Arkiv för kategori ‘Migration’

Den här bloggen har legat nere länge. Den uppkom en gång i tiden när jag begav mig ut i världen för att undersöka hur det ligger till med klimatförändringar och migration. Finns det klimatflyktingar? Finns de i dag, eller kommer de att finnas i framtiden? Omvägar genom Mellanösterns revolutioner och många skrivmånader senare har bloggen och resorna resulterat i boken Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld (bilden till höger) som släpps om några veckor. Mer om boken kan du läsa här. Där kan du också beställa den.

Tack till alla som har följt min resor genom en varmare värld. Kanske kommer bloggen igång igen under en annan resa. Men tills dess kan ni följa mig på shoraesmailian.com för att läsa texter och artiklar.

Och skulle ni ha lust att komma på releasefest inträffar den måndagen den 5 november kl 18–23 på Roxy (Nytorget 6, Stockholm). Då är ni välkomna att fira att boken äntligen släpps! Jag och Magnus Linton samtalar om kaosklimatet och flyktingströmmarna. Musik från skivor och kanske också en hemlig live-gäst.  Och boken kommer förstås att finnas till försäljning på plats. För att göra er lite mer nyfikna kan ni läsa baksidestexten här nedan redan nu!
/Shora

Ur askan– Om människor på flykt i en varmare värld

Översvämning i Pakistan, torka på Afrikas horn, ett Arktis som smälter bort … De extrema väderhändelserna löper som ett flimmer genom nyhetsrapporteringen. Bakom dem finns ansikten. Redan nutvingas människor lämna sina hem, men oftast befinner de sig så långt bort att vi inte ser dem. I Ur askan kommer vi nära 2010-talets klimatflyktingar. Vi får möta Alia som såg en flodvåg slita med sig två barn men lyckades rädda sin egen son. Um Abdullah trivs bäst när hon får vara ute och skörda tillsammans med sin make och sina barn, men familjens mark hotas av det obönhörligen stigande havet. Jilo vandrade i en och en halv månad från sin by till ett slumområde för att undkomma torkan som ödelade mark, dödade djur och skapade svåra konflikter mellan grupper.

Vem blir klimatflykting? Vem bär ansvaret? Och vem ska ta emot dem som flyr? I personliga reportage från Pakistan, Egypten och Kenya skildrar Shora Esmailian individerna bakom de människoströmmar som rullar genom en värld under uppvärmning.

För elva år sedan såg de inget annat alternativ än att fly sitt fädernesland. De lämnade torka och svält från Magady in till stadens utkanter.

De tio massajfamiljer som nu lever invid en skogsdunge, inte långt ifrån Nairobis största slumområde Kibera, kan inte fullt ut leva det nomadiska liv som massajer gjort i hundratals år, men de försöker. Just när jag är på besök är några av kvinnorna ute med korna och några pojkar vallar får och getter.
Jag bjuds in att sätta mig i skuggan, undan solens allra varmaste strålar. Barn med köttbitar i händerna samlas nyfikna omkring oss medan fåglarna sjunger.
– Till skillnad från andra massajer som vi känner i Nairobi har vi en god relation till markägaren. Många massajer har blivit vräkta, men så fort vår markägare vill bygga på eller sälja delar av marken flyttar vi på oss. Om vi hade pengar skulle vi köpa loss en bit mark för att leva på den, säger klanens överhuvud Parsoloi Wuala som denna dag är den enda av männen som har på sig den traditionella massajutstyrseln.


År 2000, efter en lång period av torka, började de sin 14 dagars vandring mot huvudstaden. Vid starten hade Parsoloi Wuala 2000 boskap. Väl framme i Nairobi hade endast fem överlevt.
– När vi lämnade vårt hem var det så varmt och torrt. Nästan alla mina djur dog på vägen, på grund av att den långa och torra färden. Djuren slickade på den torra jorden hela tiden utan att hitta något att äta.
Det var männen som tog beslut om att migrera: kvinnorna var inte delaktiga.
– En dag så var vi här, vi hade inte mycket att säga till om det. Och nej, vi tycker inte om att vara uteslutna från beslutsprocessen, men vad ska vi göra?, frågar sig Paulina Narukugera medan hon ammar sitt barn.


Familjerna skulle stanna tillfälligt, bara tills regnen kom. Då skulle de återvända. Men väl i staden märkte de att tillgången till skolor och sjukvård var mycket bättre.
– I vår by åt barnen bara en gång om dagen på grund av bland annat torka. Att vandra till närmaste sjukhus tog tre dagar. Barnen kunde inte börja skolan förrän sent, eftersom det var så långt att gå till skolan, säger James Mpaake som har vit skjorta och ett traditionellt massajbälte på sig, och fortsätter:
– Här äter våra barn två, ibland tre gånger om dagen och de kan gå till skolan som inte ligger så långt härifrån.
Kimanisho Wala (bilden nedan) som står intill med sitt 10 månaders barn i famnen nickar instämmande.
– Vi drömmer om att våra barn ska få en utbildning, en bra utbildning så att de kan leva ett bättre liv än vad vi gör.
Vid varje lov skickar familjerna sina barn tillbaka till det ursprungliga hemmet för att de ska umgås med andra massajer och lära sig de speciella traditionerna; alla vuxna önskar att barnen ska bära massajernas kultur och livsstil vidare.


Varje gång markägaren säger till och familjerna måste flytta på sig river de sina manyata – de traditionella husen som kvinnorna bygger av träpinnar, lera och kodynga (bilden nedan). Det är också kvinnorna som bygger upp dem på den nya platsen, samtidigt som de har hand om alla hushållssysslor, barnen, mjölkningen och vallandet av korna.
– Vi hugger inte ner träden när vi ska bygga våra hus, vi tar pinnar som redan ligger eller bryter loss några pinnar från ett träd, säger Paulina Narukugera.
– Eftersom vi lever av skogen tar vi hand om den och gör allt för att bevara den. Vi vet att ett nedhugget träd tar 20 år att växa upp igen.  Och om det inte finns skog förstörs marken och våra djur har inget gräs att beta på. Vi är rädda om skogen, vårt sätt att leva är hållbart, förklarar James Mpaake.


Jag undrar om de inte saknar sitt nomadiska liv, som ungefär en miljon massajer lever i gränslandet mellan södra Kenya och norra Tanzania.
– När det regnar saknar vi det, men inte när det är torka, säger Paulina Narukugera.

Tusentals har samlats utanför den första israeliska ambassad som etablerades i arabvärlden, den i Kairo. Tårgasen som poliserna skjuter in i massan är det som får den fredliga men arga demonstrationen att brytas upp. Det är youm al Nakba, eller ”dagen för katastrofen” år 1948, då Israel bildades och 750 000 palestinier fördrevs från sina hem. Däck sätts i brand och de hundratals demonstranter som inte flyr scenen börjar kasta sten och hälla vatten över tårgasen. Längst fram står unga män med Palestinaflaggor i ena handen och stenar i andra. En kvinna i niqab med handväskan hängd runt halsen plockar upp en stor sten och försöker dela den i två innan hon kastar den. En medelåldersman med portfölj skyddar huvudet medan även han hivar sten mot poliserna.

Många av de tusentals demonstranterna i Kairo har i två dagar försökt ta sig fram till gränsen till Gaza, men blockerats av den egyptiska armén. Människor i Egypten och i Jordanien förhindras av sina egna att komma fram till Palestinas gräns, men i Syrien och Libanon lyckas palestinier och aktivister.

Söndagen den 15 maj 2011 blir därmed ett historiskt datum i den palestinska flyktingkampen: för första gången någonsin tågar tiotusentals flyktingar tillbaka mot sitt hemland, och dussintals når in. En ung flykting tar sig ända fram till sin hemstad Jaffa innan han grips av israelisk polis. Längs vapenstilleståndslinjerna mot Libanon och Syrien skjuter den israeliska armén ihjäl minst 13 palestinier.

Så har den arabiska våren slutgiltigt nått Palestina: folkmassor kräver sina grundläggande rättigheter och bemöts med övervåld. Grundläggande rättigheter? Enligt FN:s resolution 194, proklamerad i december 1948 och bekräftad varje år sedan dess, har alla palestinska flyktingar rätt att återvända till sina hem.

Men den israeliska regeringen svarar på Nakba-marscherna med att hävda sin rätt att försvara landets gränser. Den glömmer att nämna att Israel är den enda nationalstat i världen som inte definierat sina gränser: de är en fråga om styrkeförhållanden. Nu har obeväpnade flyktingar visat att de kan ta sig över gränserna, på sin långa väg hem.

Bakom polismuren i statsdelen Giza i Kario där den israeliska ambassaden ligger har armén placerat ut soldater. En stridsvagn är parkerad framför det tiovåningshöga bostadshuset där den sedan revolutionen tomma ambassaden är inhyst högst upp. En ung kvinna sticker upp lök under näsan på mig mitt i tårgasmolnet. Skott och rikoschetter dånar omkring oss och plötsligt faller en ung man. Han bärs bort, blodig i hela ansiktet, förbi mig och in i en bil. Hans kropp är livlös och det mörkröda blodet från huvudet lämnar ett droppspår efter sig.

Aktivister visar upp tårgastuber ”made in USA” och skarp ammunition. Demonstrationen är en del av den regionala massprotesten, men här lyfts särskilda krav: att Egypten ska stänga ambassaden och bryta de diplomatiska förbindelserna med Israel. Vreden är stor mot att Mubarakregimen i decennier agerat knähund åt staten Israel. Det senaste egyptiska brottet mot palestinierna är deltagandet i blockaden av Gaza; många revolutionärer har tagit för givet att den nya regimen ska ändra politik. Mycket riktigt har utrikesminister Nabil el-Araby lovat att den egyptiska gränsen till Gaza ska öppnas. Ett annat krav från revolutionsveckorna var att Egypten ska sluta exportera billig naturgas till Israel: nu aviseras omförhandling av priset.

Men plötsligt har Arabförbundet valt samme Nabil el-Araby till sin ordförande. Revolutionsaktivister från höger till vänster protesterar och ber honom stanna: som ordförande för Arabförbundet, hävdar de, kommer den radikale el-Araby att avväpnas. Som fortsatt utrikesminister för Egypten hade hans politik antagligen fått mer konkreta resultat och maktbalansen i Mellanöstern kanske ruckats en aning. Nu står Egypten utan klar utrikespolitik igen.

Söndagsnattens strid i Kairo, som rinner över till lördagens tidiga timmar, resulterar i 353 skadade och 168 arresterade av militärpolis, bland dem den kända bloggaren och twittraren Tarek Shalaby. Den unga mannen som bärs bort blodig och livlös framför mina ögon visar sig vara 18 år. Han heter Atef Yehya Ibrahim, ligger i skrivande stund i koma och kommer med största sannolikhet inte att överleva.

På andra sidan Nilen, bara en båttur bort från tårgasmolnen och de skarpa skotten, pågår de kristnas sit-in utanför statstelevisionen Maspiro. Sedan en vecka manifesterar kopter mot våldet de utsätts för, kyrkor som bränns ned och arméns medbrottsliga passivitet. Jag tänker: hur kommer det sig att det är viktigare att skydda en tom ambassad än landets kyrkor och egna invånare? Varför så stora offer för Israels skull?

Foto: Andreas Malm

Texten ovan beskriver händelserna i Kairo och i Mellanöstern söndagen den 15 maj.

Det tär på kroppen att jobba och resa konstant i en månad utan längre perioder av sömn. Och som ett brev på posten kom förkylningen för fyra dagar sedan.

Är tillbaka i Lahore efter nästan två veckor i Karachi och den sydliga provinsen Sindh. Vistelsen där var delvis produktiv. Det som var mindre bra var den usla översättningen. Pakistan är till bredden fylld med olika etniska grupper och språk och det har varit en kamp att hitta någon som både kan bra engelska och det lokala språket. Till min glädje fick jag en bra översättare under en dag i tältlägret Tent City i Musharraf Colony i utkanten av Karachi. Barakat som kunde urdu, engelska och sindhi och var ismailit (en gren av shiaislam) gjorde ett fantastiskt arbete och svettades konstant liksom jag i det varma tältet under det tre timmar långa besöket.

Sämre gick det med översättning i byn Gaber Machi där jag spenderade dagen med en familj som bor bara två kilometer från den mäktiga Indusfloden (bilden nedan) och som förlorade allt när översvämningen slukade i sig deras mark, hus och ägodelar. Byn ligger i hjärtat av Sindh, utanför staden Moro, ungefär sex timmars bussfärd från Karachi.

För att få intervjua kvinnorna i en familj har jag varit tvungen att ha med mig kvinnliga översättare som kan det lokala språket. Varken Shama eller Fatima som var mina översättare i Gaber Machi kunde så bra engelska, men med hjälp av dem lyckades vi skapa en stämning och en tillit som fick flera personer från Nasibas (bilden nedan) familj att berätta ingående för mig om vad som hände när översvämningen kom, hur de hade det precis efter och vad de tänker om livet nu. 

Nasiba är bonde. Hon äger ingen mark eftersom hon är fattig, så för 30-50 procent av skörden arbetar hon och hennes man på en feodalherres mark, som det kallas här. De har två söner som båda är gifta och sammanlagt sju barnbarn. En av dem som fortfarande saknar namn föddes bara fem dagar innan mitt besök.
Den numera fyrbarnsmamman Sanam gick redan runt och jobbade med att laga mat och ta hand om alla sina barn.
– Hon är mycket stark, sade Nasiba om sin svärdotter apropå att hon var uppe på benen så snart efter förlossningen som skedde i hemmet.

Nasiba och hennes familj förlorade allt när översvämningen kom. Det enda hon fick med sig var några av sina djur och bodde i tält i över tre månader innan de kunder återvända hem för att fortsätta bo i tält under några månader till. Hon vittnar om nästan 15 års torka, ceremonier de brukade ha i Indus ära och hur de bad om regn. När översvämningen kom bröts skyddsbarriären och marken deras hus stod på sjönk som sten hela fem meter. Där nere, i diket, där hennes hus en gång stod, går det inte att bygga ett nytt eftersom det är så lerigt och en ny översvämning lätt skulle skada huset igen, säger Nasiba och pekar på den gamla marken. Det nya huset som innehåller två rum är byggt på randen till diket.

Nasiba berättar samtidigt som hennes svärdöttrar och barnbarn fyller i. Iram som är sju år klagar på att hon saknar sina två dockor – de försvann med vattnet. En melodi hörs och Iram får fem rupiers av sin farmor, tar sin treåriga syster Saira i famnen och springer barfota ner för kullen.
– Vi har inte ens en kiosk här i byn sen översvämningen. Varje dag kommer en motorcykel med glass och godis som barnen kan köpa, säger Nasiba.

Om Nasiba, hennes familj och vad som hände med dem under och efter översvämningen kommer jag att skriva om i min kommande bok.

Dagen innan jag besökte Nasibas familj hamnade jag hos en stor grupp shiamuslimska kvinnor när jag var ute och vandrade i en by utanför Moro. De bjöd in mig, visade mig tältet som var donerat av Iran och krävde det obligatoriska gruppfotot. Att hänga med massa kvinnor ger mig alltid styrka, även om vi inte förstår varandra fullt ut!

 

Slängdes in på ett bröllop när jag landade i Karachi för några dagar sen och var tvungen att som på bröllopet i Lahore gå upp och ta bild med bruden och brudgummen efter att brudens bror insisterat i en halvtimme. Han är en facklig aktivist som fick sparken från sitt jobb på det halvstatliga telekommunikationsföretaget PTCL på grund av sin fackliga aktivism. Bristen på vegetarisk mat gjorde att jag i stället satte i mig massa sötsaker i respekt för gästvänligheten.

Bor hos en underbar familj med mamma, pappa (som är socialist) och fyra barn i åldrarna 15 till tre som knappt låter mig jobba. En gång i halvtimmen kommer de in och frågar om jag har jobbat klart de dagar jag har suttit hemma och skrivit. Men de är jättecharmiga och det är kul att ha så mycket liv omkring sig. Igår kväll fick jag äran att bjuda hela familjen och en annan kamrat – Khalid – på middag på det iranska årets första dag. Barnen ville hemskt gärna gå på barbeque och jag fick äntligen beställa Palak panir som till min stora besvikelse var lite spenat, fem ostbitar och otroligt mycket chili. Drömmen om Palak panir kvarstår! Innan middagen passade vi på att åka ner till stranden. På bilden nedan är hela familjen. Från vänster: Khalid (LEF:s ordförande) som är på besök från Lahore, pappa Naser, Ali 13 år, Zoya 3 år, Momel 15 år, Zeinab 11 år och mamma Rani. Otroligt fin familj som jag kommer att sakna mycket!

Hamn- och megastaden Karachi är hem för över 15 miljoner människor med en sjuhelvetes trafik (jag har varit med om den andra trafikolycka här i Karachi, den första var i Mardan). Häromdagen tog det mig en och en halvtimme att åka från västra sidan av staden till norra och större delen av tiden var vi stillastående i diverse bilköer. Det är vår här, växterna är gröna och staden har en hel del palmer. På dagarna är det just nu 40 grader celsius med 30 procent luftfuktighet, svetten rinner konstant när man är utomhus.

Dagarna har varit intensiva här. Jag har hunnit vara i ett tältläger ”Tent City”, Tältstaden, i Musharraf Colony i utkanten av staden tre gånger för intervjuer. Jag har där blivit rörd till tårar av den otroligt vidriga situationen människor tvingas leva i, människor som verkligen inte har någon som helst skuld till den globala uppvärmningen, men är de första att drabbas. När jag var där häromdagen och satt och svettades i ett tält under min tre timmars intervju med en familj gjorde jag klart för dem att jag inte kunde äta i den här värmen när de frågade om jag ville ha lunch. Det var en ursäkt för att slippa äta av deras mat som inte ens räcker till dem. De får en matranson för en månad som räcker i två veckor… Jag försökte stå på mig när de kom med grytan och det typiska brödet här i Pakistan. De insisterade och sade:
– Vi har inte råd att använda så mycket smör och steker aldrig brödet i smör, men eftersom du är vår gäst har vi gjort det för dig.
Jag kunde inte annat än att äta med tårar i ögonen.

Trots att de är offer är de inte handfallna. Människorna i det 6 000 personers stora lägret har organiserat sig och valt fram representanter i en 12 personers stor kommitté som kämpar för de boendes rättigheter. Här nedan är bild på ordföranden Gulshar Kosa som berättar om hur han med familj flydde undan översvämningarna från deras hemby Alai baksh kosa först upp till ett berg för att sedan ta sig till Karachi.

Har också åkt till byn Sajawel två timmar utanför Karachi där LEF har hjälp till att bygga upp husen. Otroligt vacker by precis vid Indusfloden, nu med färdigbyggda lerhus. Frågan är hur det kommer att gå om det blir kraftiga monsunregn i området igen.

Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.

Hann med ett kort besök på en fredskonferens för fred mellan Indien och Pakistan där fredsaktivister från båda länder deltog och diskuterade sina krav och vikten av att få igång fredssamtalen igen.

Dessutom har jag varit en sväng i Baluchistan och staden Habb för att besöka helvetet på jorden: fartygsskrotning. Jag intervjuade fackligt aktiva arbetare om deras situation. Att komma in på fartygsskrotningen var som att stiga in i orchernas värld.  Längre blogginlägg om allt detta kommer senare!

 

Biltutan på den lilla minibussen är numera hes och mina anteckningar är svåra att uttyda på grund av all skakning under den flera timmar långa färden. Vägarna i byarna utanför Muzaffargarh i södra Punjab är fortfarande inte uppbyggda efter förra sommarens översvämning.


Stora, fylliga mangoträd kantrar vägen till en början innan de blir avlösta av djupgröna vetefält och kilometer efter kilometer sockerrör. Det är skördetid och lastbilar och traktorer som är fyllda på både höjden och bredden med sockerrör rullar långsamt på vägarna. När de rullar genom de mindre städerna springer barnen vid sidan av lastbilarna för att sno åt sig ett sockerrör och suger på den som en jätteklubba.

Till en början är det svårt att föreställa sig en översvämning i detta område. Floden Chenab är inte ens till häften fylld i början av mars. Men stora tältläger och temporära lådhus donerade av diverse biståndsorganisationer påminner om den stora katastrofen. Faktum är att detta område inte brukar svämma över under de årliga monsunregnen mellan juni till augusti. Men förra året ödelade översvämningarna liv, egendom, mat, fält och skördar i landets hittills största naturkatastrof.

Efter 13 års torka utan rikligt regn och nästan helt uttorkade floder kom så de häftiga monsunen. Muzzafagarh och byarna i dess närhet är belägna mellan Indus- och Chenabfloden. De dryga 40 kilometrarna till Indus har gjort att bönder här inte behövt förbereda sig för översvämningar till skillnad från bönder som lever i närheten av floder och som lärt sig hur de ska hantera översvämningar: de bygger husen på höjder och odlar sockerrör som är mer tåliga mot översvämningar än till exempel vete.

Nasim som arbetar för NGO:n Pattan sitter med mig där bak och slår nästan i huvudet när bilen åker upp och ner på lerhögar som här kallas vägar. Hon har på sig de traditionella kläderna, Shalwar-e Kamiz, som de flesta kvinnor bär i Pakistan. Den går i rosa toner och också hennes solglasögon och ögonskugga. Vi är på väg till byn Taar Poor och Nasim ska ha möte med kvinnorna – en workshop i empowerment och delaktighet i beslutsfattande när nu familjerna ska börja bygga upp sina hus igen. Några symaskiner lastas också på minibussen. Pattan delar ut dem till kvinnor som förlorat sina symaskiner som de tidigare kunde tjäna pengar med.

Innan vi lämnar Multan ska hon ta ut pengar på First Women Bank. Vem som helst kan ha ett konto på banken, men endast kvinnor är anställda.

Det kryllar av kvinnor och barn på mötet i byn och alla berättar att kvinnor drabbades värst under översvämningarna eftersom det är de som har hand om hem, familj och barn.
– Det var svårt för oss, mycket svårt. Speciellt livet i lägren. Och vi var speciellt tvungna att ta hand om våra yngre döttrar i lägren så att inget hände dem och att de inte trakasserades, säger en kvinna i vit sjal.
– Men våra män litar mer på oss nu och vi är mer delaktiga. De såg hur starka vi var under katastrofen, vi kvinnor var faktiskt starkast, säger en annan kvinna i svart niqab.

Byborna flydde 35–40 kilometer till fots från Taar Poor när översvämningen nådde dem och bodde i tältläger. Redan efter några veckor, när vattnet hade runnit bort, återvände de men bor fortfarande i tält. Det enda som står upp av de flesta hus är fasaden och tälten är resta innanför ytterväggen där rummen, köken och toaletterna en gång stod. Djur trängs ihop med människor.

Ingen har råd att bygga upp sina hus. Regeringen har gett varje familj 25 000 rupiers (drygt 2 000 kronor), men de räcker inte till att ens bygga ett rum. För att få ut dessa pengar ska du dessutom ha det så kallade Watan Card (översätts ungefär Landskort) och för att få det ska du kunna identifiera dig med id-kort. Många förlorade sina id-kort i översvämningen och ännu fler här på landet har inte registrerat sig någonsin. De sitter nu i en rävsax och får alltså inte del av regeringens lilla bidrag.

Alla jag möter är arga på regeringen. I det här området hade översvämningen kunnat undvikas om de stora markägarna, eller ”feodalklassen” som bönderna här kallar dem, inte hade omdirigerat vattnet från Indus genom de mindre floderna för att rädda sina åkermarker där nästan inga lever.
– This is a man made flood, säger de flesta.

Detta är en översvämning skapad av människan.

Mohammed Baksh ser ut att vara över 80 år, men insisterar på att han är 40. På sig har han traditionella bondekläder för den här trakten och två olika sandaler på fötterna. Han visar mig fasaden på sitt hus och bjuder in mig till baksidan genom en dörr som faller ner med en stor duns när han försöker öppna den. Innanför sitter hans fru Mai Karimo som knappt kan gå och har en enda tand i munnen. Hon klagar över att hon är sjuk och behöver medicin, men ingen vård går att få här i närheten. Hon, liksom hennes man är ledsna och bor hos släktingar i tält.
– Vi måste gå 10 kilometer för att komma hit varje dag, men jag gör det. För det här är min mark. Vi väntar på att någon ska bygga upp vårt hus. Vi är inte glada, säger hon samtidigt som Mohammed Baksh fyller i.

Vi åker till nästa by, och nästa by. Samma historier och öden över allt. Och samma samlingar för att berätta om feodalklassen och regeringens skuld till katastrofen.


Alla vill prata och berätta om sin situation. Så fort jag stoppar någon samlas tiotals bybor runtom och har sina historier. Och jag bevittnar en fattigdom jag aldrig sett i hela mitt liv.

 

26 timmar efter att jag startade min resa i Åkeshov, Stockholm var jag framme på mitt hostel i Lahore i går kväll. Hostelet drivs av organisationen ASR Resource Center – Institute of Women’s Studies Lahore och ligger i Gulberg-området vilket är ganska centralt. Jag verkar vara den enda gästen här och mitt sällskap är vaktmästaren Razzaq, hans fru Rihana och fem barn som bor på övervåningen. Min totalt bristande urdu (jag får fram några ord som är samma som persiska) och Razzaqs engelska ordförråd som inte sträcker sig till mer än tio gör det tyvärr svårt att kommunicera om djupare saker än tiden för frukosten och elavbrott.

I eftermiddags, på väg hem från ett bröllop på ett lyxhotell, öppnade sig himlen och hagel stora som pingisbollar föll ner samtidigt som blixtrar sken upp den rosafärgade solnedgångshimlen och åskan dånade i över en timme. Väl tillbaka på hostelet räknade jag tvångsmässigt blixtarnas avstånd till en kilometer.

Elen gick mitt i detta bloggande och den höga musiken från grannhuset försvann under två timmar för att nu komma igång igen.

För att göra en mycket lång historia mycket, mycket kort:
Pakistan har en lång historia som sträcker sig ända till 2500 f kr. Då beboddes området av Indusfolket. Med de fem miljoner människor som bodde här mellan 2500-1500 f kr växte ett av världens första civilisationer fram runt Indusfloden som rinner genom hela Pakistan, från norr till sönder. Samma flod som sommaren 2010 skulle komma att ödelägga miljontals människors liv i landets värsta naturkatastrof sedan den bildades 1947.

Många imperier har kommit och gått i området, bland dem Mongolera som var ett av tre imperier som lyckades ha hela subkontinenten under sitt styre. Det första området som de brittiska imperialisterna lyckades kolonisera fullt ut av det nuvarande Pakistan var Sindh-provinsen i söder. Året var 1843 och koloniseringen fortsatte, delstat för delstat. Men inte utan motstånd: 1857 års folkliga uppror sägs ha tvingat britterna till vissa eftergifter. Men det skulle dröja till 1885 för muslimer och hinduer att organisera sig tillsammans i det så kallade Indiska kongresspartiet för att sätta press på britterna. Till en början var muslimer och hinduer eniga i sin strävan efter befrielse. Även efter Muslimska förbundets bildande 1905 ingick de en pakt med sina indiska motsvarigheter om att kräva förändringar i konstitutionen utan större resultat.

Rödskjorterörelsen, 20 månaders långa strejker och arbetaruppror över religionsgränserna till trots bestämde sig britterna för att ge upp subkontinenten på sina villkor. Ett förslag från han som skulle komma att bli Pakistans grundare, advokaten Mohammed Ali Jinnah eller Quaid-iAzam (den store ledare), fångade kolonisatörernas intressen: en stat för Indiens muslimska befolkning (ja, inte alla så klart eftersom de inte skulle få plats, men en stat med majoriteten muslimer). Kartorna togs fram och på äkta imperialistmaner ritades sträck som delade storindien till Västpakistan, Östpakistan (nuvarande Bangladesh) och Indien.

Den 14 augusti 1947 var det dags. Den moderna historiens största massmigration ägde rum under delningen av Indien och Pakistan. Över åtta miljoner människor beräknas ha lämnat hus och hem, nära och kära i den mer eller mindre tvångsförflyttning det innebar för de flesta. Vissa hann bara låsa dörren innan de flydde i panik. Nyckeln var det enda de fick med sig.

Många kom aldrig fram. Muslimer, hinduer och sikher mördades på vägarna och de fullproppade tågen. Ingen har de exakta siffrorna, men upp emot en miljon människor beräknas ha dött 1947. ”En tragedi föds” är orden den pakistansk-brittiske författaren Tariq Ali tilldelat Pakistans födelse i sin fantastiska bok över landets historia Pakistan – mellan diktatur och korruption (Ordfront 2010).

Migrationsforskning har lärt oss en sak: miljontals fattiga, svarta människor kommer inte att invadera Europa. Den absoluta majoriteten av migrationen i världen sker till närområden från migranternas ursprungliga hem. Och de flesta återvänder hem när det går efter till exempel en naturkatastrof. Men vad händer med migrationsflöden och människors liv när det inte finns något kvar att återvända till? Vad händer när havet slukar marken under dina fötter? Vad händer när så mycket saltvatten sköljs över jordbruksmark att det blir obrukbart? Och vad händer när öknen breder ut sig som mattor över mark som en gång i tiden gick att odla mat på?

Det är dessa ämnen som ockuperar mina tankar för tillfället och som jag ska försöka söka svar på under min resa. Om världen bevittnade den största migrationen i modern tid när Indien och Pakistan delades, vad kommer att hända med människors liv nästa gång Indusfloden svämmar över såsom den gjorde 2010? 20 miljoner människor beräknas ha drabbats av översvämningarna den sommaren, två miljoner är fortfarande flyktingar.