Arkiv för kategori ‘Gästinlägg’

Gästinlägg av Andreas Malm:

Somliga ville att det skulle bli ett firande: för ett år sedan inträffade den egyptiska revolutionen, nu har vi fest. Det fanns till och med planer på att släppa ner karameller från militärflygplan på massorna därnere. De skrotades i all tysthet, liksom samtliga SCAF:s förberedelser för patriotiska glädjeceremonier. I stället intog folket Egyptens städer än en gång, med ny beslutsamhet att föra den ofullbordade revolutionen mot seger. För ett år sedan var det Mubarak, nu är det SCAF som måste bort. I övrigt har inte mycket ändrats.

Demonstrationerna i Kairo på årsdagen av revolutionens utbrott den 25 januari (i onsdags) var enligt vissa de största hittills under hela det revolutionära år som gått. Miljonerna pressade in mot Tahrir i en trängsel utan like. Det fortsatte på fredagen, med mindre men fortfarande jättelika marscher in mot denna 2010-talets mittpunkt, och det fortsätter även i dag, i form av små improviserade tåg och det återigen enorma tältlägret: till hälften ett festivalområde med popcornstånd och mingel, till hälften en kommandocentral där kaderaktivister surrar fast strategierna och smider planer på nästa steg.

Det är svårt att förmedla den otroliga strömkraft som flödar genom Kairos gator. Trots alla bakslag – SCAF:s semidiktatur, massarresteringarna av aktivister, Brödraskapets valseger – får man, mitt i folkvimlet, en känsla av att denna ett år gamla revolution snarare vinner än tappar i kraft. Det är en märklig upplevelse, och den inger hopp och energi för ett decennium framåt eller två.

I stället för en sammanhållen text om demonstrationerna – se Shora i dagens Sydsvenskan – eller analys av revolutionens motsättningar och möjligheter – vi återkommer senare i frågan – publicerar vi här några bilder som förhoppningsvis kan reflektera något av den mänskliga elektricitet som fortsätter att strömma genom, och ut från, Egypten. Tro inte för ett ögonblick att revolutionen var någonting som hände. Den skrivs i presens.


SCAF hade önskat sig ett firande den 25 januari: det blev den hittills största massprotesten mot SCAF, som under ett års tid gett det egyptiska folket tusen och ett skäl att resa sig mot den nygamla regimen. Här är ett.


De unga koptiska aktivisterna i Maspero Youth Movement, uppkallad efter statstelevisionens byggnad där kopter flera gånger hållit långvariga protester mot diskriminering och utsattes för en regelrätt massaker i oktober, sjunger från sin bil i demonstrationen från Shubra till Tahrir den 25 januari. De fraktar en obelisk in mot torget, med namn på revolutionens martyrer inskrivna. Nu reser sig obelisken i Tahrir-torgets mitt.


Alla 12 demonstrationer till Tahrir den 25 januari var uppkallade efter någon av årets martyrer. Tåget från Shubra, en enorm proletär stadsdel – med sina uppskattningsvis fem miljoner invånare har den fler än exempelvis hela Norge – med hög andel kopter, bar namn av Mina Daniel. Han var en ung koptisk, socialistisk aktivist, mördad i Maspero-massakern. Demonstranter bar masker med hans ansikte.


Mina Daniels ansikte på röd fana.


”Frihetens bro: revolutionens martyrer”. De som gett sina liv i kampen gör det möjligt för det egyptiska folket att ta sig över till andra sidan. Ett år gammal vibrerar revolutionen av vördnad inför martyrerna, krav på att mördarna straffas – hittills har inte en enda polis eller soldat fällts för mord på någon av de tusen demonstranter som dött under året – och, inte minst, beslutsamhet att driva kampen till sitt slut.


”Folkets dom”. Från vänster till höger: Tantawi, Mubarak, Al Adly, samtliga i galgen. Den man som i dag styr Egypten måste alltså leva med en permanent uppmaning till hans avrättning i landets symboliska centrum, Tahrir. Snacka om att de arabiska diktaturernas tradition av extrem ledarkult fått ett abrupt slut.


Permanent revolution, permanent demonstration: en av Egyptens oberoende tevekanaler splittar mellan livebild från Tahrir och såpopera.


Marschen från Giza-moskén till Tahrir i går, fredagen den 27 januri. Knappt en sekund efter att bönen var över höjdes slagorden: ”yaskot yaskot hokm el-askar”, ungefär ”ge er av, ge er av, militärrådet (SCAF)”. Tiotusentals tågade i fyra-fem timmar in mot Tahrir, utan att förlora energi eller röststyrka.

Blickarna! Skönheten!

Grymma guzar från Giza. Demonstrationen utgick från området nära Cairo University och präglades följaktligen av unga studenter och aktivister.

Marschvägen kantades av Kairos enformigt grå eller på sin höjd sandfärgade betongbunkrar, från vars innandömen familjer i mjukiskläder dök upp på balkonger och hälsade tåget med hurrarop, vinkningar, flaggviftning och segertecken. Gatans svar: ”enzil, enzil, enzil!” Kom ner!

Kairo vintage.

På killens tröja: ”yaskot hokm el askar”.

Om det är något människor i Kairo utstrålar är det självförtroende: känslan av makt att förändra framstår som ett kollektivt rus som kan ta människor var som helst.

Mosheir = marskalk = Tantawi.

Fortsatt outsinlig plakatkreativitet. Här Tantawi och Mubarak i olika former av omfamningar.

”FUCK SCAF POLICE ACAB”. Anarkoakronymen ACAB – All Cops Are Bastards – pryder hundratals väggar runtom i Kairo. Även i detta tåg gick block av ultras – i Sverige skulle de gå under namnet ”fotbollshuliganer” – som jämte vänstern varit de hårdaste gatukombattanterna under höstens strider mot SCAF.

Giza-marschen leddes av aktivister från Revolutionära Socialister, den trotskistiska kadergrupp som gått i första ledet i de egyptiska massmobiliseringarna alltsedan solidariteten med den andra intifadan 2000. RS har på senare tid utsatts för en islamistisk hetskampanj och anklagats för att planera statens förstörelse. Resultatet har hittills varit en unik medlemstillströmning. RS är starkast bland studenter, men har täta kontakter med landets fackföreningar, inte minst genom Demokratiska Arbetarpartiet. Vänsterns förmåga att växla in sin revolutionära förtruppsroll i reell politisk makt har dock hittills varit katastrofalt obefintlig. Här leder en av RS mest kända profiler, arbetaradvokaten Haitham Mohammadein, talkörerna på den långa vägen in mot Tahrir.

Kamrat Haitham in action.

Klistermärket på den här mannens tröja: RS symbol och texten ”yaskot yaskot hokm el askar, ehna shaab khat el ahmar (vi är folket, the red line)”.

Brödraskapet hade varnat för att anarkister i vendettamasker planerade att skapa kaos i Kairo: svaret blev att långt fler än tidigare satte på sig masken, denna symbol för vårens zeitgeist.

Parlamentsvalet hade kunnat bli ett slut på den revolutionära processen, men ingenting tyder nu på att så blivit fallet. Parlamentet betraktas här närmast som ännu ett föremål för revolutionär makt, som inte kommer att uträtta något av vikt utan ett bestående tryck underifrån.

Erhal yani emshi!

Den här stålmannen ledde talkörer i fem timmar.

Snart framme vid Qasr el-Nil-bron.

Qasr el-Nil: scenen för de berömda sammandrabbningarna den 28 januari, när Mubaraks poliser sköt med vattenkanoner mot bedjande demonstranter, körde in i andra, stötte emot massor av kroppar och till slut tvingades vända om. Vägen till Tahrir låg fri.

Framme på Tahrir inträffade något mycket intressant. Den tiotusenhövdade massan exploderade av ilska framför Muslimska Brödraskapets scen, öste flaskor och stenar mot Bröderna, vrålade ”förrädare” och ”gå ner”, försökte sabotera högtalarsystemet, höjde föraktets skosulor och gjorde allt för att överrösta talarna. Brödraskapets oförlåtliga synd i Tahrirs ögon var 1.) att fira i stället för att fortsätta revolutionen, 2.) att försöka dränka anti-SCAF-slagorden i Koransång på extremt hög ljudnivå, 3.) att ha ingått en allians med SCAF, och 4.) att, i största allmänhet, sätta sina egna maktintressen före revolutionen. Attacken mot Brödraskapets scen var alltså inte primärt ett uttryck för sekulär anti-islamism – även om den fanns väl företrädd också – utan en motsättning mellan de som är nöjda med revolutionens resultat och de som vill ha mer. Det var första gången Brödraskapet blev så öppet angripna av så ursinniga folkmassor. Styrkeförhållandena må vara ogynnsamma – i praktiken kommer Brödraskapet att kontrollera parlamentet de närmsta åren – men det inger hopp att de revolutionära energierna tar sikte på detta opportunismens och den praktiska kontrarevolutionens mäktigaste parti.

Ilskan mot Ikhwan var nästan chockerande vanartig: till och med när Bröderna och deras allierade imamer bad om respekt för islam flödade föraktet, flaskorna, fuck you-signalerna.

Mina Daniel igen. Observera att mängder av muslimer bär honom som mask. Tahrirs ande lever: även som antisekterism.

Betydelsen av sociala medier och ny teknologi kan diskuteras i oändlighet – jag tycker personligen att exempelvis Paul Mason överdriver deras betydelse i den annars enastående briljanta Why It’s Kicking Off Everywhere – men det råder ingen tvekan om att Kairos multitud använder dem till att dokumentera sitt liv utan avbrott.

”Jag är revolutionens flicka. Revolutionen kommer inte att dö. Revolutionärerna kommer inte att dö.”

Text och foto: Andreas Malm

Gästinlägg av Andreas Malm:

Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.

Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.

Det föll väl ut. Trots relativt diffusa krav – snabbare rättegångar för familjen Mubarak, frihet åt alla gripna aktivister, stopp för militärdomstolar, avveckling av undantagslagar, en rad andra reformer för att nedmontera den gamla regimapparaten – samlades drygt 100 000 på Tahrir-torget och nästan lika många i Alexandria enligt våra källor där; demonstrationer hölls även i Suez, Luxor, Aswan och på flera andra platser. De aktivister vi har talat med är mycket nöjda. Fredagens massdemonstrationer gjorde en sak solklar för den egyptiska allmänheten: islamisterna har nu ställt sig i direkt motsättning till den revolutionära processen, som i stället drivs vidare av de sekulära krafterna ensamma. (Se även denna artikel mer läsning)

Vänstern har här en central närvaro. En av de många scenerna på Tahrir i går tillhörde den Socialistiska Folkalliansen, en koalition av främst vänsteraktivister och intellektuella, många av dem före detta medlemmar i det nu svårt misskrediterade officiella vänsterpartiet Tagammu. Nära dem rörde sig aktivisterna från Revolutionära Socialister (RS). De tillhör den trotskistiska strömningen International Socialist Tendency, vars mest kända ansikte är brittiska Socialist Workers Party  (SWP), det största partiet till vänster om Labour. Flera av våra bästa vänner här i Egypten tillhör RS; andra är hang-arounds. Vi är djupt imponerade av deras arbete. RS är ett rent kaderparti, som fram till Mubaraks fall opererade underjordiskt, med ständiga gripanden och förföljelse från underrättelsetjänsterna; fram tills nyligen räknades deras medlemmar bara i några hundra. Men deras kvalitativa roll har in i denna dag vida överstigit deras kvantitet.

Från och med de propalestinska demonstrationerna efter den andra intifadans utbrott år 2000, via antikrigsrörelsen 2003, till Kifayas demokratimanifestationer 2005 – de kampcykler som röjde vägen för 2011 – drev RS en konsekvent masslinje i samarbete med islamister, nationalister och liberaler. I synnerhet var de direkt avgörande för att överbrygga den tidigare avgrundsdjupa klyftan mellan vänstern och Brödraskapet. Det kan låta motsägelsefullt att se detta som en politisk förtjänst, med tanke på den roll Brödraskapet spelar i detta ögonblick, men då bortser man från revolutionens dynamiska logik: en revolution är ett historiskt förlopp med olika faser som tarvar skilda strategier. Mubarak hade knappast fallit utan medverkan från Brödraskapet. Det var en allegyptisk koalition som genomförde revolutionens första fas i januari-februari, och vägen dit röjdes under det föregående decenniet, när RS bröt med den antiislamistiska politik som drevs av Tagammu (liksom även Kommunistpartiet). Under paroller om försvar av sekulära värden allierade sig Tagammu under 1990-talet med Mubarak-regimen mot islamisterna, och förlorade därmed all oppositionell trovärdighet. Det var en förödande strategi. RS tillämpade i stället den nyligen bortgångne SWP-ideologen Chris Harmans paroll ”ibland med islamisterna, aldrig med regimen”. De försvarade Brödraskapets aktivister mot Mubarak när denne kastade dem i sina fängelsehålor, samarbetade om solidaritetsdemonstrationer på universiteten och etablerade det förtroende som utmynnade i att de två grupperna kunde bygga upp Tahrir i samarbete med en hel flora av andra strömningar.

Två enkla bevis för RS nyckelposition i ungdomsrörelsen heter Gigi Ibrahim och Hossam el-Hamalawy. Båda hörde till de allra mest citerade och uppmärksammade bloggarna/twittrarna under januarirevolutionen. Gigi Ibrahim blev en smärre världskändis när Time Magazine satte henne på sitt omslag som en frontfigur för den revolutionära generationen och Vanity Fair hyllade den bildsköna trotskisten; hennes twitterflöden följdes av tiotusentals. Hossam el-Hamalawy hade redan tidigare lånats in av Al-Jazeera English som expertkommentator, citerades nu regelmässigt av New York Times och användes för Q&A-chatt om revolutionen av Washington Times. Det är oklart i vilken grad sådana världsmedia var medvetna om att det var revolutionära marxister de lyfte fram, men RS inflytande på Tahrir har naturligtvis inte undgått mer initierade observatörer. Vi känner dem som unga kvinnor och män – få är över 40 år, fler runt 20 – med självlysande engagemang, ödmjuk attityd, marxistisk beläsenhet, självuppoffrande heltidsaktivism och revolutionär idealism. Vi ser ingenting av den sekterism som ofta präglar SWP; tvärtom har RS hela tiden arbetat tillsammans med andra grupper, synbarligen utan försök att ta över dem. Det är precis så här ett kaderparti ska fungera: som ett kärl av erfarenheter och kommunikation, där aktivister samlas för att stärka sig själva så att de kan stärka de breda rörelserna. Ut ur kärlet rinner en strömning som enbart har sitt värde i sin förmåga att få andra krafter att lyfta.

RS allra viktigaste funktion har således varit att fungera som kurirer och spindlar i nätet i organiseringen av strejker och fackföreningar alltsedan textilarbetarstrejkerna i Mahalla 2006. De spelar denna roll med briljans även nu, när oberoende fack växer fram överallt. Sedan Mubaraks fall har RS följt idén om den permanenta revolutionen, eller som el-Hamalawy skrev i ett uppmärksammat blogginlägg – läs det i sin helhet här – den tolfte februari: ”Ockupationen av Tahrir-torget kommer nu att avslutas. Men vi måste ta Tahrir till fabrikerna. När revolutionen fortsätter är det ofrånkomligt att en klasspolarisering äger rum. Vi får inte sluta här… Vi håller nyckeln till hela regionens befrielse, inte bara Egyptens… Framåt med den permanenta revolutionen, som ger makt till folket genom direkt demokrati underifrån…” Ett led i denna strategi är att bygga upp en proletär klassmakt i form av Hizb al-Amali al-Demokratie, det Demokratiska Arbetarpartiet. Det lanserar sig som just den genuint proletära kraften, i motsats till de intellektuella – i Sverige skulle skällsordet kanske vara ”rödvinsvänstern”, men här dricker man som bekant inte rödvin – i Socialistiska Folkalliansen. Vissa inom RS är dock tveksamma till detta partibygge, som de menar borde ske först efter att starka fackföreningar byggts upp; somliga RS-aktivister väljer därför att inte gå in i partiet, men det förefaller inte vara en potentiell splittringsfråga. Både RS och Arbetarpartiet riktar i alla händelser det mesta av sin energi på att bygga fackföreningarna.

Däremot tycks det oss som att Arbetarpartiet har vissa arbetaristiska tendenser. Det väljer medvetet att inte delta i demonstrationer som dem i går, för att i stället helt koncentrera sig på facklig politik. Det betyder att revolutionen i sin redan klassiska form – massdemonstrationer på centrala torg efter fredagsbönen – lämnas i händerna på Alliansen, liberalerna och nationalisterna. Kampen mellan de sekulära och islamisterna handlar till stor del om vem som bäst representerar revolutionens ideal, och det förefaller vara ett strategiskt misstag av Arbetarpartiet att ställa sig vid sidan om, för att bara koncentrera sig på fabrikerna. RS deltar dock i högsta grad, och var som vanligt drivande i att organisera gårdagens demonstrationer. Folk på Tahrir slet deras tidning ”Socialisten” ur händerna på dem.

Det allt överskuggande hotet kommer dock, i det här läget, inte från borgare i abstrakt allmänhet, utan från islamisterna. Den permanenta revolutionens konkreta dynamik i Egypten yttrar sig i att RS och övriga progressiva krafter nu tar strid mot Brödraskapet, som sedan Mubaraks fall entydigt ställt sig på militärstyrets sida och motsatt sig alla nya revolutionära initiativ. Risken är överhängande att Brödraskapet och salafiterna – med öppet eller dolt stöd av militärstyret och vissa NDP-rester – vinner parlamentsvalet i september. För att förhindra en sådan kontrarevolutionär seger, med potentiellt förödande konsekvenser, måste de sekulära grupperna hinna ena sig, organisera sig, bli kända av väljarkåren, slå rot i den egyptiska landsbygden och slumstäderna och presentera program som slår an i de breda lagren. Det är en oerhörd utmaning, med tanke på att Brödraskapet och salafiterna haft decennier på sig att göra allt detta: när Anwar Sadat inledde Egyptens högersvängning med nyliberalism och fredsavtal med sionismen på 1970-talet tog han dem till hjälp för att slå ner vänstern. Allt sedan dess har de levt i en märklig oppositionssymbios med regimen. I dag är de kontrarevolutionens stomme, som mycket väl kan ta över landet i höst, och för att det inte ska ske kan vänstern och liberalerna tvingas ingå allians i valet. Vissa RS-aktivister viskar redan om att det är nödvändigt. Det sker de facto på gatorna redan nu, i demonstrationer som dem i går: RS-aktivisterna förhandlar med de liberala grupperna (exempelvis Muhammed el-Baradeis anhängare) om vilka krav som ska resas, hur demonstrationerna ska organiseras och så vidare – medan islamisterna manar till bojkott. Revolutionen rör sig oavbrutet, med skiftande frontlinjer och strategier. Fler bakslag kommer att komma, men gårdagens demonstrationer var en framstöt i rätt riktning.

Text och foto: Andreas Malm