Arkiv för kategori ‘Klimatflyktingar’

Den här bloggen har legat nere länge. Den uppkom en gång i tiden när jag begav mig ut i världen för att undersöka hur det ligger till med klimatförändringar och migration. Finns det klimatflyktingar? Finns de i dag, eller kommer de att finnas i framtiden? Omvägar genom Mellanösterns revolutioner och många skrivmånader senare har bloggen och resorna resulterat i boken Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld (bilden till höger) som släpps om några veckor. Mer om boken kan du läsa här. Där kan du också beställa den.

Tack till alla som har följt min resor genom en varmare värld. Kanske kommer bloggen igång igen under en annan resa. Men tills dess kan ni följa mig på shoraesmailian.com för att läsa texter och artiklar.

Och skulle ni ha lust att komma på releasefest inträffar den måndagen den 5 november kl 18–23 på Roxy (Nytorget 6, Stockholm). Då är ni välkomna att fira att boken äntligen släpps! Jag och Magnus Linton samtalar om kaosklimatet och flyktingströmmarna. Musik från skivor och kanske också en hemlig live-gäst.  Och boken kommer förstås att finnas till försäljning på plats. För att göra er lite mer nyfikna kan ni läsa baksidestexten här nedan redan nu!
/Shora

Ur askan– Om människor på flykt i en varmare värld

Översvämning i Pakistan, torka på Afrikas horn, ett Arktis som smälter bort … De extrema väderhändelserna löper som ett flimmer genom nyhetsrapporteringen. Bakom dem finns ansikten. Redan nutvingas människor lämna sina hem, men oftast befinner de sig så långt bort att vi inte ser dem. I Ur askan kommer vi nära 2010-talets klimatflyktingar. Vi får möta Alia som såg en flodvåg slita med sig två barn men lyckades rädda sin egen son. Um Abdullah trivs bäst när hon får vara ute och skörda tillsammans med sin make och sina barn, men familjens mark hotas av det obönhörligen stigande havet. Jilo vandrade i en och en halv månad från sin by till ett slumområde för att undkomma torkan som ödelade mark, dödade djur och skapade svåra konflikter mellan grupper.

Vem blir klimatflykting? Vem bär ansvaret? Och vem ska ta emot dem som flyr? I personliga reportage från Pakistan, Egypten och Kenya skildrar Shora Esmailian individerna bakom de människoströmmar som rullar genom en värld under uppvärmning.

Annonser

För elva år sedan såg de inget annat alternativ än att fly sitt fädernesland. De lämnade torka och svält från Magady in till stadens utkanter.

De tio massajfamiljer som nu lever invid en skogsdunge, inte långt ifrån Nairobis största slumområde Kibera, kan inte fullt ut leva det nomadiska liv som massajer gjort i hundratals år, men de försöker. Just när jag är på besök är några av kvinnorna ute med korna och några pojkar vallar får och getter.
Jag bjuds in att sätta mig i skuggan, undan solens allra varmaste strålar. Barn med köttbitar i händerna samlas nyfikna omkring oss medan fåglarna sjunger.
– Till skillnad från andra massajer som vi känner i Nairobi har vi en god relation till markägaren. Många massajer har blivit vräkta, men så fort vår markägare vill bygga på eller sälja delar av marken flyttar vi på oss. Om vi hade pengar skulle vi köpa loss en bit mark för att leva på den, säger klanens överhuvud Parsoloi Wuala som denna dag är den enda av männen som har på sig den traditionella massajutstyrseln.


År 2000, efter en lång period av torka, började de sin 14 dagars vandring mot huvudstaden. Vid starten hade Parsoloi Wuala 2000 boskap. Väl framme i Nairobi hade endast fem överlevt.
– När vi lämnade vårt hem var det så varmt och torrt. Nästan alla mina djur dog på vägen, på grund av att den långa och torra färden. Djuren slickade på den torra jorden hela tiden utan att hitta något att äta.
Det var männen som tog beslut om att migrera: kvinnorna var inte delaktiga.
– En dag så var vi här, vi hade inte mycket att säga till om det. Och nej, vi tycker inte om att vara uteslutna från beslutsprocessen, men vad ska vi göra?, frågar sig Paulina Narukugera medan hon ammar sitt barn.


Familjerna skulle stanna tillfälligt, bara tills regnen kom. Då skulle de återvända. Men väl i staden märkte de att tillgången till skolor och sjukvård var mycket bättre.
– I vår by åt barnen bara en gång om dagen på grund av bland annat torka. Att vandra till närmaste sjukhus tog tre dagar. Barnen kunde inte börja skolan förrän sent, eftersom det var så långt att gå till skolan, säger James Mpaake som har vit skjorta och ett traditionellt massajbälte på sig, och fortsätter:
– Här äter våra barn två, ibland tre gånger om dagen och de kan gå till skolan som inte ligger så långt härifrån.
Kimanisho Wala (bilden nedan) som står intill med sitt 10 månaders barn i famnen nickar instämmande.
– Vi drömmer om att våra barn ska få en utbildning, en bra utbildning så att de kan leva ett bättre liv än vad vi gör.
Vid varje lov skickar familjerna sina barn tillbaka till det ursprungliga hemmet för att de ska umgås med andra massajer och lära sig de speciella traditionerna; alla vuxna önskar att barnen ska bära massajernas kultur och livsstil vidare.


Varje gång markägaren säger till och familjerna måste flytta på sig river de sina manyata – de traditionella husen som kvinnorna bygger av träpinnar, lera och kodynga (bilden nedan). Det är också kvinnorna som bygger upp dem på den nya platsen, samtidigt som de har hand om alla hushållssysslor, barnen, mjölkningen och vallandet av korna.
– Vi hugger inte ner träden när vi ska bygga våra hus, vi tar pinnar som redan ligger eller bryter loss några pinnar från ett träd, säger Paulina Narukugera.
– Eftersom vi lever av skogen tar vi hand om den och gör allt för att bevara den. Vi vet att ett nedhugget träd tar 20 år att växa upp igen.  Och om det inte finns skog förstörs marken och våra djur har inget gräs att beta på. Vi är rädda om skogen, vårt sätt att leva är hållbart, förklarar James Mpaake.


Jag undrar om de inte saknar sitt nomadiska liv, som ungefär en miljon massajer lever i gränslandet mellan södra Kenya och norra Tanzania.
– När det regnar saknar vi det, men inte när det är torka, säger Paulina Narukugera.

De korta regnen som årligen ska falla över Östra Afrika nådde Kenya i oktober i år. De stora dropparna förvandlade Nairobi till en grön huvudstad. Dammet har till viss del lagt sig, jorden återfått sin järnröda nyans och de små skogsarealer som finns kvar är återigen lummiga (den extrema avskogningen har lämnat endast tre procent av landet ursprungliga skogar kvar). Men på många håll var regnen förödande. Stora delar av Kenya svämmades över då den torra och skryngkliga marken inte kunde absorbera så mycket vatten på en och samma gång. Broar sköljdes bort och tusentals människor blev hemlösa. Enligt Röda korset har så många som 40 000 människor drabbats av översvämningar. Nu varnar hjälporganisationer för att koleran kan spridas snabbt i och med översvämningar.
– Vi vet inte längre vad som är korta regn och vad som är långa regn, säger en taxichaufför och berättar att även Nairobi drabbades av smärre översvämningar.

De långa regnen, som skulle ha kommit i mars till juni, var just de som uteblev och den värsta torkan på 60 år bredde ut sig över Afrikas horn tidigare i år. 13 miljoner människor drabbades av torkan och hundratusentals somalier flydde till grannlandet Kenya och flyktinglägret Dadaab. Det är livets ironi att dessa fattiga, utsatta människor med minst marginaler än en gång skulle behöva flytta på sig. Som en av de mest trångbodda områdena drabbades just Dadaab av översvämningar. På sina håll fick folk flytta på sina tält undan vattenmassorna i lägret.

Själv har jag redan tillbringat en vecka i Nairobi. Intensiva skrivveckor innan resan gjorde att jag knappt hann förbereda mig för Kenya. Men första veckan i Nairobi försvann med en blinkning. Jag har hunnit få kontakter i slumområden som Kibera och Mathare. Till det senare har många från norra Kenya och södra Etiopen flytt undan torkan i år. Susan, en äldre kvinna som av de yngre aktivisterna kallas ”mother” då hon utstrålar sådan pondus, ska försöka få familjer att ställa upp på intervju.
– Men det blir inte lätt, folk som kommer från landsbygden, speciellt i norr, är mycket rädda. Många av dem saknar papper trots att de är kenyanska medborgare. De är rädda att bli utslängda från Mathare och tillbakaskickade till torkan, säger Susan över några pannkakor och sött te på ett fik i närheten av Mathare.

När några nyvunna vänner berättar att hela norra, nordvästra och nordöstra Kenya i folkmun kallas ”Somalia” eftersom de delarna ända sedan befrielsen från britterna 1964 varit så ignorerade och bortprioriterade av regeringen förstår jag varför familjer skulle vara rädda för att prata med en utlänning.

ps. De korta regnen verkar inte vara över helt och hållet. I lördags förvandlades himlen från klar sol till skyfall, bara sådär. Bilden nedan är tagen från mitt rum på hostelet jag bor på. ds.

Det finns många anledningar till att det snart är 2 månader sedan den här bloggen uppdaterades. Den största anledningen är intensivt fältarbete.

I början av juni lossnade allt äntligen i Egypten vad gäller min forskning kring klimatförändringar och migration. Äntligen fick jag tag på en bra översättare och en chaufför som kunde ta mig varje dag från Alexandria till Nildeltat, Egyptens brödkorg.

Det gick segt i början. I ett revolutionärt tillstånd som det i Egypten fungerar inte allt som det ska. Forskare och myndigheter är inte på plats, ingen – och då menar jag verkligen ingen – svarar på mejl och det är sällan någon väljer att svara på ett okänt nummer i mobilen. Samtidigt är människor extra misstänksamma mot någon utifrån: vem är du? Vad vill du? Hur hittade du oss?, och så vidare.

Jag var också tvungen, tror jag, att åka till stora delar av deltat för att förstå deltats ekologiska system och alla problem de står inför, på grund av såväl den globala uppvärmningen som lokala belastningar. För det är inte bara havet som stiger och hotar att skölja över deltat under detta sekel (se filmklippet nedan); själva Nildeltat sjunker på grund av den Höga dammen i Aswan. När inte sediment får flyta fritt från floden till havet och när de säsongmässiga översvämningarna kontrolleras och uteblir sjunker deltat – samtidigt som havet stiger.

Men efter många veckors intensiva studier, en mycket tålmodig chaufför och dito översättare är jag nu åter i Sverige med sammanlagt 20 intervjuer från Pakistan och 50 från Egypten. Familjen Halawani tog de sista dagarna i deltat emot mig med öppen famn och delade med sig av allt från oro till drömmar till tomater.

Syrien kom jag inte iväg till, av många anledningar. Och så länge situationen ser ut som den gör i Syrien är det ingen bra idé för mig att åka dit. Ett tredje land i Syd, en tredje problematik som orsakas av den globala uppvärmningen får bli ett projekt senare i år.

Till Benghazi i Libyen åkte jag en sväng innan jag tog farväl av alla kära i Egypten, som jag redan saknar enormt mycket. Mer om det jag såg i Libyen kan du läsa i mina artiklar på min hemsida.

 

Det tär på kroppen att jobba och resa konstant i en månad utan längre perioder av sömn. Och som ett brev på posten kom förkylningen för fyra dagar sedan.

Är tillbaka i Lahore efter nästan två veckor i Karachi och den sydliga provinsen Sindh. Vistelsen där var delvis produktiv. Det som var mindre bra var den usla översättningen. Pakistan är till bredden fylld med olika etniska grupper och språk och det har varit en kamp att hitta någon som både kan bra engelska och det lokala språket. Till min glädje fick jag en bra översättare under en dag i tältlägret Tent City i Musharraf Colony i utkanten av Karachi. Barakat som kunde urdu, engelska och sindhi och var ismailit (en gren av shiaislam) gjorde ett fantastiskt arbete och svettades konstant liksom jag i det varma tältet under det tre timmar långa besöket.

Sämre gick det med översättning i byn Gaber Machi där jag spenderade dagen med en familj som bor bara två kilometer från den mäktiga Indusfloden (bilden nedan) och som förlorade allt när översvämningen slukade i sig deras mark, hus och ägodelar. Byn ligger i hjärtat av Sindh, utanför staden Moro, ungefär sex timmars bussfärd från Karachi.

För att få intervjua kvinnorna i en familj har jag varit tvungen att ha med mig kvinnliga översättare som kan det lokala språket. Varken Shama eller Fatima som var mina översättare i Gaber Machi kunde så bra engelska, men med hjälp av dem lyckades vi skapa en stämning och en tillit som fick flera personer från Nasibas (bilden nedan) familj att berätta ingående för mig om vad som hände när översvämningen kom, hur de hade det precis efter och vad de tänker om livet nu. 

Nasiba är bonde. Hon äger ingen mark eftersom hon är fattig, så för 30-50 procent av skörden arbetar hon och hennes man på en feodalherres mark, som det kallas här. De har två söner som båda är gifta och sammanlagt sju barnbarn. En av dem som fortfarande saknar namn föddes bara fem dagar innan mitt besök.
Den numera fyrbarnsmamman Sanam gick redan runt och jobbade med att laga mat och ta hand om alla sina barn.
– Hon är mycket stark, sade Nasiba om sin svärdotter apropå att hon var uppe på benen så snart efter förlossningen som skedde i hemmet.

Nasiba och hennes familj förlorade allt när översvämningen kom. Det enda hon fick med sig var några av sina djur och bodde i tält i över tre månader innan de kunder återvända hem för att fortsätta bo i tält under några månader till. Hon vittnar om nästan 15 års torka, ceremonier de brukade ha i Indus ära och hur de bad om regn. När översvämningen kom bröts skyddsbarriären och marken deras hus stod på sjönk som sten hela fem meter. Där nere, i diket, där hennes hus en gång stod, går det inte att bygga ett nytt eftersom det är så lerigt och en ny översvämning lätt skulle skada huset igen, säger Nasiba och pekar på den gamla marken. Det nya huset som innehåller två rum är byggt på randen till diket.

Nasiba berättar samtidigt som hennes svärdöttrar och barnbarn fyller i. Iram som är sju år klagar på att hon saknar sina två dockor – de försvann med vattnet. En melodi hörs och Iram får fem rupiers av sin farmor, tar sin treåriga syster Saira i famnen och springer barfota ner för kullen.
– Vi har inte ens en kiosk här i byn sen översvämningen. Varje dag kommer en motorcykel med glass och godis som barnen kan köpa, säger Nasiba.

Om Nasiba, hennes familj och vad som hände med dem under och efter översvämningen kommer jag att skriva om i min kommande bok.

Dagen innan jag besökte Nasibas familj hamnade jag hos en stor grupp shiamuslimska kvinnor när jag var ute och vandrade i en by utanför Moro. De bjöd in mig, visade mig tältet som var donerat av Iran och krävde det obligatoriska gruppfotot. Att hänga med massa kvinnor ger mig alltid styrka, även om vi inte förstår varandra fullt ut!

 

Slängdes in på ett bröllop när jag landade i Karachi för några dagar sen och var tvungen att som på bröllopet i Lahore gå upp och ta bild med bruden och brudgummen efter att brudens bror insisterat i en halvtimme. Han är en facklig aktivist som fick sparken från sitt jobb på det halvstatliga telekommunikationsföretaget PTCL på grund av sin fackliga aktivism. Bristen på vegetarisk mat gjorde att jag i stället satte i mig massa sötsaker i respekt för gästvänligheten.

Bor hos en underbar familj med mamma, pappa (som är socialist) och fyra barn i åldrarna 15 till tre som knappt låter mig jobba. En gång i halvtimmen kommer de in och frågar om jag har jobbat klart de dagar jag har suttit hemma och skrivit. Men de är jättecharmiga och det är kul att ha så mycket liv omkring sig. Igår kväll fick jag äran att bjuda hela familjen och en annan kamrat – Khalid – på middag på det iranska årets första dag. Barnen ville hemskt gärna gå på barbeque och jag fick äntligen beställa Palak panir som till min stora besvikelse var lite spenat, fem ostbitar och otroligt mycket chili. Drömmen om Palak panir kvarstår! Innan middagen passade vi på att åka ner till stranden. På bilden nedan är hela familjen. Från vänster: Khalid (LEF:s ordförande) som är på besök från Lahore, pappa Naser, Ali 13 år, Zoya 3 år, Momel 15 år, Zeinab 11 år och mamma Rani. Otroligt fin familj som jag kommer att sakna mycket!

Hamn- och megastaden Karachi är hem för över 15 miljoner människor med en sjuhelvetes trafik (jag har varit med om den andra trafikolycka här i Karachi, den första var i Mardan). Häromdagen tog det mig en och en halvtimme att åka från västra sidan av staden till norra och större delen av tiden var vi stillastående i diverse bilköer. Det är vår här, växterna är gröna och staden har en hel del palmer. På dagarna är det just nu 40 grader celsius med 30 procent luftfuktighet, svetten rinner konstant när man är utomhus.

Dagarna har varit intensiva här. Jag har hunnit vara i ett tältläger ”Tent City”, Tältstaden, i Musharraf Colony i utkanten av staden tre gånger för intervjuer. Jag har där blivit rörd till tårar av den otroligt vidriga situationen människor tvingas leva i, människor som verkligen inte har någon som helst skuld till den globala uppvärmningen, men är de första att drabbas. När jag var där häromdagen och satt och svettades i ett tält under min tre timmars intervju med en familj gjorde jag klart för dem att jag inte kunde äta i den här värmen när de frågade om jag ville ha lunch. Det var en ursäkt för att slippa äta av deras mat som inte ens räcker till dem. De får en matranson för en månad som räcker i två veckor… Jag försökte stå på mig när de kom med grytan och det typiska brödet här i Pakistan. De insisterade och sade:
– Vi har inte råd att använda så mycket smör och steker aldrig brödet i smör, men eftersom du är vår gäst har vi gjort det för dig.
Jag kunde inte annat än att äta med tårar i ögonen.

Trots att de är offer är de inte handfallna. Människorna i det 6 000 personers stora lägret har organiserat sig och valt fram representanter i en 12 personers stor kommitté som kämpar för de boendes rättigheter. Här nedan är bild på ordföranden Gulshar Kosa som berättar om hur han med familj flydde undan översvämningarna från deras hemby Alai baksh kosa först upp till ett berg för att sedan ta sig till Karachi.

Har också åkt till byn Sajawel två timmar utanför Karachi där LEF har hjälp till att bygga upp husen. Otroligt vacker by precis vid Indusfloden, nu med färdigbyggda lerhus. Frågan är hur det kommer att gå om det blir kraftiga monsunregn i området igen.

Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.

Hann med ett kort besök på en fredskonferens för fred mellan Indien och Pakistan där fredsaktivister från båda länder deltog och diskuterade sina krav och vikten av att få igång fredssamtalen igen.

Dessutom har jag varit en sväng i Baluchistan och staden Habb för att besöka helvetet på jorden: fartygsskrotning. Jag intervjuade fackligt aktiva arbetare om deras situation. Att komma in på fartygsskrotningen var som att stiga in i orchernas värld.  Längre blogginlägg om allt detta kommer senare!

 

Inkognito, med en stor blå, genomskinlig chador, kom jag igenom alla 20 vägspärrar in till den vackraste provinsen i Pakistan: Swat – dalen som utlänningar inte får besöka enligt den pakistanska militären. Området som med sina höga berg, stora floder och rena luft innan 11 september 2001 brukade vara en tillflyktsort för storstadspakistanier under somrarna är nu hårt bevakad av den pakistanska militären. Spåren av strider mellan talibaner och militären syns längst med vägen; sönderbombade hus, pakistanska flaggan målad på alla hus och affärer efter påtryckningar från militären och familjers oro  att skicka sina döttrar till skolan på grund av alla sprängningar av flickskolor utförda av talibaner.

Resan utgick från den ganska så närliggande staden Mardan i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen och fortsatte till en början genom en slingrig väg upp i bergen som påminde om Jadeye Chaloos – vägen mellan Teheran till den nordliga hamnstaden Chaloos. Två timmar in på färden öppnade sig dalen, invaggad av berg på alla sidor. Swat är vackrare än ord kan beskriva. Förra sommarens vandring i Kebnekaise framstod som att bestiga en kulle jämfört med Swats ståtliga och vitklädda berg.

Såhär års, medan snön fortfarande vilar på bergstopparna, är Swatfloden nästan helt uttorkad, så uttorkad att fordon kan åka igenom vissa delar av flodbädden som är grå och stenig. Längst med den improviserade vägen står grönsaksförsäljare med sina stora kärror och i närheten har de hittat en liten källa att tvätta grönsakerna i.

Swatfloden som har sin upprinnelse i Hindukush, ett bergsmassiv på nästan 10 mil som sträcker sig från Afghanistan till norra Pakistan, rinner längre ner i bland annat Kabulfloden. Stora delar av Pakistans färskvatten har sin källa i dessa berg.


Inne i dalen breder vete- och risfälten ut sig och fruktträden har börjat blomma. Allt detta sköljdes bort under förra sommarens översvämning efter en veckas intensiva monsunregn och de is och snömassor bergen släppte ifrån sig.

Blir bjuden på lunch hos en familj i byn Matan. Huset som är byggt av lera och tegel har två ingångar: en för kvinnor och en för män. Familjens tre äldre döttrar springer omkring och förbereder lunchen. De diskar med minimalt lite vatten och eldar med ved för att laga en vegetarisk gryta bestående av potatis, ärtor, morötter och tomater. Utsikten är berget vid namnet ”Spincer” – den vithövdade.

Åker vidare till ett läger vid vägen och träffar kvinnor från byn Kuray som bara ligger några kilometer härifrån. En bäbis på max två månader (två bilder ner) sätts i händerna på mig – hon föddes här i lägret som nu är rivningshotat.


Militären vill inte längre ha folk boendes på marken som påstås vara till för ett skolbygge, något som klingar dubbelmoral efter att ha sett vilket tillstånd det pakistanska utbildningsväsendet är i, i synnerhet i Swat. Kvinnorna visar runt i de få kvadratmeter som inrymmer ett rum, kök och en liten gård för ved och höns som också har ett utedass i pakistansk stil. Så här bra har det inte alltid sett ut berättar de. Omsorgsfullt har de rätat ut leran på väggarna och pyntat huset under de åtta månader de bott i lägret. Dessa människor har inget att återvända till – blir de utslängda av militären kommer de att bo på gatan.


Aisha, en ogift och mycket vacker kvinna som tror att hon är runt 30 år tar mig till sin by för att visa verkligheten. Hon bodde i utkanten av den lilla byn Kuray med sin bror och hans familj precis vid Swatfloden. De fick en varning och flydde snabbt med alla barnen, ett beslut som räddade livet på dem.
– Huset var byggt av min pappa och min bror. Vi är fattiga och ägde inte guld och hade inga pengar. Men det vi hade var värdefullt för oss. Jag hann inte få med mig någonting, inte ens de få minnen jag hade kvar från mina döda föräldrar, säger hon medan tårarna tränger fram från de ljusbruna ögonen.

I generationer har de varit bönder, men sedan hennes föräldrar dog har hennes bror arbetat som daglönare för att kunna försörja familjen. Och Aisha har sytt kläder för att få in lite pengar.
– Nu har vi ingenting. Och som daglönare vet man aldrig hur mycket pengar man får, så vi har inte råd att hyra ett hus och inga pengar till att bygga ett hus. Och hade vi pengar så vet jag inte var vi skulle bygga huset, säger Aisha medan hon pekar på var hennes hus stod innan juli 2010.

Jag tittar ut och förstår inte, Aisha pekar på flodbädden. Hon säger det jag befarar: översvämningen drog inte bara med sig hus utan även marken. Vi står på randen till flodbädden. Där inne, flera hundra meter från där vi står, bakom träden stod Aishas hus. Jag tittar runt och tillbaka på byn och ser förödelsen: jordskredet som vittnar om hur kraftig floden var och hur mycket den tog med sig.

Mer om Aisha får du läsa i min bok som kommer ut 2012.

ps. Runtresande, alldeles för få timmar på ett dygn, trötthet och frustration över dåliga översättare har varit anledningen till det lågfrekventa bloggandet på sistone. Var i Swat för över tio dagar sen. Är i Sindh nu och ska försöka blogga lite oftare. ds.

Biltutan på den lilla minibussen är numera hes och mina anteckningar är svåra att uttyda på grund av all skakning under den flera timmar långa färden. Vägarna i byarna utanför Muzaffargarh i södra Punjab är fortfarande inte uppbyggda efter förra sommarens översvämning.


Stora, fylliga mangoträd kantrar vägen till en början innan de blir avlösta av djupgröna vetefält och kilometer efter kilometer sockerrör. Det är skördetid och lastbilar och traktorer som är fyllda på både höjden och bredden med sockerrör rullar långsamt på vägarna. När de rullar genom de mindre städerna springer barnen vid sidan av lastbilarna för att sno åt sig ett sockerrör och suger på den som en jätteklubba.

Till en början är det svårt att föreställa sig en översvämning i detta område. Floden Chenab är inte ens till häften fylld i början av mars. Men stora tältläger och temporära lådhus donerade av diverse biståndsorganisationer påminner om den stora katastrofen. Faktum är att detta område inte brukar svämma över under de årliga monsunregnen mellan juni till augusti. Men förra året ödelade översvämningarna liv, egendom, mat, fält och skördar i landets hittills största naturkatastrof.

Efter 13 års torka utan rikligt regn och nästan helt uttorkade floder kom så de häftiga monsunen. Muzzafagarh och byarna i dess närhet är belägna mellan Indus- och Chenabfloden. De dryga 40 kilometrarna till Indus har gjort att bönder här inte behövt förbereda sig för översvämningar till skillnad från bönder som lever i närheten av floder och som lärt sig hur de ska hantera översvämningar: de bygger husen på höjder och odlar sockerrör som är mer tåliga mot översvämningar än till exempel vete.

Nasim som arbetar för NGO:n Pattan sitter med mig där bak och slår nästan i huvudet när bilen åker upp och ner på lerhögar som här kallas vägar. Hon har på sig de traditionella kläderna, Shalwar-e Kamiz, som de flesta kvinnor bär i Pakistan. Den går i rosa toner och också hennes solglasögon och ögonskugga. Vi är på väg till byn Taar Poor och Nasim ska ha möte med kvinnorna – en workshop i empowerment och delaktighet i beslutsfattande när nu familjerna ska börja bygga upp sina hus igen. Några symaskiner lastas också på minibussen. Pattan delar ut dem till kvinnor som förlorat sina symaskiner som de tidigare kunde tjäna pengar med.

Innan vi lämnar Multan ska hon ta ut pengar på First Women Bank. Vem som helst kan ha ett konto på banken, men endast kvinnor är anställda.

Det kryllar av kvinnor och barn på mötet i byn och alla berättar att kvinnor drabbades värst under översvämningarna eftersom det är de som har hand om hem, familj och barn.
– Det var svårt för oss, mycket svårt. Speciellt livet i lägren. Och vi var speciellt tvungna att ta hand om våra yngre döttrar i lägren så att inget hände dem och att de inte trakasserades, säger en kvinna i vit sjal.
– Men våra män litar mer på oss nu och vi är mer delaktiga. De såg hur starka vi var under katastrofen, vi kvinnor var faktiskt starkast, säger en annan kvinna i svart niqab.

Byborna flydde 35–40 kilometer till fots från Taar Poor när översvämningen nådde dem och bodde i tältläger. Redan efter några veckor, när vattnet hade runnit bort, återvände de men bor fortfarande i tält. Det enda som står upp av de flesta hus är fasaden och tälten är resta innanför ytterväggen där rummen, köken och toaletterna en gång stod. Djur trängs ihop med människor.

Ingen har råd att bygga upp sina hus. Regeringen har gett varje familj 25 000 rupiers (drygt 2 000 kronor), men de räcker inte till att ens bygga ett rum. För att få ut dessa pengar ska du dessutom ha det så kallade Watan Card (översätts ungefär Landskort) och för att få det ska du kunna identifiera dig med id-kort. Många förlorade sina id-kort i översvämningen och ännu fler här på landet har inte registrerat sig någonsin. De sitter nu i en rävsax och får alltså inte del av regeringens lilla bidrag.

Alla jag möter är arga på regeringen. I det här området hade översvämningen kunnat undvikas om de stora markägarna, eller ”feodalklassen” som bönderna här kallar dem, inte hade omdirigerat vattnet från Indus genom de mindre floderna för att rädda sina åkermarker där nästan inga lever.
– This is a man made flood, säger de flesta.

Detta är en översvämning skapad av människan.

Mohammed Baksh ser ut att vara över 80 år, men insisterar på att han är 40. På sig har han traditionella bondekläder för den här trakten och två olika sandaler på fötterna. Han visar mig fasaden på sitt hus och bjuder in mig till baksidan genom en dörr som faller ner med en stor duns när han försöker öppna den. Innanför sitter hans fru Mai Karimo som knappt kan gå och har en enda tand i munnen. Hon klagar över att hon är sjuk och behöver medicin, men ingen vård går att få här i närheten. Hon, liksom hennes man är ledsna och bor hos släktingar i tält.
– Vi måste gå 10 kilometer för att komma hit varje dag, men jag gör det. För det här är min mark. Vi väntar på att någon ska bygga upp vårt hus. Vi är inte glada, säger hon samtidigt som Mohammed Baksh fyller i.

Vi åker till nästa by, och nästa by. Samma historier och öden över allt. Och samma samlingar för att berätta om feodalklassen och regeringens skuld till katastrofen.


Alla vill prata och berätta om sin situation. Så fort jag stoppar någon samlas tiotals bybor runtom och har sina historier. Och jag bevittnar en fattigdom jag aldrig sett i hela mitt liv.

 

Jag befinner mig i den delen av världen där de globala energiklyftorna känns in på bara skinnet. I den här delen av världen, i periferin, är strömavbrott en del av vardagen. Jag tänder ljuset på skrivbordet för andra gången i dag och går ut för att ta en cigg. Stjärnorna som täcker hela den klara himlen lyser starkt i Byn Bhadar Poor, några kilometer norr om Multan.

I en värld med globala energiklyftor fortsätter länder i centrum att bränna av mer och mer fossila bränslen och släppa ut koldioxid i atmosfären, medan människor i länder som Pakistan drabbas av översvämningar och förlorar hem och uppehälle.

Den nukleära nationen lider av energibrist sägs det, och måste därför ransonera. Det räcker med att titta på bilden nedan för att se vilka som brukar mest energi i världen. En pedagogisk bild som humanekologen Alf Hornborg brukar hänvisa till.

Just den här byn drabbades av översvämningarna förra sommaren. Med bara 15 kilometer till floden var det oundvikligt när monsunen blev så kraftig som den blev. Efter 13 års torka kom plötsligt skyfallen och byn svämmade över. I natt ska jag sova på NGO:n Pattan som bland annat hjälpte de översvämningsdrabbade här i södra Punjab. I morgon ska jag följa med några aktivister från Pattan till staden Muzzafagarh beläget mellan Indusfloden och Chenabfloden och en av de värst drabbade platserna.


Tidigare under dagen, efter att jag hade checkat ut från den kristna centret passade jag på att prata med några aktivister på den kristna NGO:n Justice and Peace Commission i Multan som också har arbetat med de översvämningsdrabbade. Men de har en mycket större verksamhet än så. Sedan 2008, när Pakistans president Yousaf Raza Gillani upphävde förbudet mot fackföreningar och studentföreningar, har de hjälpt till att organisera fem fackföreningar bland Multans 76 000 tegelbruksarbetare. Stämningen var låg även där på grund av mordet på den kristna ministern Shahbaz Bhatti i går.

Dock har de två senaste dagarna varit något frustrerande då jag inte känner att jag har varit tillräckligt produktiv. Sedan i förmiddags har inte mycket hänt. Så jag tog en promenad i Puttans vackra trädgård som omringas av en lermur. Det var just hus byggda i detta material som sköljdes bort av översvämningarna. Under några timmar roade jag mig med att fotografera våren här med allt från blommor och växter till djur och fåglar. Först här nedan vetefält.

Vetefält

Trädgårdens avloppssystem.

Våren är här!

Bougainvillen blommar redan i mars!

Tänkte på min vän Foad när jag såg den här herrelösa hunden.

Och vidare på mina käraste Elisabeth och Magnus när jag såg de här.

Det är fortfarande varmare utomhus än inomhus…

26 timmar efter att jag startade min resa i Åkeshov, Stockholm var jag framme på mitt hostel i Lahore i går kväll. Hostelet drivs av organisationen ASR Resource Center – Institute of Women’s Studies Lahore och ligger i Gulberg-området vilket är ganska centralt. Jag verkar vara den enda gästen här och mitt sällskap är vaktmästaren Razzaq, hans fru Rihana och fem barn som bor på övervåningen. Min totalt bristande urdu (jag får fram några ord som är samma som persiska) och Razzaqs engelska ordförråd som inte sträcker sig till mer än tio gör det tyvärr svårt att kommunicera om djupare saker än tiden för frukosten och elavbrott.

I eftermiddags, på väg hem från ett bröllop på ett lyxhotell, öppnade sig himlen och hagel stora som pingisbollar föll ner samtidigt som blixtrar sken upp den rosafärgade solnedgångshimlen och åskan dånade i över en timme. Väl tillbaka på hostelet räknade jag tvångsmässigt blixtarnas avstånd till en kilometer.

Elen gick mitt i detta bloggande och den höga musiken från grannhuset försvann under två timmar för att nu komma igång igen.

För att göra en mycket lång historia mycket, mycket kort:
Pakistan har en lång historia som sträcker sig ända till 2500 f kr. Då beboddes området av Indusfolket. Med de fem miljoner människor som bodde här mellan 2500-1500 f kr växte ett av världens första civilisationer fram runt Indusfloden som rinner genom hela Pakistan, från norr till sönder. Samma flod som sommaren 2010 skulle komma att ödelägga miljontals människors liv i landets värsta naturkatastrof sedan den bildades 1947.

Många imperier har kommit och gått i området, bland dem Mongolera som var ett av tre imperier som lyckades ha hela subkontinenten under sitt styre. Det första området som de brittiska imperialisterna lyckades kolonisera fullt ut av det nuvarande Pakistan var Sindh-provinsen i söder. Året var 1843 och koloniseringen fortsatte, delstat för delstat. Men inte utan motstånd: 1857 års folkliga uppror sägs ha tvingat britterna till vissa eftergifter. Men det skulle dröja till 1885 för muslimer och hinduer att organisera sig tillsammans i det så kallade Indiska kongresspartiet för att sätta press på britterna. Till en början var muslimer och hinduer eniga i sin strävan efter befrielse. Även efter Muslimska förbundets bildande 1905 ingick de en pakt med sina indiska motsvarigheter om att kräva förändringar i konstitutionen utan större resultat.

Rödskjorterörelsen, 20 månaders långa strejker och arbetaruppror över religionsgränserna till trots bestämde sig britterna för att ge upp subkontinenten på sina villkor. Ett förslag från han som skulle komma att bli Pakistans grundare, advokaten Mohammed Ali Jinnah eller Quaid-iAzam (den store ledare), fångade kolonisatörernas intressen: en stat för Indiens muslimska befolkning (ja, inte alla så klart eftersom de inte skulle få plats, men en stat med majoriteten muslimer). Kartorna togs fram och på äkta imperialistmaner ritades sträck som delade storindien till Västpakistan, Östpakistan (nuvarande Bangladesh) och Indien.

Den 14 augusti 1947 var det dags. Den moderna historiens största massmigration ägde rum under delningen av Indien och Pakistan. Över åtta miljoner människor beräknas ha lämnat hus och hem, nära och kära i den mer eller mindre tvångsförflyttning det innebar för de flesta. Vissa hann bara låsa dörren innan de flydde i panik. Nyckeln var det enda de fick med sig.

Många kom aldrig fram. Muslimer, hinduer och sikher mördades på vägarna och de fullproppade tågen. Ingen har de exakta siffrorna, men upp emot en miljon människor beräknas ha dött 1947. ”En tragedi föds” är orden den pakistansk-brittiske författaren Tariq Ali tilldelat Pakistans födelse i sin fantastiska bok över landets historia Pakistan – mellan diktatur och korruption (Ordfront 2010).

Migrationsforskning har lärt oss en sak: miljontals fattiga, svarta människor kommer inte att invadera Europa. Den absoluta majoriteten av migrationen i världen sker till närområden från migranternas ursprungliga hem. Och de flesta återvänder hem när det går efter till exempel en naturkatastrof. Men vad händer med migrationsflöden och människors liv när det inte finns något kvar att återvända till? Vad händer när havet slukar marken under dina fötter? Vad händer när så mycket saltvatten sköljs över jordbruksmark att det blir obrukbart? Och vad händer när öknen breder ut sig som mattor över mark som en gång i tiden gick att odla mat på?

Det är dessa ämnen som ockuperar mina tankar för tillfället och som jag ska försöka söka svar på under min resa. Om världen bevittnade den största migrationen i modern tid när Indien och Pakistan delades, vad kommer att hända med människors liv nästa gång Indusfloden svämmar över såsom den gjorde 2010? 20 miljoner människor beräknas ha drabbats av översvämningarna den sommaren, två miljoner är fortfarande flyktingar.