Arkiv för kategori ‘Feminism’

8 mars i Pakistan

Publicerat: 08/03/2011 i Feminism, Pakistan, Resan

Efter incidenten med de pakistanska säkerhetstjänsterna (se blogginlägget Alla torg är Tahrir) bestämde jag mig för att smälta in lite mer i den pakistanska gatubilden. I går anlände jag till staden Mardan i nordvästra delen av landet som heter Khyber Pakhtunkhwa (före detta North West Frontier Province) efter en sju timmars lång bussfärd från Lahore.

En tur till den större staden Peshawar krävdes i morse för att inhandla den traditionella Shalwa-e kamiz med tillhörande slöja som en absolut majoritet av de pakistanska kvinnorna och männen bär (männen saknar så klart slöjan och har mycket enklare form av Shalwar-e kamiz). Mardan är rätt så konservativt och till skillnad från både Lahore och Multan, de två större städer som jag hittills vistats i, bär alla kvinnor slöja på huvudet och täcker även munnen och näsan med den på gatan. Väl inne bland andra kvinnor och i vissa fall män åker den snabbt av. Har också sett en hel del burqor här – de första jag ser in real life. De ser ännu värre ut i verkligheten än på bild.

På väg till Peshawar reser sig bergen i väster som gränsar till Afghanistan. Det är disigt men två snöbeklädda toppar syns från vägen. De flesta människor i detta område tillhör den etniska gruppen Pashtuner och splittrades av den så kallade Durand linjen som surprise, surprise, britterna bestämde sig för att rita upp och dra 1893. Den största pashtunska befolkningen lever i dag i Pakistan och utgör därmed den näst största etniska gruppen i detta land uppbyggd av ett mosaiklikt mönster av etniska grupper. Den näst största gruppen finns i Afghanistan och pashtuner var den etniska grupp som in i det längsta och högst protesterade mot staten Pakistans bildande. Länge krävde de en egen stat vid namnet Pukhtoonkhwa eller Pashtunistan. Inte långt ifrån där jag befinner mig ligger den berömda Khaybar passet där människor tar sig över gränsen när situationen tillåter (när alltså strider inte rasar mellan den pakistanska militären och talibaner och när det inte regnar amerikanska droner över området).

Jag vandrade ut i min nya utstyrsel från butiken och återvände till Mardan för att delta på ett kvinnomöte för att fira den internationella kvinnodagen.


På väg till Press Club Mardan där mötet skulle hållas åkte jag förbi Labour Party Pakistans kontor i Mardan.


På ovanvåningen huserar aktivisterna från folkbildningsorganisationen Labour Education Foundation, LEF, som har starka samarbeten med bland andra Palmecentret, IF Metall och Lärarförbundet. LEF är en imponerande organisation som med hjälp av bland annat folkbildning vill framhäva arbetares rättigheter, utbildning, jämställdhet mellan könen, fred, demokrati och utveckling i Pakistan. Förutom här i Mardan har de kontor i Lahore och Karachi och har sedan sommarens översvämningar arbetat mycket med de översvämningsdrabbade. Flera av aktivister fastnade själva i mer än en vecka i vissa översvämmande områden. Just nu bygger de en skola och undervisar i den i byn Pir Sabak som jag kommer att besöka under morgondagen.

Efter att Palmecentret nominerat LEF till Silver Rosa Award som årligen delas ut av Solidar i EU parlamentet åkte LEF:s ordförande Khalid Mahmood till Bryssel för att hämta hem det silvriga priset här om dagen.

Tillsammans med Shirin med sin röda sjal och Saresh som när hon lämnar hemmet tar av sig sin svarta niqab och sätter på sig en beige sjal åkte vi till Press Club. På väggarna satte de upp banderoller med budskap om ”samma rättigheter för kvinnor som män”, ”Stoppa diskrimineringen av kvinnor” och ”Erkänn hemarbetande kvinnor”. Ungefär 100 kvinnor samlades i den nedgångna salen som stank färg trots att väggarna uppenbarligen inte målats sedan huset byggdes. Kvinnorna som alla hade slöja och några burqa var från Mardan, grannstaden Nowshera och byn Pir Sabak som översvämningen ödelade helt och håller. De är alla kvinnor som arbetar i hemmen (som till exempel sömmerskor) och med hjälp av LEF har de börjat bygga upp kooperativ och fackföreningar för att slippa bli ännu mer exploaterade och underbetalda.


Korta tal hölls av främst kvinnor med samma gemensamma nämnare: den pakistanska konstitutionen erkänner kvinnors rättigheter men det är inga politiker som implementerar dessa lagar.



Kvinnor i Pakistan har länge kämpat för sina rättigheter och 8 mars firas i så gått som alla städer. Sedan bildandet av Women Action Forum, WAF, på 1980-talet har Pakistan haft en stark och tidvis organiserad kvinnorörelse. Dess fokus har dock varierat. Under perioder av militärdiktatur och krig har fokus legat på mänskliga rättigheter och/eller afghanska flyktingars rättigheter.

De pakistanska kvinnorna firar också den egna kvinnodagen den 12 februari. Den dagen 1983 införde den före detta militärdiktatorn Zia ul-Haq misogyna lagar och kvinnor som protesterade mot dem mötte oerhörd repression på gatorna i Lahore.

Det mest akuta som kvinnorörelsen över hela landet arbetar mot i dag är ”de religiösa fanatikerna och militären” som enligt många feminister här ökat våldet i landet. Något som märks i hemmen. Under bara de senaste åren har kvinnomisshandeln ökat lavinartat. Ett annat mycket viktigt arbete är rätten till utbildning i ett land där endast 40 procent av landets kvinnor kan läsa och skriva (jämfört med 68 procent av männen), något jag själv bevittnade i dag. När några av kvinnorna skulle fylla i närvarolistan satte de sitt tumavtryck i stället för att skriva sina namn.

Jag blev ombedd att hålla ett tal igen och jag berättade rörd om vilken ära det var att få fira den internationella kvinnodagen med just dessa starka kvinnor!