Revolution och kontrarevolution i Egypten: Om vänsterns roll

Publicerat: 28/05/2011 i Arbetarkamp, Egypten, Gästinlägg, Mellanöstern, Revolutioner, Vänstern

Gästinlägg av Andreas Malm:

Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.

Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.

Det föll väl ut. Trots relativt diffusa krav – snabbare rättegångar för familjen Mubarak, frihet åt alla gripna aktivister, stopp för militärdomstolar, avveckling av undantagslagar, en rad andra reformer för att nedmontera den gamla regimapparaten – samlades drygt 100 000 på Tahrir-torget och nästan lika många i Alexandria enligt våra källor där; demonstrationer hölls även i Suez, Luxor, Aswan och på flera andra platser. De aktivister vi har talat med är mycket nöjda. Fredagens massdemonstrationer gjorde en sak solklar för den egyptiska allmänheten: islamisterna har nu ställt sig i direkt motsättning till den revolutionära processen, som i stället drivs vidare av de sekulära krafterna ensamma. (Se även denna artikel mer läsning)

Vänstern har här en central närvaro. En av de många scenerna på Tahrir i går tillhörde den Socialistiska Folkalliansen, en koalition av främst vänsteraktivister och intellektuella, många av dem före detta medlemmar i det nu svårt misskrediterade officiella vänsterpartiet Tagammu. Nära dem rörde sig aktivisterna från Revolutionära Socialister (RS). De tillhör den trotskistiska strömningen International Socialist Tendency, vars mest kända ansikte är brittiska Socialist Workers Party  (SWP), det största partiet till vänster om Labour. Flera av våra bästa vänner här i Egypten tillhör RS; andra är hang-arounds. Vi är djupt imponerade av deras arbete. RS är ett rent kaderparti, som fram till Mubaraks fall opererade underjordiskt, med ständiga gripanden och förföljelse från underrättelsetjänsterna; fram tills nyligen räknades deras medlemmar bara i några hundra. Men deras kvalitativa roll har in i denna dag vida överstigit deras kvantitet.

Från och med de propalestinska demonstrationerna efter den andra intifadans utbrott år 2000, via antikrigsrörelsen 2003, till Kifayas demokratimanifestationer 2005 – de kampcykler som röjde vägen för 2011 – drev RS en konsekvent masslinje i samarbete med islamister, nationalister och liberaler. I synnerhet var de direkt avgörande för att överbrygga den tidigare avgrundsdjupa klyftan mellan vänstern och Brödraskapet. Det kan låta motsägelsefullt att se detta som en politisk förtjänst, med tanke på den roll Brödraskapet spelar i detta ögonblick, men då bortser man från revolutionens dynamiska logik: en revolution är ett historiskt förlopp med olika faser som tarvar skilda strategier. Mubarak hade knappast fallit utan medverkan från Brödraskapet. Det var en allegyptisk koalition som genomförde revolutionens första fas i januari-februari, och vägen dit röjdes under det föregående decenniet, när RS bröt med den antiislamistiska politik som drevs av Tagammu (liksom även Kommunistpartiet). Under paroller om försvar av sekulära värden allierade sig Tagammu under 1990-talet med Mubarak-regimen mot islamisterna, och förlorade därmed all oppositionell trovärdighet. Det var en förödande strategi. RS tillämpade i stället den nyligen bortgångne SWP-ideologen Chris Harmans paroll ”ibland med islamisterna, aldrig med regimen”. De försvarade Brödraskapets aktivister mot Mubarak när denne kastade dem i sina fängelsehålor, samarbetade om solidaritetsdemonstrationer på universiteten och etablerade det förtroende som utmynnade i att de två grupperna kunde bygga upp Tahrir i samarbete med en hel flora av andra strömningar.

Två enkla bevis för RS nyckelposition i ungdomsrörelsen heter Gigi Ibrahim och Hossam el-Hamalawy. Båda hörde till de allra mest citerade och uppmärksammade bloggarna/twittrarna under januarirevolutionen. Gigi Ibrahim blev en smärre världskändis när Time Magazine satte henne på sitt omslag som en frontfigur för den revolutionära generationen och Vanity Fair hyllade den bildsköna trotskisten; hennes twitterflöden följdes av tiotusentals. Hossam el-Hamalawy hade redan tidigare lånats in av Al-Jazeera English som expertkommentator, citerades nu regelmässigt av New York Times och användes för Q&A-chatt om revolutionen av Washington Times. Det är oklart i vilken grad sådana världsmedia var medvetna om att det var revolutionära marxister de lyfte fram, men RS inflytande på Tahrir har naturligtvis inte undgått mer initierade observatörer. Vi känner dem som unga kvinnor och män – få är över 40 år, fler runt 20 – med självlysande engagemang, ödmjuk attityd, marxistisk beläsenhet, självuppoffrande heltidsaktivism och revolutionär idealism. Vi ser ingenting av den sekterism som ofta präglar SWP; tvärtom har RS hela tiden arbetat tillsammans med andra grupper, synbarligen utan försök att ta över dem. Det är precis så här ett kaderparti ska fungera: som ett kärl av erfarenheter och kommunikation, där aktivister samlas för att stärka sig själva så att de kan stärka de breda rörelserna. Ut ur kärlet rinner en strömning som enbart har sitt värde i sin förmåga att få andra krafter att lyfta.

RS allra viktigaste funktion har således varit att fungera som kurirer och spindlar i nätet i organiseringen av strejker och fackföreningar alltsedan textilarbetarstrejkerna i Mahalla 2006. De spelar denna roll med briljans även nu, när oberoende fack växer fram överallt. Sedan Mubaraks fall har RS följt idén om den permanenta revolutionen, eller som el-Hamalawy skrev i ett uppmärksammat blogginlägg – läs det i sin helhet här – den tolfte februari: ”Ockupationen av Tahrir-torget kommer nu att avslutas. Men vi måste ta Tahrir till fabrikerna. När revolutionen fortsätter är det ofrånkomligt att en klasspolarisering äger rum. Vi får inte sluta här… Vi håller nyckeln till hela regionens befrielse, inte bara Egyptens… Framåt med den permanenta revolutionen, som ger makt till folket genom direkt demokrati underifrån…” Ett led i denna strategi är att bygga upp en proletär klassmakt i form av Hizb al-Amali al-Demokratie, det Demokratiska Arbetarpartiet. Det lanserar sig som just den genuint proletära kraften, i motsats till de intellektuella – i Sverige skulle skällsordet kanske vara ”rödvinsvänstern”, men här dricker man som bekant inte rödvin – i Socialistiska Folkalliansen. Vissa inom RS är dock tveksamma till detta partibygge, som de menar borde ske först efter att starka fackföreningar byggts upp; somliga RS-aktivister väljer därför att inte gå in i partiet, men det förefaller inte vara en potentiell splittringsfråga. Både RS och Arbetarpartiet riktar i alla händelser det mesta av sin energi på att bygga fackföreningarna.

Däremot tycks det oss som att Arbetarpartiet har vissa arbetaristiska tendenser. Det väljer medvetet att inte delta i demonstrationer som dem i går, för att i stället helt koncentrera sig på facklig politik. Det betyder att revolutionen i sin redan klassiska form – massdemonstrationer på centrala torg efter fredagsbönen – lämnas i händerna på Alliansen, liberalerna och nationalisterna. Kampen mellan de sekulära och islamisterna handlar till stor del om vem som bäst representerar revolutionens ideal, och det förefaller vara ett strategiskt misstag av Arbetarpartiet att ställa sig vid sidan om, för att bara koncentrera sig på fabrikerna. RS deltar dock i högsta grad, och var som vanligt drivande i att organisera gårdagens demonstrationer. Folk på Tahrir slet deras tidning ”Socialisten” ur händerna på dem.

Det allt överskuggande hotet kommer dock, i det här läget, inte från borgare i abstrakt allmänhet, utan från islamisterna. Den permanenta revolutionens konkreta dynamik i Egypten yttrar sig i att RS och övriga progressiva krafter nu tar strid mot Brödraskapet, som sedan Mubaraks fall entydigt ställt sig på militärstyrets sida och motsatt sig alla nya revolutionära initiativ. Risken är överhängande att Brödraskapet och salafiterna – med öppet eller dolt stöd av militärstyret och vissa NDP-rester – vinner parlamentsvalet i september. För att förhindra en sådan kontrarevolutionär seger, med potentiellt förödande konsekvenser, måste de sekulära grupperna hinna ena sig, organisera sig, bli kända av väljarkåren, slå rot i den egyptiska landsbygden och slumstäderna och presentera program som slår an i de breda lagren. Det är en oerhörd utmaning, med tanke på att Brödraskapet och salafiterna haft decennier på sig att göra allt detta: när Anwar Sadat inledde Egyptens högersvängning med nyliberalism och fredsavtal med sionismen på 1970-talet tog han dem till hjälp för att slå ner vänstern. Allt sedan dess har de levt i en märklig oppositionssymbios med regimen. I dag är de kontrarevolutionens stomme, som mycket väl kan ta över landet i höst, och för att det inte ska ske kan vänstern och liberalerna tvingas ingå allians i valet. Vissa RS-aktivister viskar redan om att det är nödvändigt. Det sker de facto på gatorna redan nu, i demonstrationer som dem i går: RS-aktivisterna förhandlar med de liberala grupperna (exempelvis Muhammed el-Baradeis anhängare) om vilka krav som ska resas, hur demonstrationerna ska organiseras och så vidare – medan islamisterna manar till bojkott. Revolutionen rör sig oavbrutet, med skiftande frontlinjer och strategier. Fler bakslag kommer att komma, men gårdagens demonstrationer var en framstöt i rätt riktning.

Text och foto: Andreas Malm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s