Arkiv för kategori ‘Resan’

Efter 20 minuters promenad genom downtown Kairo befann jag mig på det berömda Tahrirtorget. Bestämde mig för att gå runt det ett varv, men det var svårt att hålla fokus på annat än att komma levande över till andra sidan gatan. Plötsligt tittade jag upp och såg framför mig en bild som jag sett på teve så många gånger under januari och februari: det kolsvarta, nedbrända NDP-högkvarteret med Egyptiska museet som granne. En väldigt märklig känsla infann sig och jag fick för några sekunder en existentiell kris; är jag här? Var är jag? Vad är verkligt och vad är overkligt? Det krävdes några långa sekunder för att smälta att jag verkligen är i Kairo, på Tahrirtorget där en folklig revolution alldeles nyss ägde rum! Och jag kände lyckan växa inom mig.

Hade kollat in att 6 aprilrörelsen skulle ha ett möte på kvällen på press syndikatet och tog mig dit för att sitta med mer än 500 personer och lyssna på tal efter tal som alla påminde om att revolutionen inte är över, den ska fortsätta och den ska skyddas och försvaras. Deras lösning för tillfället: fortsatt enighet.

6 aprilrörelsen, en ungdomsrörelse som bjudit in mest gamlingar att prata, menade att de inte kommer att bli ett parti och att de kommer att fortsätta att arbeta som en rörelse ett tag till i alla fall.

Lyckan återkom för andra gången i rad. Tänk att befinna sig i en miljö där ordet revolution är lika självklar som att andas. Ett så vackert ord som är en verklighet här. Och en verklighet som måste fortsätta kämpas för. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva det under min livstid. Jag behöver inte längre romantisera eller fantisera om revolutioner, de är verkliga och besitter den största kraften.

Talarna som eldades massorna till långa applåder, slagord och busvisslingar ställde samtliga kravet på att Mubarak måste ställas inför rätta och att pengar han stulit från det egyptiska folket måste betalas tillbaka nu. En talare riktade skarpa ord mot militären:
– Hur kan det ha gått 50 dagar sedan revolutionen och den största tjuven [Mubarak, min anm.] fortfarande inte är ställd inför rätta? Samtidigt som unga bloggare döms i militärdomstolar?
Kvällen slutade med teatersketcher, musik och tårta. En av talarna på minde om situationen i Libyen och informerade om en demonstration kommande dag utanför Libyska ambassaden.

Med taxi över 26 juli-bron tog jag mig dit i morse. Den libyska ambassaden ligger i ”finare” kvarter granne den grekiska. Klockan 12 var vi inte många, men vid ett anslöt sig äntligen folk och demonstrationen kunde börja. Militären insisterade på att den 200-personers stora demonstrationen skulle hållas på andra sidan gatan och att ingen fick fotografera soldater. Så småningom bildade de en kedja runt om den tragiskt lilla demonstrationen som övergick i en sång- och dansfest efter ett tag.

Det var den nybildade gruppen Friends of Free Libya in Egypt som hade kallat till demonstration. De var för icke flygförbudet över Libyen och ett av deras krav var att Egypten skulle erkänna det Libyska nationella övergångsrådet. Jag träffade Najma, en lång libysk ung kvinna som ledde talkörer.
– Vi bjöd in hela världen att hjälpa oss och Frankrike, Italien och några andra nappade. Men var är de arabiska arméerna? Var är det? frågade hon mig.
Sedan åtta dagar är hon i Egypten efter att ha flytt sin hemstad Benghazi. Najma som är 16 berättade om när Banghazi befriades:
– Gaddafi dödade alla. Det var blod överallt. Jag har vänner som har dött. Men det går inte att beskriva hur det kändes när vi blev fria. Jag har aldrig känd mig friare och lyckligare i mitt liv.


I morgon fredag är det dags för min Tahrir-oskuld att tas! Efter fredagsbönen är det demonstration bland annat med kravet att Mubarak ska ställas inför rätta och betala tillbaka allt han stulit från det egyptiska folket. Åkte genom Tahrirtorget i kväll där förberedelserna var igång inför morgondagen. Bland annat den här banderollen som säger ”Folket kräver att Mubarak ställs inför rätta”.

Annonser

On my way to freedom land

Publicerat: 06/04/2011 i Egypten, Resan

Äntligen, äntligen, äntligen befinner jag mig i Egypten, Mellanöstern och arabvärlden. Så som jag har saknat den!

Med propp för öronen, snor i näsan och Mavis Staples ”On my way” i lurarna landade jag i Kairo i går. Jag har haft en ihängande förkylning sedan mer än en vecka som bestämde sig för att kulminera i går, men känner mig mycket glad över att vara i Egypten, trots att det var sorgligt att lämnar Pakistan som jag blev fäst vid i slutet av vistelsen.

Bor på ett Pension Roma i ett pyttelitet rum i Downtown Kairo och sitter och mejlar i dag medan jag snorar ner dator… Är sliten mellan mitt egentliga projekt och allt som finns att ta reda på här sedan revolutionen. Längtar efter att träffa aktivister och höra deras historier från revolutionen och vad som händer i landet nu. Vad håller armén på med egentligen?

För att lugna min fantastiske förläggare Richard Herold kan jag meddela att jag i alla fall mejlat detta institut i dag.

 

Slängdes in på ett bröllop när jag landade i Karachi för några dagar sen och var tvungen att som på bröllopet i Lahore gå upp och ta bild med bruden och brudgummen efter att brudens bror insisterat i en halvtimme. Han är en facklig aktivist som fick sparken från sitt jobb på det halvstatliga telekommunikationsföretaget PTCL på grund av sin fackliga aktivism. Bristen på vegetarisk mat gjorde att jag i stället satte i mig massa sötsaker i respekt för gästvänligheten.

Bor hos en underbar familj med mamma, pappa (som är socialist) och fyra barn i åldrarna 15 till tre som knappt låter mig jobba. En gång i halvtimmen kommer de in och frågar om jag har jobbat klart de dagar jag har suttit hemma och skrivit. Men de är jättecharmiga och det är kul att ha så mycket liv omkring sig. Igår kväll fick jag äran att bjuda hela familjen och en annan kamrat – Khalid – på middag på det iranska årets första dag. Barnen ville hemskt gärna gå på barbeque och jag fick äntligen beställa Palak panir som till min stora besvikelse var lite spenat, fem ostbitar och otroligt mycket chili. Drömmen om Palak panir kvarstår! Innan middagen passade vi på att åka ner till stranden. På bilden nedan är hela familjen. Från vänster: Khalid (LEF:s ordförande) som är på besök från Lahore, pappa Naser, Ali 13 år, Zoya 3 år, Momel 15 år, Zeinab 11 år och mamma Rani. Otroligt fin familj som jag kommer att sakna mycket!

Hamn- och megastaden Karachi är hem för över 15 miljoner människor med en sjuhelvetes trafik (jag har varit med om den andra trafikolycka här i Karachi, den första var i Mardan). Häromdagen tog det mig en och en halvtimme att åka från västra sidan av staden till norra och större delen av tiden var vi stillastående i diverse bilköer. Det är vår här, växterna är gröna och staden har en hel del palmer. På dagarna är det just nu 40 grader celsius med 30 procent luftfuktighet, svetten rinner konstant när man är utomhus.

Dagarna har varit intensiva här. Jag har hunnit vara i ett tältläger ”Tent City”, Tältstaden, i Musharraf Colony i utkanten av staden tre gånger för intervjuer. Jag har där blivit rörd till tårar av den otroligt vidriga situationen människor tvingas leva i, människor som verkligen inte har någon som helst skuld till den globala uppvärmningen, men är de första att drabbas. När jag var där häromdagen och satt och svettades i ett tält under min tre timmars intervju med en familj gjorde jag klart för dem att jag inte kunde äta i den här värmen när de frågade om jag ville ha lunch. Det var en ursäkt för att slippa äta av deras mat som inte ens räcker till dem. De får en matranson för en månad som räcker i två veckor… Jag försökte stå på mig när de kom med grytan och det typiska brödet här i Pakistan. De insisterade och sade:
– Vi har inte råd att använda så mycket smör och steker aldrig brödet i smör, men eftersom du är vår gäst har vi gjort det för dig.
Jag kunde inte annat än att äta med tårar i ögonen.

Trots att de är offer är de inte handfallna. Människorna i det 6 000 personers stora lägret har organiserat sig och valt fram representanter i en 12 personers stor kommitté som kämpar för de boendes rättigheter. Här nedan är bild på ordföranden Gulshar Kosa som berättar om hur han med familj flydde undan översvämningarna från deras hemby Alai baksh kosa först upp till ett berg för att sedan ta sig till Karachi.

Har också åkt till byn Sajawel två timmar utanför Karachi där LEF har hjälp till att bygga upp husen. Otroligt vacker by precis vid Indusfloden, nu med färdigbyggda lerhus. Frågan är hur det kommer att gå om det blir kraftiga monsunregn i området igen.

Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.

Hann med ett kort besök på en fredskonferens för fred mellan Indien och Pakistan där fredsaktivister från båda länder deltog och diskuterade sina krav och vikten av att få igång fredssamtalen igen.

Dessutom har jag varit en sväng i Baluchistan och staden Habb för att besöka helvetet på jorden: fartygsskrotning. Jag intervjuade fackligt aktiva arbetare om deras situation. Att komma in på fartygsskrotningen var som att stiga in i orchernas värld.  Längre blogginlägg om allt detta kommer senare!

 

Några timmars turistande

Publicerat: 12/03/2011 i Pakistan, Resan

Innan jag lämnade Multan för att åka till Khyber Pakhtunkhwa och Swatdalen vandrade jag under några eftermiddagstimmar i Multans statskärna för att se en del av alla sufiska helgedom som staden är så känd för (förutom att vara den dammigaste staden i Pakistan).

Först gick jag upp till den högsta punkten i Multan – Qasim Bagh Fort som inrymmer flera helgedomar.

Lite högre upp ligger Sheikh Rukn-e-Alams mausoleum. Han var sufiledare i Multan och levde mellan 1251 och 1334. Helgedomen är byggd med endast röd tegel och trä och byggnaden är hela 30 meter hög.

Bredvid ligger en liten moské.

Människor tog av sig skorna, köpte med sig rosblad för att lade dem på graven och bad. Det var viktigt att inte trampa på de höga trätrösklarna mellan rummen.

Trots smoggen var utsikten över staden fantastisk.

Nedan syns Multans berömda klocktorn mitt i staden.

Med världens sjätte största befolkning är det trångt på de pakistanska gatorna vilket kändes i Hussain Aghai basaren. Gick igenom den och kom ut vid Haram porten.

Mitt emot porten finns den typiska indiska arkitekturen med balkonger byggda i trä som var så vanliga i Multan innan delningen 1947.

Gick vidare genom den tjocka trafiken till Bohar porten.

 

8 mars i Pakistan

Publicerat: 08/03/2011 i Feminism, Pakistan, Resan

Efter incidenten med de pakistanska säkerhetstjänsterna (se blogginlägget Alla torg är Tahrir) bestämde jag mig för att smälta in lite mer i den pakistanska gatubilden. I går anlände jag till staden Mardan i nordvästra delen av landet som heter Khyber Pakhtunkhwa (före detta North West Frontier Province) efter en sju timmars lång bussfärd från Lahore.

En tur till den större staden Peshawar krävdes i morse för att inhandla den traditionella Shalwa-e kamiz med tillhörande slöja som en absolut majoritet av de pakistanska kvinnorna och männen bär (männen saknar så klart slöjan och har mycket enklare form av Shalwar-e kamiz). Mardan är rätt så konservativt och till skillnad från både Lahore och Multan, de två större städer som jag hittills vistats i, bär alla kvinnor slöja på huvudet och täcker även munnen och näsan med den på gatan. Väl inne bland andra kvinnor och i vissa fall män åker den snabbt av. Har också sett en hel del burqor här – de första jag ser in real life. De ser ännu värre ut i verkligheten än på bild.

På väg till Peshawar reser sig bergen i väster som gränsar till Afghanistan. Det är disigt men två snöbeklädda toppar syns från vägen. De flesta människor i detta område tillhör den etniska gruppen Pashtuner och splittrades av den så kallade Durand linjen som surprise, surprise, britterna bestämde sig för att rita upp och dra 1893. Den största pashtunska befolkningen lever i dag i Pakistan och utgör därmed den näst största etniska gruppen i detta land uppbyggd av ett mosaiklikt mönster av etniska grupper. Den näst största gruppen finns i Afghanistan och pashtuner var den etniska grupp som in i det längsta och högst protesterade mot staten Pakistans bildande. Länge krävde de en egen stat vid namnet Pukhtoonkhwa eller Pashtunistan. Inte långt ifrån där jag befinner mig ligger den berömda Khaybar passet där människor tar sig över gränsen när situationen tillåter (när alltså strider inte rasar mellan den pakistanska militären och talibaner och när det inte regnar amerikanska droner över området).

Jag vandrade ut i min nya utstyrsel från butiken och återvände till Mardan för att delta på ett kvinnomöte för att fira den internationella kvinnodagen.


På väg till Press Club Mardan där mötet skulle hållas åkte jag förbi Labour Party Pakistans kontor i Mardan.


På ovanvåningen huserar aktivisterna från folkbildningsorganisationen Labour Education Foundation, LEF, som har starka samarbeten med bland andra Palmecentret, IF Metall och Lärarförbundet. LEF är en imponerande organisation som med hjälp av bland annat folkbildning vill framhäva arbetares rättigheter, utbildning, jämställdhet mellan könen, fred, demokrati och utveckling i Pakistan. Förutom här i Mardan har de kontor i Lahore och Karachi och har sedan sommarens översvämningar arbetat mycket med de översvämningsdrabbade. Flera av aktivister fastnade själva i mer än en vecka i vissa översvämmande områden. Just nu bygger de en skola och undervisar i den i byn Pir Sabak som jag kommer att besöka under morgondagen.

Efter att Palmecentret nominerat LEF till Silver Rosa Award som årligen delas ut av Solidar i EU parlamentet åkte LEF:s ordförande Khalid Mahmood till Bryssel för att hämta hem det silvriga priset här om dagen.

Tillsammans med Shirin med sin röda sjal och Saresh som när hon lämnar hemmet tar av sig sin svarta niqab och sätter på sig en beige sjal åkte vi till Press Club. På väggarna satte de upp banderoller med budskap om ”samma rättigheter för kvinnor som män”, ”Stoppa diskrimineringen av kvinnor” och ”Erkänn hemarbetande kvinnor”. Ungefär 100 kvinnor samlades i den nedgångna salen som stank färg trots att väggarna uppenbarligen inte målats sedan huset byggdes. Kvinnorna som alla hade slöja och några burqa var från Mardan, grannstaden Nowshera och byn Pir Sabak som översvämningen ödelade helt och håller. De är alla kvinnor som arbetar i hemmen (som till exempel sömmerskor) och med hjälp av LEF har de börjat bygga upp kooperativ och fackföreningar för att slippa bli ännu mer exploaterade och underbetalda.


Korta tal hölls av främst kvinnor med samma gemensamma nämnare: den pakistanska konstitutionen erkänner kvinnors rättigheter men det är inga politiker som implementerar dessa lagar.



Kvinnor i Pakistan har länge kämpat för sina rättigheter och 8 mars firas i så gått som alla städer. Sedan bildandet av Women Action Forum, WAF, på 1980-talet har Pakistan haft en stark och tidvis organiserad kvinnorörelse. Dess fokus har dock varierat. Under perioder av militärdiktatur och krig har fokus legat på mänskliga rättigheter och/eller afghanska flyktingars rättigheter.

De pakistanska kvinnorna firar också den egna kvinnodagen den 12 februari. Den dagen 1983 införde den före detta militärdiktatorn Zia ul-Haq misogyna lagar och kvinnor som protesterade mot dem mötte oerhörd repression på gatorna i Lahore.

Det mest akuta som kvinnorörelsen över hela landet arbetar mot i dag är ”de religiösa fanatikerna och militären” som enligt många feminister här ökat våldet i landet. Något som märks i hemmen. Under bara de senaste åren har kvinnomisshandeln ökat lavinartat. Ett annat mycket viktigt arbete är rätten till utbildning i ett land där endast 40 procent av landets kvinnor kan läsa och skriva (jämfört med 68 procent av männen), något jag själv bevittnade i dag. När några av kvinnorna skulle fylla i närvarolistan satte de sitt tumavtryck i stället för att skriva sina namn.

Jag blev ombedd att hålla ett tal igen och jag berättade rörd om vilken ära det var att få fira den internationella kvinnodagen med just dessa starka kvinnor!

– Det är en dödsstöt för alla vi som vill se en sekulär stat, säger en frilansjournalist till mig utanför Press Club i Multan i södra Penjab apropå mordet av Pakistans minoritetsminister Shahbaz Bhatti.

Marken utanför Press Club är svart av brända däck och det myllrar av journalister i entrén. Folk är förbannade och jag har precis missat den demonstration som ägde rum här i protest mot dagens mord på ministern Bhatti, som var den enda kristna medlemmen av regeringen. När Shahbaz Bhatti tidigare i dag lämnade sin mors hus i huvudstaden Islamabad pepprades bilen han färdades i med 25 kulor. Mordet tros ha genomförts av flera män, på platsen hittades senare flygblad från al Qaida och gruppen Tehrik-i-Taliban Punjab.

Så sent som i januari mördades Salmaan Taseer, guvernören i Punjab, skjuten till döds av en egen livvakt. Dessa båda politiker har arbetat aktivt mot den lag som förbjuder blasfemi och vars straff är döden. Ingen har hittills dömts för blasfemi, men många tros ha lynchats till döds. Bakgrunden till senaste tidens händelser är en kristen bondekvinna, Aasia Bibi, som anklagas för blasfemi och som sitter fängslad i väntan på rättegång. Efter fallet lade den kvinnliga parlamentarikern Sherry Rehman fram ett förslag om ändring av lagen. Både Taseer och Bhatti har öppet stöttat hennes förslag.

Visserligen hade de kristna pakistanierna, som utgör två till fyra procent av befolkningen, en minister i regeringsposition, men det är en religiös minoritet som är mycket diskriminerad.

En polis öppnar nervöst den stora mörkblåa grinden som leder in till en vacker vårträdgård. Han sticker ut huvudet, kollar åt både vänster och höger, bjuder in mig och ber mig skriva in mitt namn medan han håller geväret bakom ryggen. Två katter hörs bråka i närheten medan en hund skäller högt och ljudligt med svansen riktad rakt upp. Jag ska i natt sova på det kristna studiecentret och skolan här i Multan. Mitt rum ligger i kvinnodelen av den stora trädgården och på väggarna sitter Jesus på korset och annan katolsk kitsch.

Stämningen är låg och folk äter sin middag i tystnad i den stora matsalen där bilder på påven och den sista måltiden hänger. Ingen verkar vilja prata om mordet, utan i stället om att kristna har levt i det här området i tusentals år.

Myllret utanför Press Club var inte bara på grund av den upplösta demonstrationen som anordnades av flera människorättsgrupper. Kollar man upp ovanför ingången hänger stora affischer med ansikten och slagord på urdu. I dag håller journalistfacket val här i Multan, dels för det egna lokala facket, men också för vilka som ska representera dem i den rikstäckande Pakistan Federal Union of Journalist.

Bara i Multan finns hundratals journalister och vänsterfalangen på Press Club är på offensiven mot högern som styrt facket ett tag nu, säger en journalist i röd keps. Jag undrar om många journalister är fackligt aktiva och kommer att delta i valet.
– Så klart vi är, säger en annan journalist som arbetar för engelskspråkiga The Dawn.
– Vi är nog den enda yrkeskåren som inte får organisera oss på våra arbetsplatser här i Pakistan, både inom de privata medierna och inom de statliga. Dagligen skriver vi om andra arbetares protester och rättigheter, men ingen talar om våra. Därför organiserar vi oss utanför våra arbetsplatser.

Den dammigaste staden

Publicerat: 02/03/2011 i Pakistan, Resan

Det luktar avgas, är bumpigt och när som helst kör vi in i en cyklist eller så är en bil väldigt nära att ramma rickshawn. Och jag tänker att det här yrket måste vara en av de värsta. Du andas in avgaser och damm dagar i ända, lyssnar på tutande och brummande, är konstant stressad och vaksam på att inte köra in i någon eller bli påkörd och arbetssäkerhet är nog det sista som du tänker på.

Så har rickshawförare det föreställer jag mig när jag sitter något så tryggt där bak och hostar konstant.

Rickshaw är trehjuligt, motordrivet och går inte snabbare än 30 kilometer i timmen och är den taxi som erbjuds på de pakistanska gatorna, om du inte har det tiodubbla för att betala en privat taxibil, vill säga.

Efter fyra timmars sömn packade jag ihop mina saker i morse och tog en Rickshaw till busstationen för att ta mig till staden Multan i södra Punjab. Biljetterna hade beställts innan och för att hämta ut dem skulle jag komma ihåg mitt platsnummer: 8.

Min granne på bussen är Fatma. En stor kvinna med små, snälla ögon. På huvudet har hon en svart sjal och på kroppen en svart, lång tunika. Snabbt växlar Fatma till arabiska när jag förklarade att jag inte förstår urdu. Hon bor till och från i Medina, Saudiarabien, med sin familj och ska besöka släktingar i Multan. Hon tar av sig sina tunna skor och vickar på de nakna, knubbiga tårna. Tånaglarna är liksom hennes naglar färgade med henna. Skrattande säger hon att det är ”haram”, förbjudet, för mig att vara slöjfri när hon får reda på att jag är från Iran, och bjuder på chips.

Det ska inte ta mer än fem timmar från Lahore till Multan, men på grund av det dåliga vädret och regnet som aldrig tycks sluta tar resan sex och en halv timme (bilden ovan är från ett litet stopp på vägen). Under resan är Fatma obekväm och sätter upp benen på sätet, trycker in ena foten under mitt lår, klappar mig på armen och frågar om det är okej. ”Självklart, var bekväm”, är mitt svar samtidigt som jag ler för mig själv, njuter och tänker att den här sortens intimitet mellan två okända kvinnor aldrig skulle uppstå i Sverige där man knappt sätter sig på sätet framför i tunnelbanan om det finns andra alternativ.

Multan är Pakistans dammigaste stad får jag höra vilket känns i halsen efter all rickshaw-åkande. Beviset finns under mina skoskulor trots att det regnat i en vecka här och de dåligt asfalterade vägarna är fulla med vattengropar.

I morgon åker jag till Muzzafagarh, en mindre stad utanför Multan för att besöka tältläger där människor fortfarande bor sedan översvämningarna sommaren 2010.

Drömmen om Palak Panir

Publicerat: 27/02/2011 i Pakistan, Resan

Har hittat en superlångsam uppkoppling längst inne i hörnet på hostelets kök. Jag får nog egentligen inte vara här och undrar vems internet jag snyltar på…

Jag är nog inte den enda vegetarian som på indiska restauranger i Sverige ALLTID beställer Palak panir. Innan resan till Pakistan föreställde jag mig all Palak panir jag skulle få äta i här. Men ack så fel jag hade och jag förtjänar nog det eftersom det var fantastiskt ignorant av mig att tro att indisk mat = pakistansk mat = bangladeshisk mat. Tre kvällar i rad har jag ätit Daal (linsröra) med bröd (de har inte garlic naan här vad jag förstår). Det tog två middagar att inse att lite yoghurt skulle mildra min inte så rutinerade mun. Kvällens sällskap var den ganska så proggiga engelskspråkiga Dawn som trycks här i Lahore.

Just nu kan jag inte ha det bättre. Internet i köket och arbetsplats i rummet!

26 timmar efter att jag startade min resa i Åkeshov, Stockholm var jag framme på mitt hostel i Lahore i går kväll. Hostelet drivs av organisationen ASR Resource Center – Institute of Women’s Studies Lahore och ligger i Gulberg-området vilket är ganska centralt. Jag verkar vara den enda gästen här och mitt sällskap är vaktmästaren Razzaq, hans fru Rihana och fem barn som bor på övervåningen. Min totalt bristande urdu (jag får fram några ord som är samma som persiska) och Razzaqs engelska ordförråd som inte sträcker sig till mer än tio gör det tyvärr svårt att kommunicera om djupare saker än tiden för frukosten och elavbrott.

I eftermiddags, på väg hem från ett bröllop på ett lyxhotell, öppnade sig himlen och hagel stora som pingisbollar föll ner samtidigt som blixtrar sken upp den rosafärgade solnedgångshimlen och åskan dånade i över en timme. Väl tillbaka på hostelet räknade jag tvångsmässigt blixtarnas avstånd till en kilometer.

Elen gick mitt i detta bloggande och den höga musiken från grannhuset försvann under två timmar för att nu komma igång igen.

För att göra en mycket lång historia mycket, mycket kort:
Pakistan har en lång historia som sträcker sig ända till 2500 f kr. Då beboddes området av Indusfolket. Med de fem miljoner människor som bodde här mellan 2500-1500 f kr växte ett av världens första civilisationer fram runt Indusfloden som rinner genom hela Pakistan, från norr till sönder. Samma flod som sommaren 2010 skulle komma att ödelägga miljontals människors liv i landets värsta naturkatastrof sedan den bildades 1947.

Många imperier har kommit och gått i området, bland dem Mongolera som var ett av tre imperier som lyckades ha hela subkontinenten under sitt styre. Det första området som de brittiska imperialisterna lyckades kolonisera fullt ut av det nuvarande Pakistan var Sindh-provinsen i söder. Året var 1843 och koloniseringen fortsatte, delstat för delstat. Men inte utan motstånd: 1857 års folkliga uppror sägs ha tvingat britterna till vissa eftergifter. Men det skulle dröja till 1885 för muslimer och hinduer att organisera sig tillsammans i det så kallade Indiska kongresspartiet för att sätta press på britterna. Till en början var muslimer och hinduer eniga i sin strävan efter befrielse. Även efter Muslimska förbundets bildande 1905 ingick de en pakt med sina indiska motsvarigheter om att kräva förändringar i konstitutionen utan större resultat.

Rödskjorterörelsen, 20 månaders långa strejker och arbetaruppror över religionsgränserna till trots bestämde sig britterna för att ge upp subkontinenten på sina villkor. Ett förslag från han som skulle komma att bli Pakistans grundare, advokaten Mohammed Ali Jinnah eller Quaid-iAzam (den store ledare), fångade kolonisatörernas intressen: en stat för Indiens muslimska befolkning (ja, inte alla så klart eftersom de inte skulle få plats, men en stat med majoriteten muslimer). Kartorna togs fram och på äkta imperialistmaner ritades sträck som delade storindien till Västpakistan, Östpakistan (nuvarande Bangladesh) och Indien.

Den 14 augusti 1947 var det dags. Den moderna historiens största massmigration ägde rum under delningen av Indien och Pakistan. Över åtta miljoner människor beräknas ha lämnat hus och hem, nära och kära i den mer eller mindre tvångsförflyttning det innebar för de flesta. Vissa hann bara låsa dörren innan de flydde i panik. Nyckeln var det enda de fick med sig.

Många kom aldrig fram. Muslimer, hinduer och sikher mördades på vägarna och de fullproppade tågen. Ingen har de exakta siffrorna, men upp emot en miljon människor beräknas ha dött 1947. ”En tragedi föds” är orden den pakistansk-brittiske författaren Tariq Ali tilldelat Pakistans födelse i sin fantastiska bok över landets historia Pakistan – mellan diktatur och korruption (Ordfront 2010).

Migrationsforskning har lärt oss en sak: miljontals fattiga, svarta människor kommer inte att invadera Europa. Den absoluta majoriteten av migrationen i världen sker till närområden från migranternas ursprungliga hem. Och de flesta återvänder hem när det går efter till exempel en naturkatastrof. Men vad händer med migrationsflöden och människors liv när det inte finns något kvar att återvända till? Vad händer när havet slukar marken under dina fötter? Vad händer när så mycket saltvatten sköljs över jordbruksmark att det blir obrukbart? Och vad händer när öknen breder ut sig som mattor över mark som en gång i tiden gick att odla mat på?

Det är dessa ämnen som ockuperar mina tankar för tillfället och som jag ska försöka söka svar på under min resa. Om världen bevittnade den största migrationen i modern tid när Indien och Pakistan delades, vad kommer att hända med människors liv nästa gång Indusfloden svämmar över såsom den gjorde 2010? 20 miljoner människor beräknas ha drabbats av översvämningarna den sommaren, två miljoner är fortfarande flyktingar.

Karachi

Publicerat: 26/02/2011 i Pakistan, Resan

Varmt, disigt, fuktigt och klibbigt. Landade i Karachi klockan åtta i går morse efter två timmars sömn på nästan 20 timmar. Flygplatsen var liten och påminde om Teherans gamla flygplats, jag tror till och med att heltäckningsmattorna hade samma mönster. Lite krångel i passkontrollen gjorde att min röda resväska var den enda kvar på det avstannade bandet samtidigt som huvudet bultade av huvudvärk. Fick tips om ett fik på sjunde våningen nära flygplatsen och blev serverad lagom urvattnad kaffe av en mycket trevlig servitör på Mujahid Brothers Cafeteria.

På väg ut fastnade jag så klart för klistermärken uppsatta på väggen som uppmanar flygplatspersonal anställda av PIA – Pakistan International Airlines – att rösta för sin framtid. Samtidigt gick en man i uniform förbi. På bröstfickan på sin blåa skjorta fanns en pin med texten ”UNITE”. Konflikt har handlat om jobb och det fackliga motståndet har förenat alla arbetare under PIA-flagg, från maskinister till piloter. Den har delvis varit utdragen, men efter fyra intensiva dagar i slutet av februari och 250 inställda flyg vann PIA-personalen striden mot sittande partiet Pakistan Peoples Party, PPP (Benazir Bhuttos parti. Efter att hon mördades i december 2007 tog hennes man Asif Zardari över och är nu landets president ofta anklagad för korruption). PPP försökte under striden att infiltrera facket med den nya organisationen Peoples Unity för att splittra arbetarna, utan framgång. Klistermärkena sattes med all säkerhet upp av dem.

För en utmärkt analys över vad som hände och vilken stor betydelse just den här strejken kan komma att betyda för framtida strider de pakistanska arbetarna tar sig an, läs Farooq Tariqs text om segern här. Tariq är talesperson för Labour Party Pakistan.

Desperat över några bänkar att kunna lägga upp benen på gick jag tillbaka till flygplatsen. Men passade först på att ta några bilder från sjunde våningen. Fantastisk utsikt.

Det var bara en sak som förstörde den.