Arkiv för kategori ‘Iran’

Samma slitna uttryck i ansiktet. Samma ivriga berättarlus om de vidriga förhållandena. Samma utstrålning av stolthet.

Det är inte mycket som skiljer de iranska tegelbruksarbetarna från de pakistanska. Flashback från en stad i nordvästra Iran i november 2004 rullar förbi i mitt inre under vår korta pratstund. Det går inte att se dessa människor utifrån etnicitet eller kön. Klasstillhörigheten, och den speciella stolthet som jag bara har sett hos arbetare, är det mest påtagliga.

De är fem stycken tegelbruksarbetare, en av dem facklig ledare. Jag får hela tiden påminna mig själv att jag sitter i Lahore, Pakistan och inte i Iran. Mansoora är den enda kvinnan i sällskapet. Hennes djupblåa sjal med de stora vita blommorna slinker återkommande ner för ena axeln när hon engagerat gestikulerar med händerna som för att förstärka orden, som om hennes berättelse inte var vidrig nog.

Manssora är änka och har två små barn. Hon behöver inte ens berätta det, jag vet redan hur det går till på tegelbruk: lön betalas ut enligt ackord. Och den bittra sanningen är att fler tegelstenar blir tillverkade om barnen också arbetar.

Men Mansoora berättar det som gör så ont att höra.
– Min man är död, vad ska jag göra? Jag och barnen måste arbeta.
För 1 000 tegelstenar ska en tegelstensarbetare få 500 pakistanska rupiers (ca 45 kronor) enligt den av regeringen satta minimilönen. Eller fem rupiers per tegelsten. Tillsammans med sina barn lyckas Mansoora tillverka 600 tegelstenar varje dag.
– Men jag får inte ens så mycket betalt som minimilönen. De ger mig 300 rupiers för 600 tegelstenar.
Eller två rupiers per tegelsten. Kanske för att hon är ensamstående kvinna. I Iran, liksom i Pakistan, arbetar förvisso hela familjer med det tunga yrket, men det är bara mannen som har arbetskontrakt med förmannen eller företaget.

Baba Jan, en äldre man som inte kan vara en dag yngre än 70 år, berättar argt vidare:
– När jag blev sjuk frågade jag om jag kunde få ekonomisk hjälp. Men de vägrade och sa att min sjukdom inte hade med de att göra och att jag fick klara mig själv.

Majoriteten av tegelbruksarbetarna i Iran är kurder. ”Eftersom vi står längst ner på samhällsstegen är det vi som får ta de jobben”, som en kurdisk tegelbruksarbetare berättade för mig och Andreas Malm under vår reportageresa till Iran som resulterade i den här bilagan och den här boken på svenska och den här boken på engelska. Då, november 2004, berättade ”Kommunard”, en mager man med insjunkna kinderna, om hur deras boendesituation såg ut.
– Vår boendesituation är ohållbar! Under säsongen blir det som stora läger vid bruken, det finns ingen hygien och inget rinnande vatten.

I dag, februari 2011, tar Mansoora exakt samma ord i munnen:
– Vi har inget vatten, inga toaletter och ingen hygien.

Men en sak skiljer dem åt. Till skillnad från de iranska får de pakistanska tegelbruksarbetarna organisera sig i fria fackföreningar. Och berättar den fackliga ledaren med de grova händerna:
– På de tegelbruk där det inte finns en fackförening här i Pakistan är lönen mycket sämre än de där arbetarna är organiserade.

Annonser