Arkiv för kategori ‘Pakistan’

Mangrovens martyr

Publicerat: 06/05/2011 i Arbetarkamp, Miljökamp, Pakistan

Ett av de finaste minnena från min sex veckor långa vistelse i Pakistan är från den 19 mars, dagen jag besökte fiskarna i utkanten av Karachi och fick följa med dem ut bland mangroveträsken. Så här skrev jag på bloggen då:
”Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.”

Då visste jag inte att mina ord ”med livet som insats” inom kort skulle gälla bokstavligt.

De senaste dagarna har jag tillbringat i en annan hamnstad med många fiskare: Alexandria i norra Egypten. När jag har tittat ut på havet har tankarna vandrat till de fiskare och aktivister jag träffade i Karachi, speciellt till ordföranden för organisationen Fisherfolk Develeopment Organisation Kakapir, Abdul Ghani Meer Beher, som med ett sällan skådat engagemang och glöd berättade för mig hur viktig kampen för att bevara mangroveträsken är.


I megastaden Karachi är marken åtråvärd, i synnerhet den mark som ligger nära havet där luften är renare än i centrala delarna av staden. Under de senaste åren har markexpropriatörer huggit ner mangroveträsk och i stället hällt ut sand och cement för att göra rum för lyxbostäder (andra bilden här nedan visar hur hus har byggts på mangrovemark). Ovärderliga ekosystem utplånas för alltid, för att husägare ska kunna göra vinst.

Just denna skövling har de organiserade fiskarna länge kämpat mot, samtidigt som de har lyft levnadsstandarden för sitt lokalsamhälle med satsningar på utbildning speciellt för flickor. Deras kamp för att bevara mangroven har varit så framgångsrik att de flera gånger blivit attackerade av markexpropriatörerna och polisen som skjutit mot deras kontor och trakasserat dem. Men i natt gick de ett steg längre. I natt kidnappades tre fiskare, varav en var Abdul Ghani. Han och en av hans kamrater torterades till döds innan deras kroppar dumpades i havet. Till denna nyhet vaknade jag i Alexandria i morse, och jag mindes Abdul Ghanis ord:
– Innan vi fiskare förstod att mangroven skyddar oss från stormar och översvämningar och gör fisket bättre brukade vi också hugga ner träden. Men nu vet vi att de är viktiga för oss, för våra barn, våra barnbarn och våra barnbarnsbarns överlevnad. Därför kommer vi att kämpa, vad som än händer.

Och det gjorde han. Abdul Ghani är en martyr som kämpade till sista blodsdroppen mot fattigdom. Organiserad, tillsammans med andra, stred de mot den lokala borgerlighetens exploatering av människor såväl som natur.

Man vet inte vem som mördades Abdul Ghani och hans kamrat, men genom sin radikala aktivism och sin ståndaktighet hade Abdul Ghani skaffat sig mäktiga fiender. Mycket tyder på att mördarna var antingen markexpropiatörer eller lejda av dem.

Abdul Ghani gav mig ett av de bästa minnena i Pakistan genom att ta mig ut i den vackra mangroven och be mig sitta en stund och bara njuta (på bilden nedan kan man se hur han själv njöt av mangrove, Abdel Ghani är lägst till vänster på första bilden). Men också genom att spräcka hål på myten om att fattiga människor i världens periferi inte bryr sig om miljö eller klimat. Karachi, Pakistan och världen har förlorat en mycket värdefull aktivist. Må han vila i frid.

Annonser

Det tär på kroppen att jobba och resa konstant i en månad utan längre perioder av sömn. Och som ett brev på posten kom förkylningen för fyra dagar sedan.

Är tillbaka i Lahore efter nästan två veckor i Karachi och den sydliga provinsen Sindh. Vistelsen där var delvis produktiv. Det som var mindre bra var den usla översättningen. Pakistan är till bredden fylld med olika etniska grupper och språk och det har varit en kamp att hitta någon som både kan bra engelska och det lokala språket. Till min glädje fick jag en bra översättare under en dag i tältlägret Tent City i Musharraf Colony i utkanten av Karachi. Barakat som kunde urdu, engelska och sindhi och var ismailit (en gren av shiaislam) gjorde ett fantastiskt arbete och svettades konstant liksom jag i det varma tältet under det tre timmar långa besöket.

Sämre gick det med översättning i byn Gaber Machi där jag spenderade dagen med en familj som bor bara två kilometer från den mäktiga Indusfloden (bilden nedan) och som förlorade allt när översvämningen slukade i sig deras mark, hus och ägodelar. Byn ligger i hjärtat av Sindh, utanför staden Moro, ungefär sex timmars bussfärd från Karachi.

För att få intervjua kvinnorna i en familj har jag varit tvungen att ha med mig kvinnliga översättare som kan det lokala språket. Varken Shama eller Fatima som var mina översättare i Gaber Machi kunde så bra engelska, men med hjälp av dem lyckades vi skapa en stämning och en tillit som fick flera personer från Nasibas (bilden nedan) familj att berätta ingående för mig om vad som hände när översvämningen kom, hur de hade det precis efter och vad de tänker om livet nu. 

Nasiba är bonde. Hon äger ingen mark eftersom hon är fattig, så för 30-50 procent av skörden arbetar hon och hennes man på en feodalherres mark, som det kallas här. De har två söner som båda är gifta och sammanlagt sju barnbarn. En av dem som fortfarande saknar namn föddes bara fem dagar innan mitt besök.
Den numera fyrbarnsmamman Sanam gick redan runt och jobbade med att laga mat och ta hand om alla sina barn.
– Hon är mycket stark, sade Nasiba om sin svärdotter apropå att hon var uppe på benen så snart efter förlossningen som skedde i hemmet.

Nasiba och hennes familj förlorade allt när översvämningen kom. Det enda hon fick med sig var några av sina djur och bodde i tält i över tre månader innan de kunder återvända hem för att fortsätta bo i tält under några månader till. Hon vittnar om nästan 15 års torka, ceremonier de brukade ha i Indus ära och hur de bad om regn. När översvämningen kom bröts skyddsbarriären och marken deras hus stod på sjönk som sten hela fem meter. Där nere, i diket, där hennes hus en gång stod, går det inte att bygga ett nytt eftersom det är så lerigt och en ny översvämning lätt skulle skada huset igen, säger Nasiba och pekar på den gamla marken. Det nya huset som innehåller två rum är byggt på randen till diket.

Nasiba berättar samtidigt som hennes svärdöttrar och barnbarn fyller i. Iram som är sju år klagar på att hon saknar sina två dockor – de försvann med vattnet. En melodi hörs och Iram får fem rupiers av sin farmor, tar sin treåriga syster Saira i famnen och springer barfota ner för kullen.
– Vi har inte ens en kiosk här i byn sen översvämningen. Varje dag kommer en motorcykel med glass och godis som barnen kan köpa, säger Nasiba.

Om Nasiba, hennes familj och vad som hände med dem under och efter översvämningen kommer jag att skriva om i min kommande bok.

Dagen innan jag besökte Nasibas familj hamnade jag hos en stor grupp shiamuslimska kvinnor när jag var ute och vandrade i en by utanför Moro. De bjöd in mig, visade mig tältet som var donerat av Iran och krävde det obligatoriska gruppfotot. Att hänga med massa kvinnor ger mig alltid styrka, även om vi inte förstår varandra fullt ut!

 

Slängdes in på ett bröllop när jag landade i Karachi för några dagar sen och var tvungen att som på bröllopet i Lahore gå upp och ta bild med bruden och brudgummen efter att brudens bror insisterat i en halvtimme. Han är en facklig aktivist som fick sparken från sitt jobb på det halvstatliga telekommunikationsföretaget PTCL på grund av sin fackliga aktivism. Bristen på vegetarisk mat gjorde att jag i stället satte i mig massa sötsaker i respekt för gästvänligheten.

Bor hos en underbar familj med mamma, pappa (som är socialist) och fyra barn i åldrarna 15 till tre som knappt låter mig jobba. En gång i halvtimmen kommer de in och frågar om jag har jobbat klart de dagar jag har suttit hemma och skrivit. Men de är jättecharmiga och det är kul att ha så mycket liv omkring sig. Igår kväll fick jag äran att bjuda hela familjen och en annan kamrat – Khalid – på middag på det iranska årets första dag. Barnen ville hemskt gärna gå på barbeque och jag fick äntligen beställa Palak panir som till min stora besvikelse var lite spenat, fem ostbitar och otroligt mycket chili. Drömmen om Palak panir kvarstår! Innan middagen passade vi på att åka ner till stranden. På bilden nedan är hela familjen. Från vänster: Khalid (LEF:s ordförande) som är på besök från Lahore, pappa Naser, Ali 13 år, Zoya 3 år, Momel 15 år, Zeinab 11 år och mamma Rani. Otroligt fin familj som jag kommer att sakna mycket!

Hamn- och megastaden Karachi är hem för över 15 miljoner människor med en sjuhelvetes trafik (jag har varit med om den andra trafikolycka här i Karachi, den första var i Mardan). Häromdagen tog det mig en och en halvtimme att åka från västra sidan av staden till norra och större delen av tiden var vi stillastående i diverse bilköer. Det är vår här, växterna är gröna och staden har en hel del palmer. På dagarna är det just nu 40 grader celsius med 30 procent luftfuktighet, svetten rinner konstant när man är utomhus.

Dagarna har varit intensiva här. Jag har hunnit vara i ett tältläger ”Tent City”, Tältstaden, i Musharraf Colony i utkanten av staden tre gånger för intervjuer. Jag har där blivit rörd till tårar av den otroligt vidriga situationen människor tvingas leva i, människor som verkligen inte har någon som helst skuld till den globala uppvärmningen, men är de första att drabbas. När jag var där häromdagen och satt och svettades i ett tält under min tre timmars intervju med en familj gjorde jag klart för dem att jag inte kunde äta i den här värmen när de frågade om jag ville ha lunch. Det var en ursäkt för att slippa äta av deras mat som inte ens räcker till dem. De får en matranson för en månad som räcker i två veckor… Jag försökte stå på mig när de kom med grytan och det typiska brödet här i Pakistan. De insisterade och sade:
– Vi har inte råd att använda så mycket smör och steker aldrig brödet i smör, men eftersom du är vår gäst har vi gjort det för dig.
Jag kunde inte annat än att äta med tårar i ögonen.

Trots att de är offer är de inte handfallna. Människorna i det 6 000 personers stora lägret har organiserat sig och valt fram representanter i en 12 personers stor kommitté som kämpar för de boendes rättigheter. Här nedan är bild på ordföranden Gulshar Kosa som berättar om hur han med familj flydde undan översvämningarna från deras hemby Alai baksh kosa först upp till ett berg för att sedan ta sig till Karachi.

Har också åkt till byn Sajawel två timmar utanför Karachi där LEF har hjälp till att bygga upp husen. Otroligt vacker by precis vid Indusfloden, nu med färdigbyggda lerhus. Frågan är hur det kommer att gå om det blir kraftiga monsunregn i området igen.

Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.

Hann med ett kort besök på en fredskonferens för fred mellan Indien och Pakistan där fredsaktivister från båda länder deltog och diskuterade sina krav och vikten av att få igång fredssamtalen igen.

Dessutom har jag varit en sväng i Baluchistan och staden Habb för att besöka helvetet på jorden: fartygsskrotning. Jag intervjuade fackligt aktiva arbetare om deras situation. Att komma in på fartygsskrotningen var som att stiga in i orchernas värld.  Längre blogginlägg om allt detta kommer senare!

 

Inkognito, med en stor blå, genomskinlig chador, kom jag igenom alla 20 vägspärrar in till den vackraste provinsen i Pakistan: Swat – dalen som utlänningar inte får besöka enligt den pakistanska militären. Området som med sina höga berg, stora floder och rena luft innan 11 september 2001 brukade vara en tillflyktsort för storstadspakistanier under somrarna är nu hårt bevakad av den pakistanska militären. Spåren av strider mellan talibaner och militären syns längst med vägen; sönderbombade hus, pakistanska flaggan målad på alla hus och affärer efter påtryckningar från militären och familjers oro  att skicka sina döttrar till skolan på grund av alla sprängningar av flickskolor utförda av talibaner.

Resan utgick från den ganska så närliggande staden Mardan i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen och fortsatte till en början genom en slingrig väg upp i bergen som påminde om Jadeye Chaloos – vägen mellan Teheran till den nordliga hamnstaden Chaloos. Två timmar in på färden öppnade sig dalen, invaggad av berg på alla sidor. Swat är vackrare än ord kan beskriva. Förra sommarens vandring i Kebnekaise framstod som att bestiga en kulle jämfört med Swats ståtliga och vitklädda berg.

Såhär års, medan snön fortfarande vilar på bergstopparna, är Swatfloden nästan helt uttorkad, så uttorkad att fordon kan åka igenom vissa delar av flodbädden som är grå och stenig. Längst med den improviserade vägen står grönsaksförsäljare med sina stora kärror och i närheten har de hittat en liten källa att tvätta grönsakerna i.

Swatfloden som har sin upprinnelse i Hindukush, ett bergsmassiv på nästan 10 mil som sträcker sig från Afghanistan till norra Pakistan, rinner längre ner i bland annat Kabulfloden. Stora delar av Pakistans färskvatten har sin källa i dessa berg.


Inne i dalen breder vete- och risfälten ut sig och fruktträden har börjat blomma. Allt detta sköljdes bort under förra sommarens översvämning efter en veckas intensiva monsunregn och de is och snömassor bergen släppte ifrån sig.

Blir bjuden på lunch hos en familj i byn Matan. Huset som är byggt av lera och tegel har två ingångar: en för kvinnor och en för män. Familjens tre äldre döttrar springer omkring och förbereder lunchen. De diskar med minimalt lite vatten och eldar med ved för att laga en vegetarisk gryta bestående av potatis, ärtor, morötter och tomater. Utsikten är berget vid namnet ”Spincer” – den vithövdade.

Åker vidare till ett läger vid vägen och träffar kvinnor från byn Kuray som bara ligger några kilometer härifrån. En bäbis på max två månader (två bilder ner) sätts i händerna på mig – hon föddes här i lägret som nu är rivningshotat.


Militären vill inte längre ha folk boendes på marken som påstås vara till för ett skolbygge, något som klingar dubbelmoral efter att ha sett vilket tillstånd det pakistanska utbildningsväsendet är i, i synnerhet i Swat. Kvinnorna visar runt i de få kvadratmeter som inrymmer ett rum, kök och en liten gård för ved och höns som också har ett utedass i pakistansk stil. Så här bra har det inte alltid sett ut berättar de. Omsorgsfullt har de rätat ut leran på väggarna och pyntat huset under de åtta månader de bott i lägret. Dessa människor har inget att återvända till – blir de utslängda av militären kommer de att bo på gatan.


Aisha, en ogift och mycket vacker kvinna som tror att hon är runt 30 år tar mig till sin by för att visa verkligheten. Hon bodde i utkanten av den lilla byn Kuray med sin bror och hans familj precis vid Swatfloden. De fick en varning och flydde snabbt med alla barnen, ett beslut som räddade livet på dem.
– Huset var byggt av min pappa och min bror. Vi är fattiga och ägde inte guld och hade inga pengar. Men det vi hade var värdefullt för oss. Jag hann inte få med mig någonting, inte ens de få minnen jag hade kvar från mina döda föräldrar, säger hon medan tårarna tränger fram från de ljusbruna ögonen.

I generationer har de varit bönder, men sedan hennes föräldrar dog har hennes bror arbetat som daglönare för att kunna försörja familjen. Och Aisha har sytt kläder för att få in lite pengar.
– Nu har vi ingenting. Och som daglönare vet man aldrig hur mycket pengar man får, så vi har inte råd att hyra ett hus och inga pengar till att bygga ett hus. Och hade vi pengar så vet jag inte var vi skulle bygga huset, säger Aisha medan hon pekar på var hennes hus stod innan juli 2010.

Jag tittar ut och förstår inte, Aisha pekar på flodbädden. Hon säger det jag befarar: översvämningen drog inte bara med sig hus utan även marken. Vi står på randen till flodbädden. Där inne, flera hundra meter från där vi står, bakom träden stod Aishas hus. Jag tittar runt och tillbaka på byn och ser förödelsen: jordskredet som vittnar om hur kraftig floden var och hur mycket den tog med sig.

Mer om Aisha får du läsa i min bok som kommer ut 2012.

ps. Runtresande, alldeles för få timmar på ett dygn, trötthet och frustration över dåliga översättare har varit anledningen till det lågfrekventa bloggandet på sistone. Var i Swat för över tio dagar sen. Är i Sindh nu och ska försöka blogga lite oftare. ds.

Jag kan inte låta bli att kommentera den debatt på Aftonbladet Kultur som rasat under de senaste veckorna och som inleddes med Daniel Suhonens artikel Vänsterprassel med islam, trots att jag befinner mig i Pakistan. Och kanske just därför eftersom jag bevittnar en mycket mer sund och ödmjuk inställning till sekularism bland aktiva, progressiva vänstermänniskor här jämfört med Suhonens helt oproblematiserande sekularism som påminner mer om högerdebattörers retorik än något annat.

För att en gång för alla klargöra: jag vill leva i en sekulär stat! Och som socialist önskar jag att alla länder är sekulära. Jag längtar till den dag då mitt hemland Iran är en demokratisk och sekulär stat dit jag kan återvända. En sekulär stat är också viktig att kämpa för även för de kamrater som jag mött här. De om några lever i ett på många sätt mycket konservativt samhälle som präglas av fundamentalisters frammarsch och statsöverhuvudens ständiga hänvisning till islam som ursäkt för att inte genomför de förändringar kvinnor kräver. Men hur gör de? Försöker de tvinga på dem sekularism? Nej, det är inte vägen att gå, menar de.

Här om dagen var jag med på en ceremoni i byn Pir Sabak utanför staden Mardan i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen. Pojkskolan förstördes under förra sommarens översvämning och en ny ska nu byggas. En kamrat från Labour Party Pakistan introducerade mig för fackliga aktivister från lärarfacket som hade kommit för att lägga den första stenen. Byborna i den mycket konservativa byn där äldre kvinnor går runt i burqa, hade valt att bjuda in fackliga företrädare i stället för politiker och tjänstemän från regeringen för ceremonin. Efter att ha lagt första stenen tog alla upp händerna till en bön som en äldre man i vitt hår och skägg höll i. Även kamraten från LPP som dagen innan berättat för mig att han är ateist tog upp händerna.

Efter ceremonin frågade jag honom hur det kommer sig att han bad.
– Vi kan inte tvinga på någon sekularism. Det kommer så småningom när man diskuterar med dem och när människor organiserar sig. Som min fru. Hon bad förut, men efter många diskussioner i början av vårt äktenskap ändrade hon sig och ber inte längre.

Samma sak gäller de arbetaraktivister som jag träffade i Iran 2004. Under några samtal kom iranska exilgrupper upp – skulle de kunna hjälpa till att bygga upp Iran och är de till någon hjälp? Nej, var det bestämda svaret. Och den grupp som de allra flesta verkligen inte ens ville röra i med tång var Irans arbetarkommunistiska parti som mest bland alla exilgrupper gjort sig kända för att häckla islam.
– Deras tevekanal är helt sjuk. Det enda de gör är att driva med islam. De är helt bortkopplade från Iran och det samhälle som vi lever och kämpar i. Att förlöjliga en religion som är så viktig för många här är inte vägen att gå.

Människor i den här delen av världen är inte dumma eller efterblivna bara för att de är muslimer. En djupt religiös hemmaarbetande mattväverska i en stad utanför Esfahan förklarade det så här för mig samma år:
– Religion är något privat. Jag vill inte att religionen ska vara en del av statsapparaten, men jag tror och vill ha rätten att göra det.

Men vad är det Suhonen gör? I sin första artikel den 25 februari anklagar han några vänstermänniskor som Åsa Linderborg, Andreas Malm och Mattias Gardell för att svassa för religioner. Men det är inte vilken religion som helst, det är islam. Suhonen skriver att ”Ett kulturradikalt förhållningssätt måste ifrågasätta det stöd många till vänster ger Hamas, Hizbollah eller Muslimska brödraskapet” och skulle nog räkna in mig i den skaran han kritiserar eftersom även jag har stött och stödjer palestiniernas rätt att välja sina folkvalda, även om det är Hamas som kommer ut som vinnare som skedde i valet i januari 2006. Jag stödjer också palestinska organisationers rätt enligt folkrätten att göra motstånd mot den israeliska ockupationen (inklusive Hamas) samt Hizbollah och andra libanesiska fraktioners rätt till motstånd mot samma armé som under sommaren 2006 bombade sönder hela Libanon – så gjorde även den libanesiska vänstern som stred sida vid sida med Hizbollah. Inget av dessa stöd betyder att jag delar eller stödjer dessa organisationers syn på samhällsuppbyggnad. Jag vet att varken Andreas Malm eller Mattias Gardell gör det, och är rätt så säker på att Åsa Linderborg också ställer sig till den skaran.

I sitt svar till Andreas Malm, Åsa Linderborg och Somar Al Naher (den enda muslimen i debatten och som förövrigt inte ens bevärdigas med ett enda omnämnande av Suhonen) skriver Suhonen den 9 mars att ”Kampen mot islamofobi och annan rasism ger ibland intrycket att vänstern också försvarar islam som religion”. Vad andas den här meningen? Vad skulle hända om vi bytte ut några ord här och där i meningen: ”Kampen mot antisemitism och annan rasism ger ibland intrycket att vänstern också försvarar judendom som religion”. Låter det lika bra nu? Skulle det ens vara möjligt att publicera en sådan här mening i dagens Sverige?

I samma text skriver han också att vänstern ”har exempelvis, som Åsa Linderborg påpekade (4 mars), varit dåliga på att våga ta upp det hedersvåld som finns hos kurder”. Jag har jobbat på en kvinnojour som arbetar mot just hedersvåld, inte bara mot kurder, utan även andra kvinnor och män från Mellanöstern, bland dem kristna. Att Suhonen ens för den här argumentationen för sin sak visar bara på hans totala okunnighet inför det som kallas hedersproblematik och hedersvåld eftersom fenomenet inte har med religion att göra utan andra faktorer som är värda ett helt eget blogginlägg. Än en gång en vit man i medelklassposition som ska försvara de stackars utsatta kvinnorna…

Min första kontakt med Daniel Suhonen var under våren 2002 när han arbetade på ABF i Stockholm. I det stora huset på Sveavägen, med Daniels hjälp att fixa lokal, föddes International Solidarity Movement, ISM, i Sverige. Han varit en genuin kamrat och under åren han arbetade på ABF kunde man alltid räkna med hans hjälp när andra lokaler inte stod olika utomparlamentariska grupper till förfogande. Och det var under hans tid på ABF som det årliga, välbesökta Socialistisk forum föddes och hade sin gyllene tid.

Därför förvånar hans senaste texter på AB Kultur och gör mig mycket besviken och arg. Det Suhonen gör är inget annat än att springa vissa liberalers ärenden, såsom Dilsa Demirbag-Stens och Johan Lundbergs. Med en total blindhet för andra förtryck än det klassmässiga kör Suhonen på som en bulldozer och anklagar ovanstående för att inte tala om klass i Sverige: ”Pratar man klasskamp, är det alltid någon annanstans; hjärtat klappar för Egyptens sopgubbar, men inte Landskronas.”. Och jag undrar om Suhonen hänger med i kulturdebatten? Jag är långt ifrån ensam att ha pekat ut bristen på att tala med SD om klass. Ett annat sätt att se på samhället är med hjälp av det intersektionella perspektivet där man ser hur olika förtryck (klass, kön, etnicitet, sexualitet och funktionsnedsättning) samverkar. Med det verktyget behöver man inte ställa ett förtryck mot ett annat som Suhonen gör. Ett mycket bra exempel finns här.

Vad vänster borde göra är att ”revidera den strategi som Andreas Malm länge fört och försvarar (1 mars) som bygger på en fiendes-fiende-strategi: att alla som är emot Israels illegala ockupation eller USA:s dominans är våra vänner.”, skriver Suhonen. Han har uppenbarligen inte läst min och Andreas böcker om Iran (bilagan, den svenska och den engelska) om den arbetar-, kvinno- och demokratikamp som det iranska folket driver (om jag inte missminner mig är Ahmadinejad också mot Israel, vilket enligt Suhonens sätt att tänka borde göra den iranska presidenten till vår vän och kamrat…). Inte heller verkan han ha läst alla andra texter vi skrivit om vänstern i Mellanöstern

Men hur springer Suhonen liberalers ärenden? Om vi återkommen till ett av de mest centrala citaten i Suhonens senaste text: ”Kampen mot islamofobi och annan rasism ger ibland intrycket att vänstern också försvarar islam som religion, och att vi blundat för dess brister. I det aktiva försvaret av muslimer mot rasister, palestinier mot israeliska bombanfall eller irakier från ockupation har vi varit mycket effektiva i att inte försvaga vår egen argumentation genom att belysa det elände som religion ofta innebär.”

En antirasist skulle för det första inte bunta ihop muslimer, palestinier och irakier i en och samma mening (eller är det inte Sverige som just nu utvisar kristna irakier på löpande band?). För det andra skulle en antirasist kunna skilja på vad som faktiskt sker i stället för det som ger intryck, vilket Suhonen uppenbarligen inte klarar av.

Det är skillnaden mellan en som kan se motsättningar och förmedlar dem (som tex Andreas Malm) och en som inte förstår rasism/islamofobi som fenomen utan bara läser in försvar av islam i antiislamofobiska och antirasistiska texter (som tex Dilsa Demirbag-Sten). Det är just ovanstående citat som avslöjar Suhonen som en okunnig debattör. Här ger Suhonen liberaler vatten på deras kvarn – Suhonen har svalt deras bild och utan några exempel på att vänstern faktiskt försvarat islam som religion reproducerar han liberalers beskrivning om att vänstern svassar för islam. Hjärnspöken är ett annat bra uttryck på det hela.

Samtidigt avslöjar Suhonen sig som en som uppenbarligen har beröringsskräck mot massorna i arabvärlden och deras resning – en resning som tack och lov inte ser ut som den svenska, socialdemokratiska samförståndsandan.

Några timmars turistande

Publicerat: 12/03/2011 i Pakistan, Resan

Innan jag lämnade Multan för att åka till Khyber Pakhtunkhwa och Swatdalen vandrade jag under några eftermiddagstimmar i Multans statskärna för att se en del av alla sufiska helgedom som staden är så känd för (förutom att vara den dammigaste staden i Pakistan).

Först gick jag upp till den högsta punkten i Multan – Qasim Bagh Fort som inrymmer flera helgedomar.

Lite högre upp ligger Sheikh Rukn-e-Alams mausoleum. Han var sufiledare i Multan och levde mellan 1251 och 1334. Helgedomen är byggd med endast röd tegel och trä och byggnaden är hela 30 meter hög.

Bredvid ligger en liten moské.

Människor tog av sig skorna, köpte med sig rosblad för att lade dem på graven och bad. Det var viktigt att inte trampa på de höga trätrösklarna mellan rummen.

Trots smoggen var utsikten över staden fantastisk.

Nedan syns Multans berömda klocktorn mitt i staden.

Med världens sjätte största befolkning är det trångt på de pakistanska gatorna vilket kändes i Hussain Aghai basaren. Gick igenom den och kom ut vid Haram porten.

Mitt emot porten finns den typiska indiska arkitekturen med balkonger byggda i trä som var så vanliga i Multan innan delningen 1947.

Gick vidare genom den tjocka trafiken till Bohar porten.

 

8 mars i Pakistan

Publicerat: 08/03/2011 i Feminism, Pakistan, Resan

Efter incidenten med de pakistanska säkerhetstjänsterna (se blogginlägget Alla torg är Tahrir) bestämde jag mig för att smälta in lite mer i den pakistanska gatubilden. I går anlände jag till staden Mardan i nordvästra delen av landet som heter Khyber Pakhtunkhwa (före detta North West Frontier Province) efter en sju timmars lång bussfärd från Lahore.

En tur till den större staden Peshawar krävdes i morse för att inhandla den traditionella Shalwa-e kamiz med tillhörande slöja som en absolut majoritet av de pakistanska kvinnorna och männen bär (männen saknar så klart slöjan och har mycket enklare form av Shalwar-e kamiz). Mardan är rätt så konservativt och till skillnad från både Lahore och Multan, de två större städer som jag hittills vistats i, bär alla kvinnor slöja på huvudet och täcker även munnen och näsan med den på gatan. Väl inne bland andra kvinnor och i vissa fall män åker den snabbt av. Har också sett en hel del burqor här – de första jag ser in real life. De ser ännu värre ut i verkligheten än på bild.

På väg till Peshawar reser sig bergen i väster som gränsar till Afghanistan. Det är disigt men två snöbeklädda toppar syns från vägen. De flesta människor i detta område tillhör den etniska gruppen Pashtuner och splittrades av den så kallade Durand linjen som surprise, surprise, britterna bestämde sig för att rita upp och dra 1893. Den största pashtunska befolkningen lever i dag i Pakistan och utgör därmed den näst största etniska gruppen i detta land uppbyggd av ett mosaiklikt mönster av etniska grupper. Den näst största gruppen finns i Afghanistan och pashtuner var den etniska grupp som in i det längsta och högst protesterade mot staten Pakistans bildande. Länge krävde de en egen stat vid namnet Pukhtoonkhwa eller Pashtunistan. Inte långt ifrån där jag befinner mig ligger den berömda Khaybar passet där människor tar sig över gränsen när situationen tillåter (när alltså strider inte rasar mellan den pakistanska militären och talibaner och när det inte regnar amerikanska droner över området).

Jag vandrade ut i min nya utstyrsel från butiken och återvände till Mardan för att delta på ett kvinnomöte för att fira den internationella kvinnodagen.


På väg till Press Club Mardan där mötet skulle hållas åkte jag förbi Labour Party Pakistans kontor i Mardan.


På ovanvåningen huserar aktivisterna från folkbildningsorganisationen Labour Education Foundation, LEF, som har starka samarbeten med bland andra Palmecentret, IF Metall och Lärarförbundet. LEF är en imponerande organisation som med hjälp av bland annat folkbildning vill framhäva arbetares rättigheter, utbildning, jämställdhet mellan könen, fred, demokrati och utveckling i Pakistan. Förutom här i Mardan har de kontor i Lahore och Karachi och har sedan sommarens översvämningar arbetat mycket med de översvämningsdrabbade. Flera av aktivister fastnade själva i mer än en vecka i vissa översvämmande områden. Just nu bygger de en skola och undervisar i den i byn Pir Sabak som jag kommer att besöka under morgondagen.

Efter att Palmecentret nominerat LEF till Silver Rosa Award som årligen delas ut av Solidar i EU parlamentet åkte LEF:s ordförande Khalid Mahmood till Bryssel för att hämta hem det silvriga priset här om dagen.

Tillsammans med Shirin med sin röda sjal och Saresh som när hon lämnar hemmet tar av sig sin svarta niqab och sätter på sig en beige sjal åkte vi till Press Club. På väggarna satte de upp banderoller med budskap om ”samma rättigheter för kvinnor som män”, ”Stoppa diskrimineringen av kvinnor” och ”Erkänn hemarbetande kvinnor”. Ungefär 100 kvinnor samlades i den nedgångna salen som stank färg trots att väggarna uppenbarligen inte målats sedan huset byggdes. Kvinnorna som alla hade slöja och några burqa var från Mardan, grannstaden Nowshera och byn Pir Sabak som översvämningen ödelade helt och håller. De är alla kvinnor som arbetar i hemmen (som till exempel sömmerskor) och med hjälp av LEF har de börjat bygga upp kooperativ och fackföreningar för att slippa bli ännu mer exploaterade och underbetalda.


Korta tal hölls av främst kvinnor med samma gemensamma nämnare: den pakistanska konstitutionen erkänner kvinnors rättigheter men det är inga politiker som implementerar dessa lagar.



Kvinnor i Pakistan har länge kämpat för sina rättigheter och 8 mars firas i så gått som alla städer. Sedan bildandet av Women Action Forum, WAF, på 1980-talet har Pakistan haft en stark och tidvis organiserad kvinnorörelse. Dess fokus har dock varierat. Under perioder av militärdiktatur och krig har fokus legat på mänskliga rättigheter och/eller afghanska flyktingars rättigheter.

De pakistanska kvinnorna firar också den egna kvinnodagen den 12 februari. Den dagen 1983 införde den före detta militärdiktatorn Zia ul-Haq misogyna lagar och kvinnor som protesterade mot dem mötte oerhörd repression på gatorna i Lahore.

Det mest akuta som kvinnorörelsen över hela landet arbetar mot i dag är ”de religiösa fanatikerna och militären” som enligt många feminister här ökat våldet i landet. Något som märks i hemmen. Under bara de senaste åren har kvinnomisshandeln ökat lavinartat. Ett annat mycket viktigt arbete är rätten till utbildning i ett land där endast 40 procent av landets kvinnor kan läsa och skriva (jämfört med 68 procent av männen), något jag själv bevittnade i dag. När några av kvinnorna skulle fylla i närvarolistan satte de sitt tumavtryck i stället för att skriva sina namn.

Jag blev ombedd att hålla ett tal igen och jag berättade rörd om vilken ära det var att få fira den internationella kvinnodagen med just dessa starka kvinnor!

Biltutan på den lilla minibussen är numera hes och mina anteckningar är svåra att uttyda på grund av all skakning under den flera timmar långa färden. Vägarna i byarna utanför Muzaffargarh i södra Punjab är fortfarande inte uppbyggda efter förra sommarens översvämning.


Stora, fylliga mangoträd kantrar vägen till en början innan de blir avlösta av djupgröna vetefält och kilometer efter kilometer sockerrör. Det är skördetid och lastbilar och traktorer som är fyllda på både höjden och bredden med sockerrör rullar långsamt på vägarna. När de rullar genom de mindre städerna springer barnen vid sidan av lastbilarna för att sno åt sig ett sockerrör och suger på den som en jätteklubba.

Till en början är det svårt att föreställa sig en översvämning i detta område. Floden Chenab är inte ens till häften fylld i början av mars. Men stora tältläger och temporära lådhus donerade av diverse biståndsorganisationer påminner om den stora katastrofen. Faktum är att detta område inte brukar svämma över under de årliga monsunregnen mellan juni till augusti. Men förra året ödelade översvämningarna liv, egendom, mat, fält och skördar i landets hittills största naturkatastrof.

Efter 13 års torka utan rikligt regn och nästan helt uttorkade floder kom så de häftiga monsunen. Muzzafagarh och byarna i dess närhet är belägna mellan Indus- och Chenabfloden. De dryga 40 kilometrarna till Indus har gjort att bönder här inte behövt förbereda sig för översvämningar till skillnad från bönder som lever i närheten av floder och som lärt sig hur de ska hantera översvämningar: de bygger husen på höjder och odlar sockerrör som är mer tåliga mot översvämningar än till exempel vete.

Nasim som arbetar för NGO:n Pattan sitter med mig där bak och slår nästan i huvudet när bilen åker upp och ner på lerhögar som här kallas vägar. Hon har på sig de traditionella kläderna, Shalwar-e Kamiz, som de flesta kvinnor bär i Pakistan. Den går i rosa toner och också hennes solglasögon och ögonskugga. Vi är på väg till byn Taar Poor och Nasim ska ha möte med kvinnorna – en workshop i empowerment och delaktighet i beslutsfattande när nu familjerna ska börja bygga upp sina hus igen. Några symaskiner lastas också på minibussen. Pattan delar ut dem till kvinnor som förlorat sina symaskiner som de tidigare kunde tjäna pengar med.

Innan vi lämnar Multan ska hon ta ut pengar på First Women Bank. Vem som helst kan ha ett konto på banken, men endast kvinnor är anställda.

Det kryllar av kvinnor och barn på mötet i byn och alla berättar att kvinnor drabbades värst under översvämningarna eftersom det är de som har hand om hem, familj och barn.
– Det var svårt för oss, mycket svårt. Speciellt livet i lägren. Och vi var speciellt tvungna att ta hand om våra yngre döttrar i lägren så att inget hände dem och att de inte trakasserades, säger en kvinna i vit sjal.
– Men våra män litar mer på oss nu och vi är mer delaktiga. De såg hur starka vi var under katastrofen, vi kvinnor var faktiskt starkast, säger en annan kvinna i svart niqab.

Byborna flydde 35–40 kilometer till fots från Taar Poor när översvämningen nådde dem och bodde i tältläger. Redan efter några veckor, när vattnet hade runnit bort, återvände de men bor fortfarande i tält. Det enda som står upp av de flesta hus är fasaden och tälten är resta innanför ytterväggen där rummen, köken och toaletterna en gång stod. Djur trängs ihop med människor.

Ingen har råd att bygga upp sina hus. Regeringen har gett varje familj 25 000 rupiers (drygt 2 000 kronor), men de räcker inte till att ens bygga ett rum. För att få ut dessa pengar ska du dessutom ha det så kallade Watan Card (översätts ungefär Landskort) och för att få det ska du kunna identifiera dig med id-kort. Många förlorade sina id-kort i översvämningen och ännu fler här på landet har inte registrerat sig någonsin. De sitter nu i en rävsax och får alltså inte del av regeringens lilla bidrag.

Alla jag möter är arga på regeringen. I det här området hade översvämningen kunnat undvikas om de stora markägarna, eller ”feodalklassen” som bönderna här kallar dem, inte hade omdirigerat vattnet från Indus genom de mindre floderna för att rädda sina åkermarker där nästan inga lever.
– This is a man made flood, säger de flesta.

Detta är en översvämning skapad av människan.

Mohammed Baksh ser ut att vara över 80 år, men insisterar på att han är 40. På sig har han traditionella bondekläder för den här trakten och två olika sandaler på fötterna. Han visar mig fasaden på sitt hus och bjuder in mig till baksidan genom en dörr som faller ner med en stor duns när han försöker öppna den. Innanför sitter hans fru Mai Karimo som knappt kan gå och har en enda tand i munnen. Hon klagar över att hon är sjuk och behöver medicin, men ingen vård går att få här i närheten. Hon, liksom hennes man är ledsna och bor hos släktingar i tält.
– Vi måste gå 10 kilometer för att komma hit varje dag, men jag gör det. För det här är min mark. Vi väntar på att någon ska bygga upp vårt hus. Vi är inte glada, säger hon samtidigt som Mohammed Baksh fyller i.

Vi åker till nästa by, och nästa by. Samma historier och öden över allt. Och samma samlingar för att berätta om feodalklassen och regeringens skuld till katastrofen.


Alla vill prata och berätta om sin situation. Så fort jag stoppar någon samlas tiotals bybor runtom och har sina historier. Och jag bevittnar en fattigdom jag aldrig sett i hela mitt liv.

 

Jag befinner mig i den delen av världen där de globala energiklyftorna känns in på bara skinnet. I den här delen av världen, i periferin, är strömavbrott en del av vardagen. Jag tänder ljuset på skrivbordet för andra gången i dag och går ut för att ta en cigg. Stjärnorna som täcker hela den klara himlen lyser starkt i Byn Bhadar Poor, några kilometer norr om Multan.

I en värld med globala energiklyftor fortsätter länder i centrum att bränna av mer och mer fossila bränslen och släppa ut koldioxid i atmosfären, medan människor i länder som Pakistan drabbas av översvämningar och förlorar hem och uppehälle.

Den nukleära nationen lider av energibrist sägs det, och måste därför ransonera. Det räcker med att titta på bilden nedan för att se vilka som brukar mest energi i världen. En pedagogisk bild som humanekologen Alf Hornborg brukar hänvisa till.

Just den här byn drabbades av översvämningarna förra sommaren. Med bara 15 kilometer till floden var det oundvikligt när monsunen blev så kraftig som den blev. Efter 13 års torka kom plötsligt skyfallen och byn svämmade över. I natt ska jag sova på NGO:n Pattan som bland annat hjälpte de översvämningsdrabbade här i södra Punjab. I morgon ska jag följa med några aktivister från Pattan till staden Muzzafagarh beläget mellan Indusfloden och Chenabfloden och en av de värst drabbade platserna.


Tidigare under dagen, efter att jag hade checkat ut från den kristna centret passade jag på att prata med några aktivister på den kristna NGO:n Justice and Peace Commission i Multan som också har arbetat med de översvämningsdrabbade. Men de har en mycket större verksamhet än så. Sedan 2008, när Pakistans president Yousaf Raza Gillani upphävde förbudet mot fackföreningar och studentföreningar, har de hjälpt till att organisera fem fackföreningar bland Multans 76 000 tegelbruksarbetare. Stämningen var låg även där på grund av mordet på den kristna ministern Shahbaz Bhatti i går.

Dock har de två senaste dagarna varit något frustrerande då jag inte känner att jag har varit tillräckligt produktiv. Sedan i förmiddags har inte mycket hänt. Så jag tog en promenad i Puttans vackra trädgård som omringas av en lermur. Det var just hus byggda i detta material som sköljdes bort av översvämningarna. Under några timmar roade jag mig med att fotografera våren här med allt från blommor och växter till djur och fåglar. Först här nedan vetefält.

Vetefält

Trädgårdens avloppssystem.

Våren är här!

Bougainvillen blommar redan i mars!

Tänkte på min vän Foad när jag såg den här herrelösa hunden.

Och vidare på mina käraste Elisabeth och Magnus när jag såg de här.

Det är fortfarande varmare utomhus än inomhus…

– Det är en dödsstöt för alla vi som vill se en sekulär stat, säger en frilansjournalist till mig utanför Press Club i Multan i södra Penjab apropå mordet av Pakistans minoritetsminister Shahbaz Bhatti.

Marken utanför Press Club är svart av brända däck och det myllrar av journalister i entrén. Folk är förbannade och jag har precis missat den demonstration som ägde rum här i protest mot dagens mord på ministern Bhatti, som var den enda kristna medlemmen av regeringen. När Shahbaz Bhatti tidigare i dag lämnade sin mors hus i huvudstaden Islamabad pepprades bilen han färdades i med 25 kulor. Mordet tros ha genomförts av flera män, på platsen hittades senare flygblad från al Qaida och gruppen Tehrik-i-Taliban Punjab.

Så sent som i januari mördades Salmaan Taseer, guvernören i Punjab, skjuten till döds av en egen livvakt. Dessa båda politiker har arbetat aktivt mot den lag som förbjuder blasfemi och vars straff är döden. Ingen har hittills dömts för blasfemi, men många tros ha lynchats till döds. Bakgrunden till senaste tidens händelser är en kristen bondekvinna, Aasia Bibi, som anklagas för blasfemi och som sitter fängslad i väntan på rättegång. Efter fallet lade den kvinnliga parlamentarikern Sherry Rehman fram ett förslag om ändring av lagen. Både Taseer och Bhatti har öppet stöttat hennes förslag.

Visserligen hade de kristna pakistanierna, som utgör två till fyra procent av befolkningen, en minister i regeringsposition, men det är en religiös minoritet som är mycket diskriminerad.

En polis öppnar nervöst den stora mörkblåa grinden som leder in till en vacker vårträdgård. Han sticker ut huvudet, kollar åt både vänster och höger, bjuder in mig och ber mig skriva in mitt namn medan han håller geväret bakom ryggen. Två katter hörs bråka i närheten medan en hund skäller högt och ljudligt med svansen riktad rakt upp. Jag ska i natt sova på det kristna studiecentret och skolan här i Multan. Mitt rum ligger i kvinnodelen av den stora trädgården och på väggarna sitter Jesus på korset och annan katolsk kitsch.

Stämningen är låg och folk äter sin middag i tystnad i den stora matsalen där bilder på påven och den sista måltiden hänger. Ingen verkar vilja prata om mordet, utan i stället om att kristna har levt i det här området i tusentals år.

Myllret utanför Press Club var inte bara på grund av den upplösta demonstrationen som anordnades av flera människorättsgrupper. Kollar man upp ovanför ingången hänger stora affischer med ansikten och slagord på urdu. I dag håller journalistfacket val här i Multan, dels för det egna lokala facket, men också för vilka som ska representera dem i den rikstäckande Pakistan Federal Union of Journalist.

Bara i Multan finns hundratals journalister och vänsterfalangen på Press Club är på offensiven mot högern som styrt facket ett tag nu, säger en journalist i röd keps. Jag undrar om många journalister är fackligt aktiva och kommer att delta i valet.
– Så klart vi är, säger en annan journalist som arbetar för engelskspråkiga The Dawn.
– Vi är nog den enda yrkeskåren som inte får organisera oss på våra arbetsplatser här i Pakistan, både inom de privata medierna och inom de statliga. Dagligen skriver vi om andra arbetares protester och rättigheter, men ingen talar om våra. Därför organiserar vi oss utanför våra arbetsplatser.