Arkiv för kategori ‘Palestina’

Tusentals har samlats utanför den första israeliska ambassad som etablerades i arabvärlden, den i Kairo. Tårgasen som poliserna skjuter in i massan är det som får den fredliga men arga demonstrationen att brytas upp. Det är youm al Nakba, eller ”dagen för katastrofen” år 1948, då Israel bildades och 750 000 palestinier fördrevs från sina hem. Däck sätts i brand och de hundratals demonstranter som inte flyr scenen börjar kasta sten och hälla vatten över tårgasen. Längst fram står unga män med Palestinaflaggor i ena handen och stenar i andra. En kvinna i niqab med handväskan hängd runt halsen plockar upp en stor sten och försöker dela den i två innan hon kastar den. En medelåldersman med portfölj skyddar huvudet medan även han hivar sten mot poliserna.

Många av de tusentals demonstranterna i Kairo har i två dagar försökt ta sig fram till gränsen till Gaza, men blockerats av den egyptiska armén. Människor i Egypten och i Jordanien förhindras av sina egna att komma fram till Palestinas gräns, men i Syrien och Libanon lyckas palestinier och aktivister.

Söndagen den 15 maj 2011 blir därmed ett historiskt datum i den palestinska flyktingkampen: för första gången någonsin tågar tiotusentals flyktingar tillbaka mot sitt hemland, och dussintals når in. En ung flykting tar sig ända fram till sin hemstad Jaffa innan han grips av israelisk polis. Längs vapenstilleståndslinjerna mot Libanon och Syrien skjuter den israeliska armén ihjäl minst 13 palestinier.

Så har den arabiska våren slutgiltigt nått Palestina: folkmassor kräver sina grundläggande rättigheter och bemöts med övervåld. Grundläggande rättigheter? Enligt FN:s resolution 194, proklamerad i december 1948 och bekräftad varje år sedan dess, har alla palestinska flyktingar rätt att återvända till sina hem.

Men den israeliska regeringen svarar på Nakba-marscherna med att hävda sin rätt att försvara landets gränser. Den glömmer att nämna att Israel är den enda nationalstat i världen som inte definierat sina gränser: de är en fråga om styrkeförhållanden. Nu har obeväpnade flyktingar visat att de kan ta sig över gränserna, på sin långa väg hem.

Bakom polismuren i statsdelen Giza i Kario där den israeliska ambassaden ligger har armén placerat ut soldater. En stridsvagn är parkerad framför det tiovåningshöga bostadshuset där den sedan revolutionen tomma ambassaden är inhyst högst upp. En ung kvinna sticker upp lök under näsan på mig mitt i tårgasmolnet. Skott och rikoschetter dånar omkring oss och plötsligt faller en ung man. Han bärs bort, blodig i hela ansiktet, förbi mig och in i en bil. Hans kropp är livlös och det mörkröda blodet från huvudet lämnar ett droppspår efter sig.

Aktivister visar upp tårgastuber ”made in USA” och skarp ammunition. Demonstrationen är en del av den regionala massprotesten, men här lyfts särskilda krav: att Egypten ska stänga ambassaden och bryta de diplomatiska förbindelserna med Israel. Vreden är stor mot att Mubarakregimen i decennier agerat knähund åt staten Israel. Det senaste egyptiska brottet mot palestinierna är deltagandet i blockaden av Gaza; många revolutionärer har tagit för givet att den nya regimen ska ändra politik. Mycket riktigt har utrikesminister Nabil el-Araby lovat att den egyptiska gränsen till Gaza ska öppnas. Ett annat krav från revolutionsveckorna var att Egypten ska sluta exportera billig naturgas till Israel: nu aviseras omförhandling av priset.

Men plötsligt har Arabförbundet valt samme Nabil el-Araby till sin ordförande. Revolutionsaktivister från höger till vänster protesterar och ber honom stanna: som ordförande för Arabförbundet, hävdar de, kommer den radikale el-Araby att avväpnas. Som fortsatt utrikesminister för Egypten hade hans politik antagligen fått mer konkreta resultat och maktbalansen i Mellanöstern kanske ruckats en aning. Nu står Egypten utan klar utrikespolitik igen.

Söndagsnattens strid i Kairo, som rinner över till lördagens tidiga timmar, resulterar i 353 skadade och 168 arresterade av militärpolis, bland dem den kända bloggaren och twittraren Tarek Shalaby. Den unga mannen som bärs bort blodig och livlös framför mina ögon visar sig vara 18 år. Han heter Atef Yehya Ibrahim, ligger i skrivande stund i koma och kommer med största sannolikhet inte att överleva.

På andra sidan Nilen, bara en båttur bort från tårgasmolnen och de skarpa skotten, pågår de kristnas sit-in utanför statstelevisionen Maspiro. Sedan en vecka manifesterar kopter mot våldet de utsätts för, kyrkor som bränns ned och arméns medbrottsliga passivitet. Jag tänker: hur kommer det sig att det är viktigare att skydda en tom ambassad än landets kyrkor och egna invånare? Varför så stora offer för Israels skull?

Foto: Andreas Malm

Texten ovan beskriver händelserna i Kairo och i Mellanöstern söndagen den 15 maj.

Annonser