”Al Quds rahin shohada bin malain” (till Jerusalem går vi med miljoner martyrer). Armén skyddade ambassaden med en mur av soldater och stridsvagnar. Människor som bodde i samma byggnad som den israeliska ambassaden kom ut på balkonger med Palestinaflaggor. Fler och fler anslöt sig. Massor av aktivister tog då varandra i händerna och ställde sig ute på den tvåfiliga vägen så att bilar inte skulle köra på demonstranterna. Bilarna i sin tur tutade till stöd för demonstrationen när de åkte förbi.

Men lyckan jag hade känt på fredagen skulle snart förvandlas till sorg. På lördagsmorgonen försvann leendet på mina läppar. Läste att två demonstranter dödats av armén på Tahrir när den attackerade torget mellan klockan 3 och 6 på morgonen. Gick ner och såg taggtråden runt torget. Flera tusen hade samlats och grupper av människor ropade slagord. Tahrir såg ut som en krigszon.

Ingen trafik på torget, överallt samlades människor kring någon som berättade om vad som hade hänt i natt. Att armén hade kommit in, slagit, skjutit skarpa skott och arresterat människor och de soldater och officerare som anslutit sig till Tahrir på kvällen. Stämningen var spänd. Plötsligt började folk springa från ena sidan av torget till andra.

Heta känslor överallt. Många hade kommit ner till Tahrir för att säga att militären inte hade gjort det här – de skulle aldrig vända vapen mot sina egna. Diskussioner uppstod och flera började nästan slåss med varandra innan andra kom och drog isär dem.


Allt kändes hopplöst, och Heba, en ung tjej i skrikrosa sjal sade att detta var chockerande:
– Det här är flashback från Mubaraks dagar. Många är förvirrade och förtvivlade i dag. Nu kan inte Tantawi sitta kvar.
Muhammed Tantawi är överbefälhavare för den egyptiska armén och sägs ha kopplingar till Mubarak och den förra regimen. På fredagen var det många på Tahrir som krävde Tantawis avgång.


Gick till pressyndikatet för en presskonferens kallad av en koalition med olika grupper såsom kopternas organisationer, liberalerna, Muslimska brödraskapet och vissa ungdomsgrupper. I deras gemensamma uttalande fördömde de inte militärens ageranden. De manade i stället till lugn från alla sidor och skyllde händelserna på Tahrir på kontrarevolutionärer. Tillställningen var till en början så tråkig som presskonferenser ofta är, fram tills en ung man som kommit dit från Tahrir och som var uppenbart chockad, förbannad och skakad släpptes upp på podiet. Han berättade vad som hade hänt under morgontimmarna och visade upp kulhylsor. Plötsligt utbröt kalabalik i den stora salen och alla började skrika på varandra, än en gång utbröt nästan slagsmål.

Utanför träffade jag Abd al Rahman Wahdan som hade varit på torget hela natten. Han berättade om att armén hade kommit in tre på morgonen och skjutit på dem och beskrev militären som monster, inte människor.
– Vi bestämde oss för att stanna kvar över natten eftersom vi kräver att Mubarak ställs inför rätta. Han ska inte sitta i sin villa i Sharm al Sheikh. Han ska sitta i fängelse.
– Vi kräver också att de politiska fångar som arresterades innan och efter 25 januari släpps, att vi får en civil regering och att all korruption städas undan.
Medan hans händer skakade, telefonen ringde i ett och ena cigaretten byttes mot den andra sade Abd al Rahman Wahdan att armén nu är revolutionärernas fiender.
– De gör samma sak som den gamla regimen gjorde. Revolutionen är inte över. En revolution betyder att allt förändras från grunden, men inget är förändrat än. Var är våra pengar? Varför är det Tantawi, som är Mubaraks vän, som styr det här landet? Nu hoppas vi på att de goda krafterna i armén agerar.
Han tog ett djupt andetag som inte verkade lugna honom och skrek ut:
– Jag har burit de döda genom hela denna revolution. Vi är inte rädda längre. Människor som var på Tahrir i natt är de som inte har något kvar att förlora och vi kommer att fortsätta att kämpa.


Tillbaka på Tahrir hör jag liknande vittnesmål. Jag vill stanna med de som har bestämt sig för att stanna, men är ensam kvinna och utlänning. Vid mörkrets inbrott går jag hem och följer utvecklingen på Tahrir från Twitter fram till 3. Vaknar på söndagsmorgonen till goda nyheten att det hade varit lugnt under natten. Fortfarande ingen trafik genom Tahrirtorget, som åter verkar vara i händerna på revolutionärerna.

Jag har varit på Tahrirtorget i dag! Och inte bara på torget i sig, jag har deltagit i den störta demonstrationen sedan diktatorn Hosni Mubarak störtades för snart två månader sedan.

Det var länge sedan jag kände sådan lycka och glädje i hela kroppen och själen – i dag den 8 april 2011 var nog en av de lyckligaste dagarna i hela mitt liv. Men tröttheten har tagit över kroppen just nu. Jag utlovar en full rapport om dagens demo här på bloggen i morgon lördag. Till dess ett minne från dagen, från ett av Tahrirs hörn, innan torget blev så packat att det inte gick att komma fram.