Tusentals har samlats utanför den första israeliska ambassad som etablerades i arabvärlden, den i Kairo. Tårgasen som poliserna skjuter in i massan är det som får den fredliga men arga demonstrationen att brytas upp. Det är youm al Nakba, eller ”dagen för katastrofen” år 1948, då Israel bildades och 750 000 palestinier fördrevs från sina hem. Däck sätts i brand och de hundratals demonstranter som inte flyr scenen börjar kasta sten och hälla vatten över tårgasen. Längst fram står unga män med Palestinaflaggor i ena handen och stenar i andra. En kvinna i niqab med handväskan hängd runt halsen plockar upp en stor sten och försöker dela den i två innan hon kastar den. En medelåldersman med portfölj skyddar huvudet medan även han hivar sten mot poliserna.

Många av de tusentals demonstranterna i Kairo har i två dagar försökt ta sig fram till gränsen till Gaza, men blockerats av den egyptiska armén. Människor i Egypten och i Jordanien förhindras av sina egna att komma fram till Palestinas gräns, men i Syrien och Libanon lyckas palestinier och aktivister.

Söndagen den 15 maj 2011 blir därmed ett historiskt datum i den palestinska flyktingkampen: för första gången någonsin tågar tiotusentals flyktingar tillbaka mot sitt hemland, och dussintals når in. En ung flykting tar sig ända fram till sin hemstad Jaffa innan han grips av israelisk polis. Längs vapenstilleståndslinjerna mot Libanon och Syrien skjuter den israeliska armén ihjäl minst 13 palestinier.

Så har den arabiska våren slutgiltigt nått Palestina: folkmassor kräver sina grundläggande rättigheter och bemöts med övervåld. Grundläggande rättigheter? Enligt FN:s resolution 194, proklamerad i december 1948 och bekräftad varje år sedan dess, har alla palestinska flyktingar rätt att återvända till sina hem.

Men den israeliska regeringen svarar på Nakba-marscherna med att hävda sin rätt att försvara landets gränser. Den glömmer att nämna att Israel är den enda nationalstat i världen som inte definierat sina gränser: de är en fråga om styrkeförhållanden. Nu har obeväpnade flyktingar visat att de kan ta sig över gränserna, på sin långa väg hem.

Bakom polismuren i statsdelen Giza i Kario där den israeliska ambassaden ligger har armén placerat ut soldater. En stridsvagn är parkerad framför det tiovåningshöga bostadshuset där den sedan revolutionen tomma ambassaden är inhyst högst upp. En ung kvinna sticker upp lök under näsan på mig mitt i tårgasmolnet. Skott och rikoschetter dånar omkring oss och plötsligt faller en ung man. Han bärs bort, blodig i hela ansiktet, förbi mig och in i en bil. Hans kropp är livlös och det mörkröda blodet från huvudet lämnar ett droppspår efter sig.

Aktivister visar upp tårgastuber ”made in USA” och skarp ammunition. Demonstrationen är en del av den regionala massprotesten, men här lyfts särskilda krav: att Egypten ska stänga ambassaden och bryta de diplomatiska förbindelserna med Israel. Vreden är stor mot att Mubarakregimen i decennier agerat knähund åt staten Israel. Det senaste egyptiska brottet mot palestinierna är deltagandet i blockaden av Gaza; många revolutionärer har tagit för givet att den nya regimen ska ändra politik. Mycket riktigt har utrikesminister Nabil el-Araby lovat att den egyptiska gränsen till Gaza ska öppnas. Ett annat krav från revolutionsveckorna var att Egypten ska sluta exportera billig naturgas till Israel: nu aviseras omförhandling av priset.

Men plötsligt har Arabförbundet valt samme Nabil el-Araby till sin ordförande. Revolutionsaktivister från höger till vänster protesterar och ber honom stanna: som ordförande för Arabförbundet, hävdar de, kommer den radikale el-Araby att avväpnas. Som fortsatt utrikesminister för Egypten hade hans politik antagligen fått mer konkreta resultat och maktbalansen i Mellanöstern kanske ruckats en aning. Nu står Egypten utan klar utrikespolitik igen.

Söndagsnattens strid i Kairo, som rinner över till lördagens tidiga timmar, resulterar i 353 skadade och 168 arresterade av militärpolis, bland dem den kända bloggaren och twittraren Tarek Shalaby. Den unga mannen som bärs bort blodig och livlös framför mina ögon visar sig vara 18 år. Han heter Atef Yehya Ibrahim, ligger i skrivande stund i koma och kommer med största sannolikhet inte att överleva.

På andra sidan Nilen, bara en båttur bort från tårgasmolnen och de skarpa skotten, pågår de kristnas sit-in utanför statstelevisionen Maspiro. Sedan en vecka manifesterar kopter mot våldet de utsätts för, kyrkor som bränns ned och arméns medbrottsliga passivitet. Jag tänker: hur kommer det sig att det är viktigare att skydda en tom ambassad än landets kyrkor och egna invånare? Varför så stora offer för Israels skull?

Foto: Andreas Malm

Texten ovan beskriver händelserna i Kairo och i Mellanöstern söndagen den 15 maj.

Annonser

Mangrovens martyr

Publicerat: 06/05/2011 i Arbetarkamp, Miljökamp, Pakistan

Ett av de finaste minnena från min sex veckor långa vistelse i Pakistan är från den 19 mars, dagen jag besökte fiskarna i utkanten av Karachi och fick följa med dem ut bland mangroveträsken. Så här skrev jag på bloggen då:
”Åkte båt till ett vackert mangroveträsk som rika markägare här vill riva för att bygga bostäder på för att intervjua fiskare som skyddar träsken med livet som insats. Efter mötet passade jag på att doppa fötterna i Arabiska havet.”

Då visste jag inte att mina ord ”med livet som insats” inom kort skulle gälla bokstavligt.

De senaste dagarna har jag tillbringat i en annan hamnstad med många fiskare: Alexandria i norra Egypten. När jag har tittat ut på havet har tankarna vandrat till de fiskare och aktivister jag träffade i Karachi, speciellt till ordföranden för organisationen Fisherfolk Develeopment Organisation Kakapir, Abdul Ghani Meer Beher, som med ett sällan skådat engagemang och glöd berättade för mig hur viktig kampen för att bevara mangroveträsken är.


I megastaden Karachi är marken åtråvärd, i synnerhet den mark som ligger nära havet där luften är renare än i centrala delarna av staden. Under de senaste åren har markexpropriatörer huggit ner mangroveträsk och i stället hällt ut sand och cement för att göra rum för lyxbostäder (andra bilden här nedan visar hur hus har byggts på mangrovemark). Ovärderliga ekosystem utplånas för alltid, för att husägare ska kunna göra vinst.

Just denna skövling har de organiserade fiskarna länge kämpat mot, samtidigt som de har lyft levnadsstandarden för sitt lokalsamhälle med satsningar på utbildning speciellt för flickor. Deras kamp för att bevara mangroven har varit så framgångsrik att de flera gånger blivit attackerade av markexpropriatörerna och polisen som skjutit mot deras kontor och trakasserat dem. Men i natt gick de ett steg längre. I natt kidnappades tre fiskare, varav en var Abdul Ghani. Han och en av hans kamrater torterades till döds innan deras kroppar dumpades i havet. Till denna nyhet vaknade jag i Alexandria i morse, och jag mindes Abdul Ghanis ord:
– Innan vi fiskare förstod att mangroven skyddar oss från stormar och översvämningar och gör fisket bättre brukade vi också hugga ner träden. Men nu vet vi att de är viktiga för oss, för våra barn, våra barnbarn och våra barnbarnsbarns överlevnad. Därför kommer vi att kämpa, vad som än händer.

Och det gjorde han. Abdul Ghani är en martyr som kämpade till sista blodsdroppen mot fattigdom. Organiserad, tillsammans med andra, stred de mot den lokala borgerlighetens exploatering av människor såväl som natur.

Man vet inte vem som mördades Abdul Ghani och hans kamrat, men genom sin radikala aktivism och sin ståndaktighet hade Abdul Ghani skaffat sig mäktiga fiender. Mycket tyder på att mördarna var antingen markexpropiatörer eller lejda av dem.

Abdul Ghani gav mig ett av de bästa minnena i Pakistan genom att ta mig ut i den vackra mangroven och be mig sitta en stund och bara njuta (på bilden nedan kan man se hur han själv njöt av mangrove, Abdel Ghani är lägst till vänster på första bilden). Men också genom att spräcka hål på myten om att fattiga människor i världens periferi inte bryr sig om miljö eller klimat. Karachi, Pakistan och världen har förlorat en mycket värdefull aktivist. Må han vila i frid.

Förväntningarna var höga och så även spänningen inför årets 1 maj-firandeTahrirtorget i Kairo. Inte sedan 1957 har Egypten haft en fri och oberoende landsorganisation som på 1 maj firat arbetarnas dag, men också framfört krav på bättre villkor för arbetarklassen. Den nya federationen Egyptian Federation of Independent Trade Unions, EFITU, som bildades i mars i år, hade kallat till demonstration på Tahrir och mobiliserat i flera veckors tid. Armén som tycker att det nu är nog med demonstrationer på Tahrir hade föreslagit operan här i Kairo som plats för arbetarnas manifestation – något EFITU motsatte sig. Till slut fick arbetarna tillstånd för demonstration på Tahrir från armén klockan 13.00 i går.

Redan vid lunch, strax efter zuhurbönen, började en liten skara från det nybildade Demokratiska arbetarpartiet att röra sig i ett demonstrationståg mot Tahrir från Talaat Harbtorget med slagord som ”arbetare och bönder, alla är vi egyptier”, ”arbetare, enighet” och ”ned med exploatering”. Bland dem fanns kända aktivister från Mahalla som hade åkt till Kairo för 1 maj.


På Tahrir hade inte många hunnit samlas och EFITU:s stora scen höll fortfarande på att byggas. Soldater gjorde allt för att hålla bort de små öar av människor som samlats över hela torget för att låta den tunga trafiken rulla på. Banderoller hade satts upp runt om på torget och det var lätt att röra sig mellan de olika samlingarna där tal och slagord pågick. Passagerare som satt fast i bussar lutade sig ut från bussfönstren och fick flygblad av aktivister på gatan som de sedan delade ut inne i bussarna. Kommunistpartiet marscherade runt torget med något tiotal deltagare, varav en var r:are från Göteborg. Strax bakom Arbetarpartiets samling, som hade pressats upp på trottoaren utanför snabbmatsrestaurangen Hardeys, hade det före revolutionen hemliga trotskistpartiet satt upp bokbord där de sålde sin tidning al Eshterakiye (”Socialismen”). Deras aktivister delade ut flygblad och fastnade i diskussioner med förbipasserande. En av dagens mest populära flygblad var Arbetarpartiets programförklaring och krav där de bland annat förklarar att de vill att minimilönen höjs till 1500 egyptiska pund (ca 1500 kronor), att maxlönen inte är mer än 15 gånger större än minimilönen, att privatiserade företag åternationaliseras och att arbetslösa ska ha rätt till ersättning.


Solen gassade och det var svårt att hitta skugga på torget. En aktivist var besviken över att det inte rådde enighet mellan de olika grupperna och frågade sig varför alla ska stå långt bort från varandra, utspridda på torget och ropa slagord i stället för att vara samlade och enade.


Fram emot eftermiddagen började torget fyllas på. Det blev allt svårare för bilar att komma fram och soldater dirigerade trafik. Många hade samlats runt ordföranden för skattmasarnas fria förening URETA Kamal Abu Eita. Med sin blå jeanskjorta, blå keps och den stora mustaschen såg han ut att njuta av denna dag. Mitt i sitt tal tog han fram sin mobiltelefon, satte den mot megafonen och uppmanade publiken att lyssna på en gammal kamplåt ”som vi har glömt bort eftersom den nya, ytliga musiken riktar bort vår uppmärksamhet från viktiga låtar från förr”. Han stod länge och njöt av låten innan han engagerat stämde upp i slagord som ”revolutionens legimitet är på Tahrir”, ”varken armé eller inrikesministeriet, vår legimitet är på Tahrir”, och ”var är revolutionens mål?”. Kamal Abu Eita avslutade sitt tal med att fråga premiärministern Essam Sharaf varför revolutionens mål inte uppfyllts:
– Är ett av revolutionens mål att förbjuda arbetarna från att strejka?
Ackompanjerat av en stor trumma fortsatte arbetarna att ropa slagord mot statsfacket ETUF och kräva rätten att bilda egna fackföreningar och rätten att strejka.


Egentligen skulle den stora manifestationen från scenen med tal, musik och teater komma igång klockan 16, men den ambitiöst uppbyggda scenen var inte färdig förrän klockan 18. Solen började gå ner samtidigt som fler och fler samlades framför scenen där den första talaren, ordföranden för det nybildade pensionärsfacket, höll ett kort tal. Strax efter hans tal, medan artister höll på att ställa upp mikrofoner och stolar, började en grupp unga män plötsligt ropa ”försvinn, försvinn”. EFITU-aktivister ställde sig mellan dem och scenen och försökte lugna ner dem. På scenen stod nu en av Egyptens mest framstående fackliga aktivister Kamal Abbas helt handlingsförlamad. De unga männen blev allt mer våldsamma, skrek allt högre och började kasta saker mot scenen. Folk runt mig skrek att jag skulle ta bilder på ”baltagiye” (ungefär ligister eller huliganer – definierade som grupper betalade av någon makthavare för att gå till fysiska angrepp på misshagliga). Jag och en libanesisk journalist som höll på att klämmas ihjäl slet ut oss själva ur tumultet och några sekunder senare hade de unga männen tagit scenen och börjat förstöra den och utrustningen på den.


Allt gick på tio minuter. Organisatörerna hade inte kapacitet att skydda demonstrationen och scenen. Armén som var på torget infann sig inte på scenen förrän en halvtimme efter ockupationen av den. Panikslagna tekniker började samla ihop sina saker och körde iväg utrustningen. Den omtyckta Kamal Abu Eita (ordföranden för skattmasarna) gick upp och började skrika slagord i megafonen och lade skulden på det inträffade på statsfacket ETUF och uppmanade folk att stanna kvar. Men det var för sent. Folk hade redan börjat lämna torget och ingen utrustning fanns att använda.

På kvällen talade jag med aktivister som hade varit med och organiserat 1 maj. De var inte så nedslagna som jag hade föreställt mig. När jag ringde en av dem som hade försökt skydda scenen för att se om han mådde bra passade jag på att säga hur ledsen jag var över det som hade hänt.
– Var inte det. De som har rätt blir alltid attackerade.
På frågan om han tror att attacken kommer att skrämma bort arbetare sade han bestämt ”nej”.
– Det är första gången vi firar en fri 1 maj på väldigt många år och det här är bara början på kampen. Hittills har 12 fackföreningar registrerat sig och 12 till är på väg in, bland dem oljearbetarna, transportarbetarna, möbelsnickarna – nya grupper tillkommer varje dag. Fram till oktober räknar landsorganisationen med att 3,5 miljoner arbetare kommer att vara organiserade i fria och oberoende fackföreningar. Det är mer än statsfackets 3 miljoner och deras medlemsantal bygger bara på att arbetarna i Egypten fram till revolutionen inte hade rätten att bilda fria fackföreningar och tvingades på medlemskap av statsfacket.
Jag frågar om han tror att de unga männen som förstörde firandet var betalda av statsfacket.
– Det kan vara så. Statsfackets ledare Hussein Megawer sitter ju fänglsad. Men det kan också vara krafter inom armén som såg till att vi attackerades.

Den solidartitetshälsning som metallarbetarna vid Volvo Lastvagnar, Umeå, hade skrivit hanns heller aldrig läsas upp, men kommer att publiceras i flera tidningar här. Jag länkar så fort den är publicerad.

Världsfacket ITUC fördömde i dag angreppet på arbetarna på Tahrirtorget under gårdagen. De har också en bra sammanfattning över 1 maj protester runt om i arabvärlden.

Vill du läsa mer om den egyptiska arbetarrörelsens historia under de senaste åren rekommenderar jag Per Björklunds blogg Från Kairo till världen och hans bok Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet.

Vill du veta lite mer om vad som hänt hänt här de senaste veckorna kan du också läsa den här långa analysen och den här kortisen jag skrivit till Sydsvenskan.

1 maj-firandet i Kairo tog på krafterna:

Var på en konferens i går kväll i en av Kairos arbetarklassområden, Imbaba. Människorättsaktivister och advokater hade kallat till ett möte om den egyptiska arméns arresteringar, snabbdomstolar och tortyr sedan den 25 januari.

De smala gränderna, mängder av människor och sopor ute på gatorna påminde Imbaba om mukhayam Balata i utkanterna av Nablus på Västbanken. Samma sort rikshaw som i Pakistan åkte runt och verkade vara någon sorts lokal taxi i Imbaba.

Mötet hölls hemma hos en familj, i vad som verkade vara deras vardagsrum. Alla möbler var bortburna och stolar uppradade framför en panel. I just detta område är det många familjer som blivit utsatta på ett eller annat sätt av militärens våld genom arresteringar. En advokat från Hisham Mubarak rättscenter berättade om att situationen i dag för fångar inte har förändrats jämfört med under Mubaraks regim och att militärdomstolar är oacceptabla.
– Militärdomstolar är inga rättegångar, de är charader för att utföra order från militären, sade advokaten Ahmed Rageb.

Korta, starka vittnesmål framfördes av mödrar, fäder och systrar om hur de inte hittat sina söner, döttrar, syskon efter att de gripits under olika demonstrationer och sit-in sedan den 25 januari, då revolutionen startade. Att när de väl hittat dem har de redan fått flera års fängelse och blivit torterade. Många av dem grät och sa att ingenting har förändrats sedan Mubaraks tid. En ung kvinna (bilden nedan) gick upp för att berätta om sexuella övergrepp hon utsatts för under arresten av militären.


En officer marscherade in efter en stund, sade att alla som filmade och fotograferade skulle arresteras. Började ifrågasätta konferensen och frågade deltagarna varför de drar in utländska journalister i interna affärer.
– Varför knackar ni inte på militärens dörr om ni har klagomål?
Flera av mammorna till gripna  ställde sig upp och skrek:
– Det har vi gjort. Vi har inte fått svar från er.
De fortsatte att avbryta honom, skrek att deras barn måste sättas på fri fot. Kaos utbröt. Några unga män sprang in i rummet och började kasta stolar på alla som såg ut som aktivister och journalister. Folk flydde ut genom fönstren. En aktivist från området tog oss i handen, sade ”direkt ut till vänster” och hjälpte oss att fly från en bakgatan.

Senare på kvällen kom ett pressmeddelande från Imbaba-borna där de berättade att officeren inte var från Imbaba, att de ber om ursäkt för tumulten och bjuder tillbaka aktivisterna till att fortsätta diskutera denna mycket viktiga fråga. På den här sidan sammanställer aktivister kontinuerligt arresterade sedan den 25 januari.

Splittringen bland det egyptiska folket går att ta på nu. På Tahrir verkar inte mycket hända i dag. Efter att militären rensade torget häromdagen har de planterat gräs och blommor mitt på torget och satt upp plakat med texten ”armén och folket enade”. Några aktivister sade till mig i går att det kommer nog att dröja några veckor till innan en stor demonstration äger rum på Tahrir.
– Revolutionen behöver ny energi  ”momentum”. Just nu förhörs Mubarak och hans söner är gripna. Folk är glada över det, de kommer inte att komma ut i massor just nu.

Hittills har revolutionen fått igenom krav efter krav efter styrkeuppvisningar på Tahrir. Förra fredagens krav på att Mubarak ska ställas inför rätta har i alla fall till viss del hörsammats.

De hade bestämt sig för att vara kvar på Tahrir för att sätta press bakom sina krav om att Mubarak måste ställas inför rätta och att améchefen Tantawi ska avgå, trots den repression de mötte på lördagsmorgonen då minst två demonstranter sköt ihjäl och många skadades. De var vanliga människor. Av att döma av utseende tillhörde de arbetarklassen och inga ligister som armépropogandan försökte framställa dem som. Människor som var beredda att försvara revolutionen och som har lite att förlora.

När jag kom ner vid 16-tiden till Tahrir i dag var det spänt. Mitt på torget fanns några tält och människor samlades i grupp för diskussioner. Mobilkamerorna var som vanligt ute för att filma folk som med höga röster och stora gester pratade med varandra. På gatan dirigerade aktivister trafiken och mellan bilarna fanns också grupper av människor. Jag visste inte vad som väntade, men trots att det inte var lugnt någonstans kändes det som lugnet före stormen.

Jag passerade den nedbrända bussen som stått på torget vid Qasr al Nil-bron sedan i fredags kväll.

Tittade bort mot egyptiska museet till öster och såg en hord av unga män marschera snabbt in till Tahrir. De skrek ”Barra, barra”, ut, ut. Därefter följde en större demonstration med mer folk ackompanjerad av armén – soldater och officerare till fots och några stridsvagnar längst bak i demonstrationståget. Folk ropade  ”Eed wahda” (ett slagord som var populärt de första veckorna av revolutionen och som syftar på att folket och armén hand i hand, är enade) och jag tänkte att den här armén är smart, de skickar in civila första innan de själva går in.

Plötsligt dök hundratals soldater upp från ingenstans, de slog en järnring runt mitten av rondellen där tälten stod och andra soldater sprang in och bokstavligen rensade torget på människor och tält. Det tog bara några sekunder.

Samtidigt på andra delar av torget passade militären på att arrestera aktivister. En av de hade slagits blodig i munnen och höll på att föras bort, det är killen till höger i bilden nedan. Tumult utbröt vid varje arrestering.

Innan torget var helt rensat fanns det fortfarande folk som var kritiska till armén kvar och mycket arga (första bilden bilden nedan) och diskussionerna fortsatte här och var (mannen i skägg på andra bilden här nedan var emot militärens agerande). De startade ett litet demonstrationståg som snabbt motades bort. Men de flesta på torget jublade och applåderade så fort militären gick förbi.

Det tog inte mer än en och en halvtimme för militären att rensa torget, ta bort taggtråden och barrikaderna och kalla dit renhållningen för att städa gatan. Till och med den nedbrända bussen fraktades bort. Sedan trycktes alla upp mot utkanterna av torget. I några minuter var det helt tomt med endast soldater i mitten. Sedan kom trafiken igång igen och militären fortsatte att gripa folk. Strax innan hade två feta män som påminde om säkerhetstjänsten som ville gripa mig i Pakistan börjat ställa massa frågor, så jag bestämde mig för att gå hem.


Innan jag gick hem såg jag en gammal kvinna stå och ropa ”ahsan, ahsan”, bättre, bättre till soldaterna. Lite längre bort fortsatte soldater att arrestera aktivister och demonstranter.

I dag bevittnade Tahrir kontrarevolutionärernas bokstavliga frammarsch.

Medan fredagsbönens sång ljöd från minareterna i Kairo downtown promenerade jag mig ner till Tahrirtorget i fredags, den 8 april 2011. Jag visste att det hade kallats till demonstration, och som alla andra stora demonstrationsdagar här och i andra arabländer där striden om demokrati och frihet nu står hade även denna fredag ett namn: rensningens och ansvarsskyldighetens fredag. Kravet var att den före detta presidenten Hosni Mubaraks anhängare rensas bort från statsapparaten, att han och hans familj ställs inför rätta och att de pengar de har stulit från det egyptiska folket i decennier nu betalas tillbaka.

Klockan 13 var jag inne på torget efter att ha blivit kroppsvisiterad och identifierad av en kvinna i slöja som log vänligt och sade Ahlan wa sahlan, välkommen! Jag valde att gå in från den östra ingången, precis framför det välkända egyptiska museet, eftersom köerna var lite mindre där än i andra ingångar. Direkt till vänster stod en scen med talare och en stor grupp av människor som ropade slagord. Sedan en scen till och en scen till. Ja, runtom hela torget kunde jag räkna till sammanlagt tio scener, vissa mindre, andra större.

Det första talet jag lyssnade på handlade om att ställa Mubarak inför rätta. En man hördes (men syntes inte på grund av folkmassorna) säga att folket skulle strejka och ta tillbaka Tahrirtorget ända tills Mubarak och den gamla regimen stod inför rätta. Nästa talare påminde om Egyptens exportavtal med Israel och frågade sig varför Egypten exporterar så billig gas och olja till Israel.

Från den tredje scenen hördes en ung man som visserligen kunde förstå att vissa saker tar längre tid än andra – som att sätta nya minimilöner och se till att de efterföljs – men ”hur kommer det sig att politiska fångar från Mubaraks regim fortfarande sitter inne i fängelserna?” På nästa scen stod en kvinna och talade om revolutionen och de som attackerar den:
– Den sittande regimen har fått legitimitet av oss, av revolutionen. Hur kan de attackera revolutionen och kriminalisera arbetarstrejker?

Jag gick runt storögd och kände mig glad, ja rentav lycklig! Är det så här en revolution ser ut? Kvinnor och män, gamla, unga och barn, män i stora skägg och renrakade killar, tjejer i niqab och kvinnor i tajtare kläder än jag skulle sätta på mig. Leenden överallt, musik och dans här och var. Lekande barn och föräldrar som höll dem hårt i armen så att de inte skulle komma bort i folkmassorna. Leenden, leenden och åter leenden vart jag än vände mig om. Samtidigt som gravallvarliga, politiska slagord och tal avlöste varandra.

Jag träffade Fatma, en tvåbarnsmamma som höll upp ett plakat medan en av hennes söner tejpade ihop ett annat.
– Jag är här för att tillsammans med alla andra sätta krav på den nya regeringen. Det finns fortfarande folk som sitter vid makten som har kopplingar till den gamla regimen. De måste ställas inför rätta! Deras dolda makt måste ut i ljuset. Vi måste rena staten, sade Fatma och fortsatte att berätta om den dröm hon när för sina barn:
– Jag vill att de ska leva i frihet. Att de ska ha ett hem, en utbildning, bra ekonomi. Vi har lidit så mycket under Mubaraks regim, han förstörde allt. Jag trodde aldrig att det skulle bli revolution i Egypten, men nu har vi återfått vår värdighet.

Jag vandrade vidare. Tittade på de egyptiska, tunisiska, palestinska och libyska fanorna som vajade i vinden. Tänkte: hur orkar folk vifta med flaggor i flera timmar? Såg att egyptiska medier rapporterade om att upp emot en miljon samlats på Tahrir. Guardian skrev om att det är den största demonstrationen sedan Mubarak avgick den 11 februari. Gick förbi en stor röd banderoll med vit text som löd: folket vill att den gamla regimen ställs inför rätta. Som granne hade den en annan stor banderoll som manade till en tredje intifada i Palestina. Satte mig för att ta en cigg bland niqabklädda kvinnor. Ingen verkade bry sig. Blev i några minuter vän med tioåriga Shayma som var lycklig och nyfiken.

Vandrade vidare till huvudscenen där man ropade ut att 1,5 miljoner människor nu var på torget. Nu gick det inte längre att röra sig framåt. Aktivister började hålla varandra i handen för att bilda två korridorer bland massorna – en som gick åt ena hållet och en som gick åt andra. Män pressades mot min kropp, men inte enda gång kände jag äckliga händer eller flås i nacken som jag hade gjort i trånga situationer i Pakistan.

Jag tittade upp på huvudscenen där talarna avlöste varandra. Någon viskade i mitt öra att Muslimska brödraskapets närvaro var större i dag än under andra demonstrationer på Tahrir och att de syntes mycket mer från huvudscenen.
Några som såg ut som advokater spelade upp en lång rättegång mot Mubarak och satte honom bakom lås och bom; en ung kille hade på sin en Mubarakmask och gallren var gjorda av papp. Det blev för varmt och magen kurrade. Tog mig med mycket möda ut ur trängseln och ut från Tahrir. Det kändes som att gå ut ur ett festivalområde, tillbaka till tälten för att äta lite, liksom.

Hittade ett fik på en av sidogatorna som leder in till Tahrir, en gata jag sett strider utspelas på, direktfilmat av Al Jazeera English under januari och februari. Mötte en demonstration i rörelse. På demonstranternas plakat stod att de tänker fortsätta strejka för sina rättigheter och att strejker inte är olagliga. Armén införde för några veckor sedan en lag om att strejker som stör ekonomin och ordningen är just olagliga… Jag undrade vilka strejker som då är lagliga?

Mätt och belåten återvände jag till Tahrir. Genom visiteringen igen. Fortsatte att le för mig själv och tänkte för miljonte gången på hur vackert det här är. Revolution alltså – det är som den egyptiske författaren Alaa al Aswani säger: ”Revolution förändrar människor”.

På väg in hörde jag och såg en helikopter som cirkulerade över Tahrir i flera timmar. Väl inne på Tahrir hördes den inte på grund av alla tal, slagord och sånger. Drogs till den delen av torget, nästan framför moskén, där flest Palestinafanor vajade och fann en scenen med tal enbart om Palestina. En man som verkade upprörd över att folk brydde sig mer om Palestina än om Egypten stod och skrek, folk runtom försökte lugna honom, han blev uppbjuden till scenen för att framföra sina åsikter. Efter honom talade en ung kvinna som eldade upp massorna med sitt tal och sina slagord. Jag började rysa och blev rörd till tårar. Solidaritet som jag aldrig bevittnat förut och slagord som ”Yaskot, yaskot, Israel” (ner ner Israel) och ”Wahad wahad wahad, shaab al arabiye wahad” (ett ett ett, det arabiska folket är ett).

Gick runt i trängseln. Folk lyssnade på tal, ropade slagord och hamnade i spontana diskussioner med okända. Satte mig i ett av hörnen av torget precis vid Qasr al Nil-bron där en av revolutionens viktigaste strider stod och segrar uppnåddes den 28 januari. Började tala med två skådespelare som hade hittat varandra i massorna och pratade gamla minnen. En arméofficer i röd basker och grön kamouflageuniform gick arm i arm med en demonstrant; så fort folk såg honom gick de fram och pussade officeren, kramade honom, sjöng och dansade för honom. Armén hade varnat alla militärer från att ansluta sig till folket på Tahrir – om de gjorde det skulle de ställas inför militärdomstol med anklagelsen förräderi. Ändå var flera militärer på Tahrir och senare på kvällen skulle fler soldater och officerare komma.

Såg människor som plockade upp skräp. Plötslig anslöt sig fler och fler till sysslan.

En stor demonstration gick förbi mig ut på Qasr al Nil-bron och efter ett tag förstod jag att det är demonstration till stöd för Gaza. Jag lämnade torget och frågade generat om taxichauffören kunde köra mig till den israeliska ambassaden. Väl där hade 1 000 personer samlats och alla ropade ”Al Quds rahin shohada bin malain” (till Jerusalem går vi med miljoner martyrer). Armén skyddade ambassaden med en mur av soldater och stridsvagnar. Människor som bodde i samma byggnad som den israeliska ambassaden kom ut på balkonger med Palestinaflaggor. Fler och fler anslöt sig. Massor av aktivister tog då varandra i händerna och ställde sig ute på den tvåfiliga vägen så att bilar inte skulle köra på demonstranterna. Bilarna i sin tur tutade till stöd för demonstrationen när de åkte förbi.

Men lyckan jag hade känt på fredagen skulle snart förvandlas till sorg. På lördagsmorgonen försvann leendet på mina läppar. Läste att två demonstranter dödats av armén på Tahrir när den attackerade torget mellan klockan 3 och 6 på morgonen. Gick ner och såg taggtråden runt torget. Flera tusen hade samlats och grupper av människor ropade slagord. Tahrir såg ut som en krigszon.

Ingen trafik på torget, överallt samlades människor kring någon som berättade om vad som hade hänt i natt. Att armén hade kommit in, slagit, skjutit skarpa skott och arresterat människor och de soldater och officerare som anslutit sig till Tahrir på kvällen. Stämningen var spänd. Plötsligt började folk springa från ena sidan av torget till andra.

Heta känslor överallt. Många hade kommit ner till Tahrir för att säga att militären inte hade gjort det här – de skulle aldrig vända vapen mot sina egna. Diskussioner uppstod och flera började nästan slåss med varandra innan andra kom och drog isär dem.


Allt kändes hopplöst, och Heba, en ung tjej i skrikrosa sjal sade att detta var chockerande:
– Det här är flashback från Mubaraks dagar. Många är förvirrade och förtvivlade i dag. Nu kan inte Tantawi sitta kvar.
Muhammed Tantawi är överbefälhavare för den egyptiska armén och sägs ha kopplingar till Mubarak och den förra regimen. På fredagen var det många på Tahrir som krävde Tantawis avgång.


Gick till pressyndikatet för en presskonferens kallad av en koalition med olika grupper såsom kopternas organisationer, liberalerna, Muslimska brödraskapet och vissa ungdomsgrupper. I deras gemensamma uttalande fördömde de inte militärens ageranden. De manade i stället till lugn från alla sidor och skyllde händelserna på Tahrir på kontrarevolutionärer. Tillställningen var till en början så tråkig som presskonferenser ofta är, fram tills en ung man som kommit dit från Tahrir och som var uppenbart chockad, förbannad och skakad släpptes upp på podiet. Han berättade vad som hade hänt under morgontimmarna och visade upp kulhylsor. Plötsligt utbröt kalabalik i den stora salen och alla började skrika på varandra, än en gång utbröt nästan slagsmål.

Utanför träffade jag Abd al Rahman Wahdan som hade varit på torget hela natten. Han berättade om att armén hade kommit in tre på morgonen och skjutit på dem och beskrev militären som monster, inte människor.
– Vi bestämde oss för att stanna kvar över natten eftersom vi kräver att Mubarak ställs inför rätta. Han ska inte sitta i sin villa i Sharm al Sheikh. Han ska sitta i fängelse.
– Vi kräver också att de politiska fångar som arresterades innan och efter 25 januari släpps, att vi får en civil regering och att all korruption städas undan.
Medan hans händer skakade, telefonen ringde i ett och ena cigaretten byttes mot den andra sade Abd al Rahman Wahdan att armén nu är revolutionärernas fiender.
– De gör samma sak som den gamla regimen gjorde. Revolutionen är inte över. En revolution betyder att allt förändras från grunden, men inget är förändrat än. Var är våra pengar? Varför är det Tantawi, som är Mubaraks vän, som styr det här landet? Nu hoppas vi på att de goda krafterna i armén agerar.
Han tog ett djupt andetag som inte verkade lugna honom och skrek ut:
– Jag har burit de döda genom hela denna revolution. Vi är inte rädda längre. Människor som var på Tahrir i natt är de som inte har något kvar att förlora och vi kommer att fortsätta att kämpa.


Tillbaka på Tahrir hör jag liknande vittnesmål. Jag vill stanna med de som har bestämt sig för att stanna, men är ensam kvinna och utlänning. Vid mörkrets inbrott går jag hem och följer utvecklingen på Tahrir från Twitter fram till 3. Vaknar på söndagsmorgonen till goda nyheten att det hade varit lugnt under natten. Fortfarande ingen trafik genom Tahrirtorget, som åter verkar vara i händerna på revolutionärerna.

Jag har varit på Tahrirtorget i dag! Och inte bara på torget i sig, jag har deltagit i den störta demonstrationen sedan diktatorn Hosni Mubarak störtades för snart två månader sedan.

Det var länge sedan jag kände sådan lycka och glädje i hela kroppen och själen – i dag den 8 april 2011 var nog en av de lyckligaste dagarna i hela mitt liv. Men tröttheten har tagit över kroppen just nu. Jag utlovar en full rapport om dagens demo här på bloggen i morgon lördag. Till dess ett minne från dagen, från ett av Tahrirs hörn, innan torget blev så packat att det inte gick att komma fram.

Efter 20 minuters promenad genom downtown Kairo befann jag mig på det berömda Tahrirtorget. Bestämde mig för att gå runt det ett varv, men det var svårt att hålla fokus på annat än att komma levande över till andra sidan gatan. Plötsligt tittade jag upp och såg framför mig en bild som jag sett på teve så många gånger under januari och februari: det kolsvarta, nedbrända NDP-högkvarteret med Egyptiska museet som granne. En väldigt märklig känsla infann sig och jag fick för några sekunder en existentiell kris; är jag här? Var är jag? Vad är verkligt och vad är overkligt? Det krävdes några långa sekunder för att smälta att jag verkligen är i Kairo, på Tahrirtorget där en folklig revolution alldeles nyss ägde rum! Och jag kände lyckan växa inom mig.

Hade kollat in att 6 aprilrörelsen skulle ha ett möte på kvällen på press syndikatet och tog mig dit för att sitta med mer än 500 personer och lyssna på tal efter tal som alla påminde om att revolutionen inte är över, den ska fortsätta och den ska skyddas och försvaras. Deras lösning för tillfället: fortsatt enighet.

6 aprilrörelsen, en ungdomsrörelse som bjudit in mest gamlingar att prata, menade att de inte kommer att bli ett parti och att de kommer att fortsätta att arbeta som en rörelse ett tag till i alla fall.

Lyckan återkom för andra gången i rad. Tänk att befinna sig i en miljö där ordet revolution är lika självklar som att andas. Ett så vackert ord som är en verklighet här. Och en verklighet som måste fortsätta kämpas för. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva det under min livstid. Jag behöver inte längre romantisera eller fantisera om revolutioner, de är verkliga och besitter den största kraften.

Talarna som eldades massorna till långa applåder, slagord och busvisslingar ställde samtliga kravet på att Mubarak måste ställas inför rätta och att pengar han stulit från det egyptiska folket måste betalas tillbaka nu. En talare riktade skarpa ord mot militären:
– Hur kan det ha gått 50 dagar sedan revolutionen och den största tjuven [Mubarak, min anm.] fortfarande inte är ställd inför rätta? Samtidigt som unga bloggare döms i militärdomstolar?
Kvällen slutade med teatersketcher, musik och tårta. En av talarna på minde om situationen i Libyen och informerade om en demonstration kommande dag utanför Libyska ambassaden.

Med taxi över 26 juli-bron tog jag mig dit i morse. Den libyska ambassaden ligger i ”finare” kvarter granne den grekiska. Klockan 12 var vi inte många, men vid ett anslöt sig äntligen folk och demonstrationen kunde börja. Militären insisterade på att den 200-personers stora demonstrationen skulle hållas på andra sidan gatan och att ingen fick fotografera soldater. Så småningom bildade de en kedja runt om den tragiskt lilla demonstrationen som övergick i en sång- och dansfest efter ett tag.

Det var den nybildade gruppen Friends of Free Libya in Egypt som hade kallat till demonstration. De var för icke flygförbudet över Libyen och ett av deras krav var att Egypten skulle erkänna det Libyska nationella övergångsrådet. Jag träffade Najma, en lång libysk ung kvinna som ledde talkörer.
– Vi bjöd in hela världen att hjälpa oss och Frankrike, Italien och några andra nappade. Men var är de arabiska arméerna? Var är det? frågade hon mig.
Sedan åtta dagar är hon i Egypten efter att ha flytt sin hemstad Benghazi. Najma som är 16 berättade om när Banghazi befriades:
– Gaddafi dödade alla. Det var blod överallt. Jag har vänner som har dött. Men det går inte att beskriva hur det kändes när vi blev fria. Jag har aldrig känd mig friare och lyckligare i mitt liv.


I morgon fredag är det dags för min Tahrir-oskuld att tas! Efter fredagsbönen är det demonstration bland annat med kravet att Mubarak ska ställas inför rätta och betala tillbaka allt han stulit från det egyptiska folket. Åkte genom Tahrirtorget i kväll där förberedelserna var igång inför morgondagen. Bland annat den här banderollen som säger ”Folket kräver att Mubarak ställs inför rätta”.

Minns ni den 6 april 2008? Den dagen då 27 000 textilarbetare på den statliga textilfabriken i Mahalla hade utlyst generalstrejk i protest mot låga löner och höga matpriser? Strejken slogs brutalt ner av Mubaraks säkerhetsstyrkor, men många menar att strejken och arbetarnas kamp var det som skulle lägga grunden för den egyptiska revolutionen i januari och februari i år.

Mahalla-arbetarna var inte ensamma den gången. Efter att ett upprop på Facebook till stöd för strejken samlat närmare 70 000 medlemmar startade den så kallade 6 april rörelsen, April 6 Youth Movement. Rörelsen hämtade inspiration från andra revolutionära, icke-våldsrörelsen runt om i världen och var en av de mest progressiva och drivande grupperna i den egyptiska revolutionen med start den 25 januari. Kolla bland annat in den här grymma dokumentären om dem på Sanningens kanal. En av deras styrkor var att just att massmobilisera människor från alla samhällsklasser i syfte att störta diktatorn.

Men deras kamp är inte över och 6 april rörelsen är fortfarande aktiv. I dag, den 6 april, presenterar de på sin tre års dag sin vision för det post-revolutionära Egypten på press syndikatet i eftermiddag. Hoppas jag hittar dit.

On my way to freedom land

Publicerat: 06/04/2011 i Egypten, Resan

Äntligen, äntligen, äntligen befinner jag mig i Egypten, Mellanöstern och arabvärlden. Så som jag har saknat den!

Med propp för öronen, snor i näsan och Mavis Staples ”On my way” i lurarna landade jag i Kairo i går. Jag har haft en ihängande förkylning sedan mer än en vecka som bestämde sig för att kulminera i går, men känner mig mycket glad över att vara i Egypten, trots att det var sorgligt att lämnar Pakistan som jag blev fäst vid i slutet av vistelsen.

Bor på ett Pension Roma i ett pyttelitet rum i Downtown Kairo och sitter och mejlar i dag medan jag snorar ner dator… Är sliten mellan mitt egentliga projekt och allt som finns att ta reda på här sedan revolutionen. Längtar efter att träffa aktivister och höra deras historier från revolutionen och vad som händer i landet nu. Vad håller armén på med egentligen?

För att lugna min fantastiske förläggare Richard Herold kan jag meddela att jag i alla fall mejlat detta institut i dag.